Kortfattat om
Uppdaterat 2017-03-23

Senaste artiklar

...

Mest lästa artiklar

...

Sidkarta

...

Civilsamhällets utveckling

Utgivningsår: 2016

Civilsamhällets omfattning, innehåll och roller är inte konstant. Här beskriver vi några av de långsiktiga utvecklingar i det civila samhället som lyfts fram inom forskningen. Sådana förändringar kan gälla dels människors ideella engagemang, dels den ideella sektorns utformning och karaktär.

Somliga trender går att belägga genom statistiska uppgifter. Andra utvecklingstendenser är snarare teoretiska spår som diskuteras inom forskningen men som är svåra att säkert belägga. Det är också så att flera av de trender vi försöker beskriva hänger nära samman och inte alltid är helt lätt att skilja från varandra.

Förändringar i omfattning

Förändringar i civilsamhällets omfattning kan beskrivas på olika sätt och i olika avseenden. Det kan exempelvis gälla medlemskap och aktivitet i civilsamhällets organisationer, ideellt arbete, antal organisationer, omsättning och fördelning mellan olika organisationsformer.

Medborgarnas engagemang

En första undersökning som belyser förändringar i den svenska befolkningen ideella engagemang är Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF) som baserar sig på besöksintervjuer och som genomförs av Statistiska Centralbyrån. Här ser vi på data från 1992 och 2000. [1]

Tabell 1 visar att andelen medborgare som är medlemmar i minst en förening och andelen som har ett förtroendeuppdrag i en förening är tämligen konstant även om forskarna i sin rapport särskilt lyfter fram den uppmätta minskningen. Den, visserligen svaga, minskningen av personer som är med i minst en förening menar Vogel och Amnå till stor del förklaras med ett senare inträde i arbetslivet bland unga och att allt färre är anslutna till fackföreningar vilka utgör en stor andel av föreningarna. Andelen individer som står helt utanför föreningslivet har ökat med cirka 120 000 personer, vilket motsvarar en ökning med ungefär en femtedel under dessa åtta år (Vogel och Amnå 2003).

Om vi istället ser till aktiviteten i föreningar har andelen som aktiva i minst en förening minskat med knappt åtta procentenheter. Vidare är nästan hälften av dem som är föreningsmedlemmar passiva och denna andel har ökat något. Denna utveckling hänger, enligt Vogel och Amnå, samman med en svag återväxt och nyrekrytering av unga personer som inte kompenserar avgångarna i högre åldrar (Vogel och Amnå 2003).

Medlemsminskningen varierar något mellan olika typer av föreningar. Gemensamt för dem som förlorat flest medlemmar är att de tillhör den traditionella folkrörelsesfären, det vill säga politiska partier och intresseorganisationer (Vogel och Amnå 2003).

Däremot har det skett en liten ökning i antal timmar per månad som förtroendevalda uppger att de lägger ner på sitt uppdrag, en femtedel sedan 1992, vilket motsvarar cirka nio timmar per månad. Det tolkar Vogel och Amnå som en koncentration i bemärkelsen att färre förtroendevalda 2000 lade mer tid på sina uppdrag jämfört med de som var förtroendevalda 1992 (Vogel och Amnå 2003).

Att vi skulle ha att göra med en generell trend som går mot minskat ideellt engagemang i befolkningen tyder dock inte alla studier på. En annan representativ undersökning om svenskarnas ideella engagemang har sedan 1992 genomförts vid Ersta Sköndal högskola (von Essen m.fl. 2015)[2].

Som tabell 2 visar är det ideella engagemanget i befolkningen enligt den här mätningen relativt konstant. Inte heller verkar det finnas några större förändringar bland de olika delområdena.

Forskarna noterar emellertid att andelen som gör insatser verkar bli något lägre vid konjunkturnedgångar som i början på 1990-talet och vid slutet av 2000-talets första decennium. Detta talar bland annat för tesen om det kumulativa medborgarskapet som innebär att den som redan gör mycket, såsom att förvärvsarbeta på heltid, tenderar att göra ännu mer på sin fritid, bland annat i form av ideellt arbete i en eller flera föreningar och i form av informella hjälpinsatser (visas inte här).

När vi ser till tiden som människor lägger ner för att engagera sig ideellt verkar även den vara ganska konstant (tabell 3).

Sammanfattningsvis ser vi möjligen en svag minskning av medlemskap i traditionella föreningar, samtidigt som själva engagemangets omfattning tycks vara konstant och de flesta som gör ideella insatser fortfarande är medlemmar i den aktuella organisationen (se von Essen m.fl. 2015). Antalet timmar som de aktiva ägnar sig åt sitt ideella arbete tycks också vara stabilt.

Vad dessa siffror är uttryck för finns det olika uppfattningar om. Generellt kan man säga att de forskare som studerar organisationer som kommit att kallas för nya sociala rörelser tenderar att ha en mer optimistisk syn på deltagandeutvecklingen än de som studerar det mer traditionella föreningslivet (Baer 2007).

Även von Essen med flera (2015) förklarar den mer pessimistiska synen bland sina kolleger (Vogel m.fl. 2003) med valet av perspektiv. Den rapport som baserar sig på mätningarna från ULF har fokus på folkrörelser och deltagande i formella organisationer, vilket gör att forskarna tolkar utvecklingen som en nedgång i föreningsengagemanget. Studierna från Ersta Sköndal högskola, som enligt von Essen och kolleger, tillämpar en bredare ansats på ideellt arbete som inte nödvändigtvis behöver ske i en klassisk ideell förening ger för handen att engagemanget är tämligen stabilt.

Det civila samhällets inre struktur

Med hjälp av en bearbetning av grunddata från Statistiska centralbyrån kunde Wijkström och Einarsson (2006) närmare undersöka den ideella sektorn i ekonomiska termer och jämföra situationen 1992 med 2002. År 1992 omsatte den svenska ideella sektorn cirka 60 miljarder kronor, vilket motsvarade fyra procent av BNP. Ser man till antalet sysselsatta var 110 000 anställda då. Tio år senare, 2002, omsatte sektorn (exklusive Svenska kyrkan) 125 miljarder kronor, vilket motsvarar drygt fem procent av BNP. Drygt 120 000 personer var anställda vid den tidpunkten. Flest nya anställda har tillkommit inom fältet social omsorg. Andra områden har krympt såsom arbetsmarknad som står för fack- och yrkesföreningar samt olika former av arbetsgivar- och branschorganisationer.

Utöver denna absoluta och relativa ökning kan man också se tydliga förskjutningar mellan olika verksamhetsfält inom den svenska ideella sektorn. Den enskilt största förändringen är Svenska kyrkans separation från staten vid millennieskiftet0., Denna förändring innebar att ytterligare 24 000 anställda började räknas till den ideella sektorn.

Andra strukturella förskjutningar inom den ideella sektorn har skett mellan olika juridiska associationsformer. Räknar man bort Svenska kyrkan och aktiebolagen återfanns vid den första mätningen 80 procent av den ideella sektorns årliga omsättning i ideella föreningar, medan resterande 20 procent återfanns bland stiftelser (12 procent), ekonomiska föreningar (även betecknade som nykooperation, 6 procent) och samfällighetsföreningar (2 procent). Tio år senare däremot stod ideella föreningar för 69 procent av sektorns samlade kostnader, medan stiftelserna andel hade ökat till 23 procent samtidigt som de övriga formernas andelar var oförändrade. Utveckling hänger samman med att en större andel organisationer var yngre än tio år 2002, jämfört med 1992. Detta tyder på att nya ideella organisationer, i synnerhet stiftelser, skapats i större utsträckning under den senaste tiden (Wijkström och Einarsson 2006).

Bakom förändringen antas också ofta stå organisatoriska anpassningar från de ideella aktörerna som i ökad utsträckning skapar komplexa strukturer där man kombinerar olika juridiska associationsformer för att kunna omsätta sina idéer på ett så effektivt sätt som möjligt.

Från röst till service

En förändring inom civilsamhället som uppmärksammats rör den relativa ökningen av antalet anställda inom serviceproducerande verksamheter. Social omsorg har exempelvis ökat med knappt sju procentenheter och kultur och rekreation med cirka två procentenheter mellan 1992 och 2002. I motsvarande omfattning har verksamhetsfält som är av opinionsbildande karaktär minskat. Närmare bestämt har arbetsmarknad, regional utveckling och boende samt politik, identitet och intresse minskat med sammantaget drygt sex procentenheter. Denna förändring har också gett upphov till den numera etablerade frasen ”från röst till service”. Underförstått är också att de delar av civilsamhället som inriktar sig på produktion av tjänster inom välfärdsstatens kärnområden har krav och förväntningar på en högre grad av professionalisering på sig, medan verksamhet som fokuserar på ”röst” i större högre utsträckning förlitar sig på ideella insatser (Wijkström & Einarsson 2006).

En trolig anledning till utvecklingen i riktning från röst till service på det sociala området är den demografiska utvecklingen där en allt större andel medborgare är i behov av sjukvård och äldreomsorg. Den växande andelen äldre i befolkningen och en urholkning av den generella välfärdspolitiken leder enligt vissa forskare till att den nordiska välfärdsstaten alltmer kommer att likna den kontinentala och anglosaxiska. I ett sådant arrangemang spelar vinstdrivande bolag, vid sidan om ideella aktörer en större roll. Individen får ett större ansvar för sig själv och kommer att vara i större behov av stöd från familj, anhöriga och vänner. Vissa forskare har tolkat det som det borgerliga samhällets återkomst där det civila samhället står för välgörenhet och frivilligt socialt arbete som växer i betydelse som en följd av att betydelsen av den offentliga, skattefinansierade välfärden minskar och med en växande kommersiell marknad som är förbehållen de välbärgade (Henriksen, Selle i Trägårdh m.fl. 2013).

Individualisering

Trots att den stora majoriteten ideellt engagerade, som vi har sett, fortfarande är medlemmar i en förening talas det om en individualiseringstrend. Den visar sig i att allt fler tycks utöva ideellt arbete utan att vara medlemmar i föreningar och organisationer. Mellan 1992 och 2002 har antalet timmar frivilligt arbete som genomförts av personer som inte medlemmar mer än fördubblats (Wijkström & Einarsson 2006). Tendensen tycks alltså vara att individer vill engagera sig och utföra ideella insatser men att en växande del av befolkningen föredrar att göra detta utan en djupare förankring i det traditionella föreningslivet. Som en följd av detta drivs det traditionella föreningslivet till att skapa nya lösare och mer informella strukturer för att fånga upp dessa gruppers engagemang. Rent allmänt antas också ofta att det har blivit vanligare än tidigare att engagera sig i informella grupper och nätverk snarare än inom formella organisationer (Lilja & Åberg 2012).

Det kan sägas ske en förskjutning mot mer aktivitetsorientering och mindre värdeorientering. Konkret skulle den ökande individualisering i civilsamhället kunna beskrivas som att de gamla folkrörelsebaserade, kollektiva och politiska sammanslutningarna samt frikyrko-, nykterhets- och kvinnoprojekten ersätts av mer individuella och livsstilsorienterade kultur- och fritidsaktiviteter (Vogel m.fl. 2003).

Genom denna utveckling försvagas möjligen också banden mellan de lokala och nationella nivåerna i föreningarna, vilket i sin tur sägs kunna minska deras betydelse för den territoriella nationalstaten. När föreningslivets förmåga att integrera medborgare tvärs över geografiska och sociala gränser minskar riskerar det svenska samhället att förlora en viktig mellanliggande struktur mellan medborgare och stat (Vogel m.fl. 2003).

Som ett uttryck för alltmer individualiserade former av engagemang kan man också se de så kallade volontärförmedlingarna. Ett exempel är Volontärbyrån som arbetar med att matcha personer som gärna vill engagera sig ideellt utan att nödvändigtvis vara eller bli medlem i någon förening med frivilligorganisationer som har behov av volontärer. Volontärbyrån är tydlig med att de inte primärt är till för Sveriges bästa, att stärka välfärden eller föreningslivet, utan att organisationen vill inspirera till ett ideellt engagemang för volontärernas egen skull. Istället är det lusten som ska styra, de potentiella volontärerna egna önskemål och möjligheter (Silfverstolpe i Almqvist m.fl. 2014).

Internet och sociala medier

I regeringens definition av det civila samhället ingår även sociala nätverk. En del av dessa sociala nätverk upprätthålls via sociala medier. Exempel på sådana medier kan vara communities, diskussionsforum, chattgrupper eller bloggar.

Enligt Nordicoms Mediebarometer (2014) som är en representativ undersökning om mediekonsumtionen bland den svenska befolkningen mellan 9 och 79 år ser man hur användningen av internet, men särskilt av sociala medier har ökat kraftigt under de senaste åren. Medan 26 procent använde sociala medier en genomsnittlig dag 2009 har denna andel ökat till 47 procent fyra år senare. Även den tid människor ägnar åt sociala medier verkar bli allt längre. När den första mätningen skedde, 2012, användes i genomsnitt 17 minuter per dag åt sociala medier medan det ökat till 40 minuter redan året därpå. Användningen av sociala medier är särskilt utbredd bland unga och bland högutbildade personer.

Nils Gustafsson (2013a) har undersökt i vilken utsträckning deltagandet i sociala nätverk på nätet kan utgöra en utjämnande faktor när det gäller politiskt deltagande. I sin studie jämför han personer som engagerar sig politiskt genom sociala nätverkssajter med personer som engagerar genom mer traditionella metoder. Resultaten visar att även om sådana sajter borde minska trösklarna och underlätta för personer med exempelvis låg utbildningsnivå att engagera sig i politiska frågor sker detta inte i praktiken. Andra bakgrundsvariabler, särskilt utbildningsbakgrund, spelar en betydligt större roll för människors politiska engagemang. Däremot visar studien tydligt att dessa sociala nätverkssajter kan fungera som en kanal för politiskt engagemang, särskild bland unga. Gustafsson hävdar att deltagandet genom dessa arenor kommer att bli än vanligare och möjligen påverka människors kommunikationsmönster. Däremot kommer detta inte att jämna ut de inneboende skillnaderna vad gäller politiskt deltagande. Detta bekräftas även i en kvalitativ studie där Gustafsson (2013b) undersökt hur olika kategorier av Facebookmedlemmar, resonerar kring att delta politiskt på detta forum. Studien visar att det kan finnas olika anledningar till att inte alls eller enbart delta på ett mycket selektivt sätt i det politiska samtalet och annat engagemang via sociala medier, inte minst av rädsla för att bli förknippad med ”fel” åsikter.

Hybridisering

Hybridisering av det civila samhället är ytterligare en trend som diskuteras i forskarvärlden. Begreppet kan avse flera utvecklingar, de flesta ringar in en process där man bryter upp en under lång tid självklar indelning i teoretiska samhällssfärer där stat eller offentlig sektor och marknaden ses som något är tydligt åtskilda från det civila samhället, Hybridisering kan dels stå för uppkomsten av nya organisationstyper av blandkaraktär, dels för att traditionella civilsamhällesorganisationer anammar synsätt, metoder eller modeller från den offentliga eller privata sfären eller blir behandlade på ett utifrån sektorsindelningen atypiskt sätt.

Utöver att civilsamhällets organisationer berörs av hybridiseringstendenser kan man även se att näringsliv och företagande allt oftare överskrider en tänkt gräns mot den ideella sektorn, bland annat i form av populära fenomen som socialt entreprenörskap och näringslivets samhällsansvar (corporate social responsibility, CSR). Även den tidigare nämnda trenden där ideella föreningar och stiftelser äger alltfler aktiebolag kan ses som en del av en sådan utveckling (Wijkström i Wijkström och Zimmer 2011, sid 96).

Wijkström ser också en förändring mot större fokus på den frivillige och dennes arbete, snarare än föreningsmedlemmen. Han menar att det nu växer fram ett förnyat intresse för filantropi eller välgörenhet i bemärkelsen att frivilliga i allt högre grad betraktas som oavlönad arbetskraft och som givare som bidrar med gåvor. Parallellt med inflödet av frivillighet och filantropi, menar han, lånas allt mer tänkande och modeller som ursprungligen hör hemma inom vinstdrivande företag till den ideella sektorn. Dessutom sker en allt mer omfattande språklig sammanflätning av dessa olika idémässiga komponenter. Några av resultaten från denna utveckling är möjligen att besjälade sociala entreprenörer kliver in för att åstadkomma social förändring, tillsammans med ideella affärsmän som ska driva verksamheten effektivare (Wijkström i Wijkström 2012).

Filip Wijkström går ännu längre när han menar att det civila samhället aldrig varit någon renodlad företeelse. I sin teoretiska beskrivning talar han om en dubbel inbäddning där folkrörelserna tidigare kombinerat rötterna och ramen från de sociala rörelserna med logiken och ramen från välfärdsstaten. Mot denna bakgrund menar han att det nu sker en rehybridisering av de nordiska civilsamhällen och dess organisationer. Med rehybridisering avses alltså en utveckling från 1900-talets folkrörelse (halvt rörelse, halvt staten) till 2000-talets sociala företag (halvt marknad, halvt välgörenhet (Wijkström i Wijkström och Zimmer 2011).

Att överge traditionella uppdelningar i olika samhällssektorer kan också vara aktuellt ifråga om vilka incitament organisationer kan erbjudas exempelvis i fråga om att utföra välfärdstjänster på uppdrag av den offentliga sektorn. Istället för att göra en indelning i vinstdrivande och icke-vinstdrivande aktörer föreslår exempelvis Widar Andersson (i Almqvist m.fl. 2013) så kallade shared profit-lösningar, det vill säga juridiska konstruktioner där det fortfarande finns ekonomiska incitament för att effektivisera en verksamhet, men att inte skattepengar kan gå till helt privata vinstintressen.

Istället för direkt nya organisationstyper utvecklas idag också olika former av partnerskap mellan olika samhällssektorer. Skov Henriksen tolkar partnerskap som en ideologi som handlar om att riva ner barriärer mellan stat, marknad och civilsamhälle. Denna ideologi stöder också uppfattningen att olika institutionella områden har gemensamma intressen. Sådana partnerskap handlar om att man försöker åstadkomma ramar för ett mer målinriktat samarbete mellan främst kommuner och frivilligorganisationer liksom mellan det privata näringslivet och frivilligorganisationer. Det kan innebära att volontärer bidrar till att utföra välfärdsuppgifter i offentliga institutioner eller att anställda inom näringslivet kan utföra frivilliga insatser inom civilsamhällets organisationer. (se Skov Henriksen i Trägårdh 2013).

 

Bortsett från de vinster som organisationerna kan tänkas göra exempelvis i form av relativt billig arbetskraft och motiverade personer som utför något arbete kan utvecklingen även ses som något som är till gagn för de medborgare som letar efter meningsfulla aktiviteter att engagera sig i. Vi har redan sett att det verkar vara vanligare att människor vill ta på sig ideella uppdrag under en kortare tid, utan att nödvändigtvis vara medlemmar i organisationen eller förtroendevalda, och utan att binda upp sig under en längre tid eller att göra något regelbundet. Här kan volontärförmedlingar i ideell regi men även kommunala frivilligcentraler erbjuda förmedlingstjänster för sådana uppdrag (Brunsson 1998 i Wijkström & Einarsson 2006).

Ytterligare en variant som är ganska ny är så kallade företagsvolontärer. När företag låter sina anställda arbeta åt någon ideell organisation på arbetstid som en del av sitt CSR-arbete (corporate social responsibility) kan man till och med tänka sig en situation med många vinnare. Den ideella värdorganisationen gynnar den frivilliga som får en meningsfull aktivitet utanför förvärvsarbetet, företaget framstår som en attraktiv arbetsgivare för personalen och får möjlighet att främja sitt varumärke (Hvenmark & von Essen 2013).

Ytterligare ett relativt nytt fenomen som får sin näring av människors vilja att göra gott, engagera sig i meningsfulla aktiviteter, förbättra sitt CV och inte minst äventyrslystnad är så kallade volontärresor som utgör en annorlunda form av turism. Ofta anordnas de av kommersiella resebolag och resenären betalar för att under en kortare eller längre period hjälpa till vid någon social verksamhet, företrädesvis i något fattigt land, exempelvis på ett barnhem. Cecilia Jonsson (2012) visar att dessa företag åker snålskjuts på det starka varumärke som volontärbegreppet inom internationellt hjälparbete har (jfr. Grosse 2006).

Marknadsanpassade föreningar och föreningslika företag

Filip Wijkström menar att det blivit allt vanligare med sociala företag vilket medfört nya sätt att driva och kommunicera verksamhet inom det civila samhället där man lånar komponenter från det han beskriver som ”filantropiskan” och ”ekonomiskan”. Med det avses att organisationer i allt högre grad ser på frivilliga som oavlönad arbetskraft och som givare som bidrar med donationer. Samtidigt vill sociala entreprenörer åstadkomma social förändring gärna med hög effektivitet som ledstjärna (t.ex. Wijkström 2011, 2012, 2013).

Om vi först ser på relationen mellan organisationen och den enskilda, medlem eller inte, så har redan rollen som resurs i bemärkelsen oavlönad arbetskraft och givare nämnts. Men medlemmen kan också vara en resurs i bemärkelse att den betalar en medlemsavgift och ger organisationen legitimitet som eventuellt kan användas till att skaffa fler resurser, exempelvis från offentlig sektor i form av bidrag. Därför är det naturligt att organisationer värvar medlemmar med hjälp av olika typer av förmåner som prenumerationer eller försäkringslösningar. På så sätt är det ibland möjligt att tala om ett kundförhållande mellan medlemmen och organisationen snarare än en relation baserad på demokratisk delaktighet (Hvenmark 2008 i Harding 2012). Fackföreningar kan vara ett annat sådant exempel, men även Svenska kyrkan som utifrån denna tolkningsram levererar specifika tjänster som dop, bröllop och begravningar (Harding 2012).

Marknadisering synliggörs också i att många föreningar tycks överge medlemsbegreppet till förmån för andra konstruktioner, till exempel kund, givare eller volontär. Torbjörn Einarsson och Johan Hvenmark (2012) menar att det flerdimensionella folkrörelsemedlemskapet tenderar att reduceras till mer endimensionella relationer mellan organisationen och individen. Att enbart vara kund, givare eller volontär för också med sig andra konsekvenser som exempelvis ett minskat medborgerligt inflytande i samhället.

En större marknadsanpassning kan också gälla vilken arena organisationer i det civila samhället anser att de spelar på, dels avseende hur de uppfattar sig själva, dels avseende hur de blir uppfattade utifrån. Allt fler studieförbund upplever exempelvis att de konkurrerar med kommersiella kursanordnare. Studieförbunden driver inte bara folkhögskolor utan även Komvux och andra offentligfinansierade utbildningar på olika nivåer (von Essen och Åberg 2009 och von Essen & Sundgren 2012 i Harding 2012). Idrotten, både som elitidrott och motionsidrott, har också beskrivits ta allt mer företagsliknande former där de senare konkurrerar med motionsföretag (Einarsson & Hvenmark 2012 och Norberg & Redelius 2012 i Harding 2012). Ibland behöver organisationer inte ens aktivt anpassa sig till ett marknadsmässigt sätt att organisera sig och agera, utan de blir behandlade som marknadsaktörer av offentlig sektor. Johan Hvenmark och Anna Fyrberg Yngfalk (2014) har exempelvis visat hur Konkurrensverket respektive Konsumentverket har drivit rättsfall mot idrottsförbund där dessa förbund likställs med kommersiella företag.

Men även den omvända utvecklingen, att näringsliv respektive offentlig sektor lånar attribut från det civila samhällets organisationer för att utveckla sin verksamhet har beskrivits. Alltfler företag inom konsumtionsbranscher skaffar sig idag medlemmar och startar medlemsklubbar och åker därmed snålskjuts på den trovärdighet som dessa begrepp laddats med inom det civila samhället (Brunsson 1998 i Wijkström & Einarsson 2006).

Relationerna mellan det civila samhället och den offentliga sektorn har också beskrivits följa en utveckling mot mer av marknadsorienterade styrformer där prestationsbaserade kontrakt och entreprenader är vanliga (Bergmark 1994 i Wijkström & Einarsson 2006).

Anpassning till idéer från offentlig sektor

Utöver en anpassning till den offentliga sektorns krav på professionellt utförda tjänster i samband med att ideella aktörer utför offentliga uppdrag går att se en annan trend där föreningslivet i det närmaste smälter samman med det offentliga.

Närmare bestämt handlar den om att politiska partier i västvärlden skulle ha gått från att själva vara en del av det civila samhället till att mer och mer bli en del av staten (Katz & Mair, 1994). Denna observation underbyggs av att de politiska partierna inte längre är beroende av medlemmarna för sin ekonomiska överlevnad utan har skapat andra inkomstkällor såsom statliga bidrag. Partierna har gått från att vara folkrörelsebaserade med många medlemmar (masspartier) till att mer och mer bli en egen del av staten (kartellpartier) som själva fattar beslut som gynnar dem och deras egen överlevnad.

Professionalisering

Ett uttryck för en förskjutning i riktning från ”röst till service” inom det civila samhället är den ökade professionaliseringen. Med det menas att civilsamhällesorganisationer framför allt på välfärdsområdet, i allt större utsträckning, arbetar med anställda som valts utifrån sin yrkesmässiga kompetens. Professionaliseringstrenden ses ofta som ett tecken på en anpassning till krav från den offentliga sektorn. Det är inte helt självklart vilka belägg som finns för en ökad professionalisering i det svenska civilsamhället om man ser till befintligt statistik. Förändringar mot ett ökat antal anställda har enligt statistiken hittills varit blygsamma, även om det finns en stor osäkerhet i den statistik som ringar in fältet. År 2002 uppgick det avlönade arbetet utfört av anställda i det civila samhället till enbart drygt tre procent av den totala arbetskraften trots den expansion av avlönad personal i sektorn sedan 1992 och trots att Svenska kyrkan då fortfarande räknades som en del av staten (Wijkström & Einarsson 2006, Wijkström & Lundström 2002,). Professionalisering kan också innebära ett växande avstånd mellan organisationsledning och medlemmar där de anställda spelar en allt större roll. Somliga forskare skönjer en utveckling mot alltfler små professionella organisationer som är inriktade mot enskilda frågor och ett begränsat antal medlemmar (Papakostas 2003 och Skocpol 2003 i Harding 2012). Organisationer kan vara frestade att värva medlemmar eller stödmedlemmar utifrån att staten traditionellt gett bidrag till organisationer baserat på medlemskap, men utan att nödvändigtvis ha avsikten att involvera dem aktivt (Harding 2012).

Ytterligare ett uttryck för professionalisering är att det civila samhällets organisationer anpassar sig till marknadens eller den offentliga sektorns organisationsmodeller, exempelvis när det kommer till kvalitetssäkring och uppföljningsbarhet. Att göra delar av organisationens verksamheter mer professionella förstås då i bemärkelsen mer effektiva. Då avses till exempel insamlingsarbete, ledningsfunktioner eller lobbyarbete som ska utföras av avlönade tjänstemän (Wijkström & Einarsson 2006). Det senare hänger inte minst samman med sättet att betrakta inför vem eller vilka man i en organisation står ansvarig för samt hur man inför dessa parter ska redovisa verksamheten (Wijkström & Einarsson 2006).

Empiriska belägg för denna utveckling lyfts exempelvis fram i en studie om studieförbunden som sägs alltmer fjärmas från sina medlemsorganisationer och därmed sin förankring i civilsamhället. Istället präglas studieförbunden allt mer av logiker från marknad eller offentlig sektor. Exempel är nytillkomna uppföljnings- och utvärderingssystem, en del egeniniterade, andra för att matcha utvecklingen inom staten. Sådana system kräver i sin tur mycket av organisationen. Bland annat för att effektivisera det administrativa arbete som detta medför, visar Johan von Essen och Pelle Åberg (2009 i Harding 2012), att flera studieförbund minskat antalet lokalavdelningar och i vissa fall även organisationsnivåer.

Krav på professionalisering är inget unikt för det civila samhället, utan gäller de flesta områden, men tolkas i denna kontext ofta som något negativt. Detta på grund av att en del av den organisatoriska kontrollen överlåts till experter på bekostnad av inflytande från medlemmarna och deras förtroendevalda. En annan kritik handlar om att professionalisering av en verksamhet eller organisation riskerar att likrikta den i förhållande till andra typer av aktiviteter och organisationer (Wijkström & Einarsson 2006)

Internationalisering, globalisering och glokalisering

Andra pågående trender som det ofta talas om men som är svåra att belägga i konkreta siffror, är internationalisering, globalisering och det som kallats för glokalisering.

Samhällsbegreppet har en stark koppling till nationalstaten. Denna rätt naturliga avgränsning utmanas av de genomgripande strukturella förändringar som under de senaste decennierna ägt rum i samhällen världen över (och som är förknippade med begrepp som ”informationssamhälle” och ”globalisering”) och därmed det tidigare sättet att tänka kring samhälle och politik på ett grundläggande sätt (Thörn 1999). Den forskning som talar om det globala civilsamhället försöker få oss att se vissa organisationers potential av att verka bortom nationella och internationella arenor på ett mer autonomt sätt (Moksnes och Melin).

Även om globalisering ofta har förståtts som i första hand en transnationalisering av ekonomin kan vi se på utvecklingens relevans för det civila samhället där exempelvis framväxten av transnationella politiska nätverk av icke-statliga organisationer (NGOs) världen över under de senaste decennierna kan förstås i termer av en politisk sammanvävning. Håkan Thörn beskriver det som att begreppet civilsamhället traditionell har förutsatt nationalstaten som politiskt rum. När det nu kopplas till politikens globalisering handlar det alltså om begreppsliggörandet av ett globalt politiskt rum.

De senaste decenniernas framväxt av nya sociala rörelser kan ses som exempel på den tilltagande samhälleliga komplexitet som globalisering innebär. Dessa rörelser verkar delvis inom ramarna för nationalstaten, samtidigt som de på olika sätt överskrider dess gränser och kan föra fram politiska teman som ifrågasätter nationalstatens status som politikens grundenhet. Nya rörelser kan delvis bestå av icke-statliga organisationer som ingår i transnationella nätverk, vilka verkar för solidaritet mellan människor som befinner sig på långa avstånd. Samtidigt utvecklar de ofta samarbetsformer – och uppbär ekonomiskt stöd – från statliga och överstatliga organisationer. Även deras politiska handlande utformas ofta på ett sätt som också överskrider det nationalstatliga politiska rummets ”inre gränser” – mellan det privata och det politiska, mellan det parlamentariska och det utomparlamentariska. På så sätt kännetecknas deras politik alltså av ständiga gränsöverskridan där de befinner sig både innanför och utanför etablerade politiska system och institutioner. Däremot är det inte helt självklart att tala om ett ”globalt civilt samhälle” som förhåller sig till en ”global stat” som motpart. Snarare verkar dessa rörelser både i opposition till stater och med stater som med- parter. Även informella kontaktnät mellan individer, grupper och organisationer spelar allt större roll. För att betona denna rörlighet och otydlighet i gränserna använder Håkan Thörn begreppet rörelsekultur. Med det förtydligas innebörden av en politisk utmaning mot den etablerade samhällsordningen, men att det inte heller är givet att denna kultur kommer att uppnå en dominerande ställning.

De globala rörelsernas utveckling kan sägas börja på 1960-talet. Efter 1960-talets studentrörelse, utvecklades bland annat heterogena europeiska rörelsekulturer som introducerade nya politiska teman som global solidaritet, feminism och miljö och om i Sverige också relativt snabbt införlivades i den politiska offentligheten. På så sätt, menar Thörn, är gränserna mellan nya och gamla rörelser, mellan etablerade och icke-etablerade politiska teman och handlingsformer, inte är så tydliga som de var då de nya rörelserna först uppstod.

Exempel på sådana koalitioner i 1990-talets Sverige är kampanjen mot svenskt medlemskap i EU och den anti-rasistiska rörelsen (Thörn 1999). Även anti-apartheidsrörelsen kan ses om en sådan kombination av nationella och transnationella politiska strategier. Slutet på det kalla kriget möjliggjorde den sorts allianser mellan nord och syd som krävdes. Ett senare exempel är det som beskrivits som kriget mot terrorismen och den medföljande bipolära världsordningen som finns idag. Även om nya former av rörelser uppstår, menar Thörn, kan de ses som att de i grunden knyter an till organisationsformer, nätverk och strategier som byggdes av efterkrigstidens solidaritetsrörelser. Medan anti-apartheidorganisationerna arbetade transnationellt, men lade ändå störst tonvikt vid att genom nationell mobilisering ställa sina respektive stater inför krav på sanktioner, lägger dagens globala rättviserörelse större vikt vid att genom transnationell mobilisering adressera överstatliga organisationer som Världshandelsorganisationen och Världsbanken (Thörn i Amnå 2005).

En annan aspekt av globaliseringstrenden är att nationella civilsamhällen visserligen fortsätter att finnas, men att de också allt oftare ingår i transnationella nätverk och blir därmed länkade till det globala civilsamhället. Kontrasteringen mot stat och marknad är inte giltig på samma sätt på den globala nivån, dels genom att det inte finns någon stat att förhålla sig till, dels genom den komplexitet som uppstår när företag, till följd av varumärkesbojkotter, i samarbete med NGO utarbetar etiska riktlinjer för sin verksamhet (Thörn i Amnå 2005, sid 137ff). Ett exempel på civilsamhällets verkan på globala arenor är den transnationella aktivism och NGO:s och INGO:s (international non-govermental organization) använder för att få multinationella företag att ta ett större socialt ansvar (Garsten 2005 i Lilja & Åberg 2012).

Huruvida globaliseringstendenser går att skönja i kvantitativa termer såsom fler kontakter mellan civilsamhällesorganisationer på transnationell nivå eller till överstatliga organisationer är svårt att belägga. Den första representativa undersökningen av civilsamhällets organisationers påverkan av politiken på EU-nivå har genomförts av Scaramuzzino och Wennerhag (2013). Konkret frågade de representanter från socialt inriktade frivilligorganisationer, intresseorganisationer såsom fackföreningar samt registrerade trossamfund. De flesta undersökta organisationerna hade en lokal förankring. Likväl kunde de se att vissa civilsamhällesorganisationer i högre grad än andra försökte påverka politik på EU-nivå, även om de gjorde det i mindre utsträckning än på lokal och nationell nivå. Studien visar att särskilt fackföreningar och kvinnoorganisationer arbetar mot EU. Vilken nivå en organisation försöker påverka utgår först och främst från en analys om vilka typer av resurser man har och vilka strategier som bedöms kunna resultera i någon social eller politisk förändring utifrån organisationens intressen.

Skiftande fokus för civilsamhället har både visserligen beskrivits i termer av globalisering, men även den motsatta utvecklingen, att lokala sammanhang vinner större betydelse, har uppmärksammats.

Lilja och Åberg (2012) drar utifrån en forskningsgenomgång slutsatsen att civilsamhället i allt högre utsträckning blivit ”glokalt”. Med det menas att civilsamhället är globalt med transnationella och urbana arenor som nya politikskapande rum parallellt med de lokala arenor som används för medborgerligt deltagande, dialog och beslutsfattande. Resultaten från forskningen visar att vissa arenor i nätverk av globala städer blivit nya centra för makt och beslutsfattande, medan andra arenor marginaliseras. Förändringar är både integrerande och segregerande. Den förändring som civilsamhället ställs inför genom globaliseringen leder enligt forskningen till en tilltagande kulturell individualisering av samhället. Människors identiteter och nätverk frigörs från nation och plats, parallellt med att de omformuleras och grundas på ett annorlunda sätt på den lokala arenan än tidigare (Lilja & Åberg, kapitel 4).

Ett exempel på utvecklingen mot ett alltmer lokalt civilsamhälle är det ideella engagemang som sker i de mer eller mindre utsatta förorterna till de svenska storstäderna. Tvärtemot den gängse bilden av civilsamhället i storstadens marginaliserade förorter, menar Kings (2011), finns där ett aktivt och utbrett föreningsliv. Bortom mer spektakulära uttryck som skapar rubriker och uppståndelse driver författaren tesen att det i det tysta pågår ett omfattande om än vardagligt arbete. Engagemanget tar sig bland annat uttryck i lokala föreningar som å ena sidan bör förstås i relation till den urbana periferins särskilda livssammanhang, å andra sidan kan tolkas som improvisationer på den traditionella folkrörelsemodellens idéarv. Dessa förvandlade lokalföreningar utgör därmed också en del av den nya potentiella basen för många av de etablerade folkrörelserna samtidigt som den traditionella organiseringen till viss del kan betraktas som avskuren (Kings i Wijkström 2012).

 

Andersson, W. (2013). Dynamisk mix non-profit och företag. I K. Almqvist, V. Ax:son Johnson & L. Trägårdh (Red.),Non-profit och välfärden. Stockholm: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Baer, D. (2007). Voluntary Association Involvement in Comparative Perspective. I L. Trägårdh (Red.), State and civil society in Northern Europe : the Swedish model reconsidered. New York: Berghahn books.

Bergmark, Å. (1994). Från bidrag till ersättning?: om kommunernas stöd till de frivilliga organisationerna inom den sociala sektorn. Sköndal: Sköndalsinstitutet.

Brunsson, N. (1998). Politisering och företagisering: institutionell förankring och förvirring i organisationernas värld. I G. Arvidsson & R. Lind (Red.), Ledning av företag och förvaltningar. Stockholm: SNS.

Einarsson, T. & Hvenmark, J. (2012). Efter medlemskapet? I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Von Essen, J.  & Åberg, P. (2009). Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer: studieförbunden och deras grundarorganisationer, medlemsorganisationer och samverkansorganisationer. Stockholm: Folkbildningsrådet.

von Essen, J. & Sundgren, G. (2012). En mosaik av mening. I J. von Essen & G. Sundgren (Red.), En mosaik av mening: om studieförbund och civilsamhälle. Göteborg: Daidalos

von Essen, J., Jegermalm, M. & Svedberg, L. (2015). Folk i rörelse: medborgerligt engagemang 1992-2014. Stockholm: Institutionen för socialvetenskap, Ersta Sköndal högskola.

Fyrberg Yngfalk, A. & Hvenmark, J. (2014). Vad händer med civilsamhället när staten gör som marknaden? Om marknadisering, myndigheter och ideella organisationer (Vol. FoU-rapport 2014:4). Stockholm: Sveriges Riksidrottsförbund.

Garsten, C. (2005). Globalt socialt ansvar och kollektiva nyttigheter: Vad kan civilsamhället göra? I E. Amnå (Red.),Civilsamhället: några forskningsfrågor. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund.

Grosse, J. (2006). Volontärprogram riktade till ungdomar: en introduktion till ett nygammalt fenomen. Stockholm: Ersta Sköndal högskola.

Gustafsson, N. (2012). The subtle nature of Facebook politics: Swedish social network site users and political participation. New Media & Society, 14(7), 1111-1127.

Gustafsson, N. (2014). Are social networks reducing inequality in political participation? Reports in Strategic Communication, 1(2), 1-37.

Harding, T. (2012). Framtidens civilsamhälle: underlagsrapport 3 till Framtidskommissionen. Stockholm: Statsrådsberedningen, Regeringskansliet.

Henriksen, L. S. (2013). Det avgränsade civilsamhället. I L. Trägårdh, P. Selle, L. S. Henriksen & H. Hallin (Red.),Civilsamhället klämt mellan stat och kapital: välfärd, mångfald, framtid. Stockholm: SNS förlag.

Hvenmark, J. (2008). Reconsidering membership: a study of individual members' formal affiliation with democratically governed federations. Stockholm: Economic Research Institute, Stockholm School of Economics (EFI).

Hvenmark, J. & von Essen, J. (2013). Corporate volunteering. Engaging people for a greater cause or just another business case in the brave new world of capitalism? Uppsats presenterad vid ARNOVA-konferensen.

Jonsson, C. (2012). Volontärerna: internationellt hjälparbete från missionsorganisationer till volontärresebyråer. Växjö: Linnaeus University Press.

Katz, R. S. & Mair, P. (1994). How parties organize: change and adaptation in party organizations in western democracies. London: Sage.

Kings, L. (2011). Till det lokalas försvar: civilsamhället i den urbana periferin. Lund: Arkiv.

Kings, L. (2012). Förorten och föreningen. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Lilja, E. & Å̊berg, M. (2012). Var står forskningen om civilsamhället?: en internationell översikt. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Moksnes, H. & Melin, M. (2012). Global civil society : shifting powers in a shifting world. Uppsala: Uppsala Centre for Sustainable Development (CSD), Uppsala University.

Norberg, J. R. & Redelius, K. (2012). Idrotten och kommersen. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Nordicom. (2014). Sveriges mediebarometer. 2013. Göteborg: Nordicom-Sverige.

Papakostas, A. (2003). Mer organisation med färre människor och många organisationer med få frågor: en essä om politiska partier och frivilliga organisationer. Stockholm: SCORE (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor).

Scaramuzzino, R. & Wennerhag, M. (2013). Influencing politics, politicians and bureaucrats: Explaining differences between Swedish CSOs’ strategies to promote political and social change. Paper presented at the 7th ECPR General Conference Sciences.

Silfverstolpe, A. (2013). Volontärbyråns roll i välfärdsmodellen. I K. Almqvist, V. Ax:son Johnson & L. Trägårdh (Red.),Non-profit och välfärden. Stockholm: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Skocpol, T. (2003). Diminished democracy: from membership to management in American civic life. Norman: University of Oklahoma Press.

Thörn, H. (1999). Nya sociala rörelser och politikens globalisering. Demokrati utanför parlamentet? I E. Amnå (Red.),Civilsamhället. SOU 1999:84. Demokratiutredningens forskarvolym VIII. Stockholm: Fakta info direkt.

Thörn, H. (2005). Anti-apartheid och framväxten av ett globalt civilsamhälle. I E. Amnå (Red.), Civilsamhället: några forskningsfrågor. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund.

Trägårdh, L. (2012). Det borgerliga samhällets återkomst. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Wijkström, F. (2011). "Charity Speak and Business Talk". The On-Going (Re)hybridization of Civil Society. I F. Wijkström & A. Zimmer (Red.), Nordic civil society at a cross-roads: transforming the popular movement tradition. Baden-Baden: Nomos.

Wijkström, F. (2012). Hybrider i civilsamhället. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Wijkström, F. (2013). Från folkrörelse till socialt företag. I K. Almqvist, V. Ax:son Johnson & L. Trägårdh (Red.), Non-profit och välfärden. Stockholm: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Wijkström, F. & Einarsson, T. (2006). Från nationalstat till näringsliv?: det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet (EFI), Handelshögskolan i Stockholm.

Wijkström, F. & Lundström, T. (2002). Den ideella sektorn: organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober.

Vogel, J. & Amnå, E. (2003). Svenskt föreningsliv på 90-talet: en översikt. I J. Vogel, E. Amnå, I. Munck & L. Häll (Red.),Föreningslivet i Sverige: välfärd, socialt kapital, demokratiskola. Stockholm: Statistiska centralbyrån (SCB).

.

 

 

 

[1] Även om en fördjupning om medborgarliga aktiviteter har genomförts 2008-2009 låter sig dessa senare siffror inte användas för att mäta förändringar eftersom det har skett ett metodbyte mot tidigare upplagor av undersökningen.

[2] Undersökningen om befolkningens ideella engagemang har genomförts genom telefonintervjuer.

 

Civilsamhällets omfattning, innehåll och roller är inte konstant. Här beskriver vi några av de långsiktiga utvecklingar i det civila samhället som lyfts fram inom forskningen. Sådana förändringar kan gälla dels människors ideella engagemang, dels den ideella sektorns utformning och karaktär.

Somliga trender går att belägga genom statistiska uppgifter. Andra utvecklingstendenser är snarare teoretiska spår som diskuteras inom forskningen men som är svåra att säkert belägga. Det är också så att flera av de trender vi försöker beskriva hänger nära samman och inte alltid är helt lätt att skilja från varandra.

Förändringar i omfattning

Förändringar i civilsamhällets omfattning kan beskrivas på olika sätt och i olika avseenden. Det kan exempelvis gälla medlemskap och aktivitet i civilsamhällets organisationer, frivilligt arbete, antal organisationer, ekonomisk omsättning och fördelning mellan olika organisationsformer.

Medborgarnas engagemang

En första undersökning som belyser förändringar i den svenska befolkningen ideella engagemang är Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF) som baserar sig på besöksintervjuer och som genomförs av Statistiska Centralbyrån. Här ser vi på data från 1992 och 2000. [1]

Tabell 1. Medlemskap och aktivitet i föreningar 1992 och 2000. Andel x av befolkningen i åldern 16–84 år under de senaste 12 månaderna. Procent

Källa: Vogel och Amnå (2003)

Tabell 1 visar att andelen medborgare som är medlemmar i minst en förening och andelen som har ett förtroendeuppdrag i en förening är tämligen konstant även om forskarna i sin rapport särskilt lyfter fram den uppmätta minskningen. Den, visserligen svaga, minskningen av personer som är med i minst en förening menar Joachim Vogel och Erik Amnå till stor del förklaras med ett senare inträde i arbetslivet bland unga och att allt färre är anslutna till fackföreningar vilka utgör en stor andel av föreningarna. Andelen individer som står helt utanför föreningslivet har ökat med cirka 120 000 personer, vilket motsvarar en ökning med ungefär en femtedel under dessa åtta år (Vogel & Amnå 2003).

Om vi istället ser till aktiviteten i föreningar har andelen som aktiva i minst en förening minskat med knappt åtta procentenheter. Vidare är nästan hälften av dem som är föreningsmedlemmar passiva och denna andel har ökat något. Denna utveckling hänger, enligt Vogel och Amnå, samman med en svag återväxt och nyrekrytering av unga personer som inte kompenserar avgångarna i högre åldrar (Vogel & Amnå 2003).

Medlemsminskningen varierar något mellan olika typer av föreningar. Gemensamt för dem som förlorat flest medlemmar är att de tillhör den traditionella folkrörelsesfären, det vill säga politiska partier och intresseorganisationer.

Däremot har det skett en liten ökning i antal timmar per månad som förtroendevalda uppger att de lägger ner på sitt uppdrag, en femtedel sedan 1992, vilket motsvarar cirka nio timmar per månad. Det tolkar Vogel och Amnå som en koncentration i bemärkelsen att färre förtroendevalda 2000 lade mer tid på sina uppdrag jämfört med de som var förtroendevalda 1992 (Vogel & Amnå 2003).

Att vi skulle ha att göra med en generell trend som går mot minskat ideellt engagemang i befolkningen tyder dock inte alla studier på. En annan representativ undersökning om det svenska folkets frivilligengagemang har sedan 1992 genomförts vid Ersta Sköndal högskola (Svedberg, Jegermalm & Essen 2010)[2].

Tabell 2. Det ideella arbetet 1992, 1998, 2005 and 2009. Andel av befolkningen (16–74 år) som utfört ideellt arbete under de senaste 12 månaderna, totalt och engagerade i den ideella sektorns största delområden. Procent

Källa: Svedberg m.fl. (2010).

Som tabell 2 visar är det ideella engagemanget i befolkningen enligt den här mätningen förvånansvärt konstant. Inte heller verkar det finnas några större förändringar när man närstuderar olika delområden.

Forskarna noterar emellertid att andelen som gör insatser verkar bli något lägre vid konjunkturnedgångar som i början på 1990-talet och vid slutet av 2000-talets första decennium. Detta talar bland annat för tesen om det kumulativa medborgarskapet som innebär att den som redan gör mycket, såsom att förvärvsarbeta på heltid, tenderar att göra ännu mer på sin fritid, bland annat i form av ideellt arbete i en eller flera föreningar och i form av informella hjälpinsatser (visas inte här).

Tabell 3. Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva gör ideellt arbete, 1992, 1998, 2005 and 2009

Källa: Svedberg m.fl. (2010).

När vi ser till tiden som människor lägger ner för att engagera sig ideellt verkar även den vara ganska konstant (tabell 3). Möjligen går att se en svag ökning.

Sammanfattningsvis ser vi en minskning av medlemskap i traditionella föreningar, samtidigt som själva engagemangets omfattning tycks vara konstant. Antalet timmar som de aktiva ägnar sig åt sitt frivilligarbete tycks också vara ganska oförändrat eller till och med öka.

Vad dessa siffror är uttryck för finns det olika uppfattningar om. Generellt kan man säga att de forskare som studerar organisationer som kommit att kallas för nya sociala rörelser tenderar att ha en mer optimistisk syn på deltagandeutvecklingen än de som studerar det mer traditionella föreningslivet (Baer 2007).

Även Lars Svedberg med flera (2010) förklarar den mer pessimistiska synen bland sina kolleger (Vogel & Amnå 2003) med valet av perspektiv. Den rapport som baserar sig på mätningarna från ULF har fokus på folkrörelser och deltagande i formella organisationer, vilket gör att forskarna tolkar utvecklingen som en nedgång i föreningsengagemanget. Studierna från Ersta Sköndal högskola, som enligt Svedberg och kolleger, tillämpar en bredare ansats på ideellt arbete som inte nödvändigtvis behöver ske i en klassisk förening ger för handen att engagemanget är tämligen stabilt.

Det civila samhällets inre struktur

Med hjälp av en bearbetning av grunddata från Statistiska centralbyrån kunde Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson (2006) närmare undersöka den ideella sektorn i ekonomiska termer och jämföra situationen 1992 med 2002. År 1992 omsatte den svenska ideella sektorn cirka 60 miljarder kronor, vilket motsvarade fyra procent av BNP. Ser man till antalet sysselsatta var 110 000 anställda då. Tio år senare, 2002, omsatte sektorn (exklusive Svenska kyrkan) 125 miljarder kronor, vilket motsvarar drygt fem procent av BNP. Drygt 120 000 personer var anställda vid den tidpunkten. Flest nya anställda har tillkommit inom fältet social omsorg. Andra områden har krympt såsom arbetsmarknad som står för fack- och yrkesföreningar samt olika former av arbetsgivar- och branschorganisationer.

Utöver denna absoluta och relativa ökning kan man också se tydliga förskjutningar mellan olika verksamhetsfält inom den svenska ideella sektorn. Den enskilt största förändringen är Svenska kyrkans separation från staten vid millennieskiftet. Denna förändring innebar att ytterligare 24 000 anställda började räknas till den ideella sektorn.

Andra strukturella förskjutningar inom den ideella sektorn har skett mellan olika juridiska associationsformer. Räknar man bort Svenska kyrkan och aktiebolagen återfanns vid den första mätningen 80 procent av den ideella sektorns årliga omsättning i ideella föreningar, medan resterande 20 procent återfanns bland stiftelser (12 procent), ekonomiska föreningar (även betecknade som nykooperation, 6 procent) och samfällighetsföreningar (2 procent). Tio år senare däremot stod ideella föreningar för 69 procent av sektorns omsättning, medan stiftelserna andel hade ökat till 23 procent samtidigt som de övriga formernas andelar var oförändrade. Utvecklingen hänger samman med att en större andel organisationer var yngre än tio år 2002, jämfört med 1992. Detta tyder på att nya ideella organisationer, i synnerhet stiftelser, skapats i större utsträckning under den senaste tiden (Wijkström & Einarsson 2006).

Bakom förändringen antas också ofta stå organisatoriska anpassningar från de ideella aktörerna som i ökad utsträckning skapar komplexa strukturer där man kombinerar olika juridiska associationsformer för att kunna omsätta sina idéer på ett så effektivt sätt som möjligt.

Från röst till service

En förändring inom civilsamhället som uppmärksammats rör den relativa ökningen av antalet anställda inom serviceproducerande verksamheter. Social omsorg har exempelvis ökat med knappt sju procentenheter och kultur och rekreation med cirka två procentenheter mellan 1992 och 2002. I motsvarande omfattning har verksamhetsfält som är av opinionsbildande karaktär minskat. Närmare bestämt har arbetsmarknad, regional utveckling och boende samt politik, identitet och intresse minskat med sammantaget drygt sex procentenheter. Denna förändring har också gett upphov till den numera etablerade frasen ”från röst till service”. Underförstått är också att de delar av civilsamhället som inriktar sig på produktion av tjänster inom välfärdsstatens kärnområden har krav och förväntningar på en högre grad av professionalisering på sig, medan verksamhet som fokuserar på ”röst” i större högre utsträckning förlitar sig på ideella insatser (Wijkström & Einarsson 2006).

En trolig anledning till utvecklingen i riktning från röst till service på det sociala området är den demografiska utvecklingen där en allt större andel medborgare är i behov av sjukvård och äldreomsorg. Den växande andelen äldre i befolkningen och en urholkning av den generella välfärdspolitiken leder enligt vissa forskare till att den nordiska välfärdsstaten alltmer kommer att likna den kontinentala och anglosaxiska. I ett sådant arrangemang spelar vinstdrivande bolag, vid sidan om ideella aktörer, en större roll. Individen får ett större ansvar för sig själv och kommer att vara i större behov av stöd från familj, anhöriga och vänner. Vissa forskare har tolkat det som det borgerliga samhällets återkomst där det civila samhället står för välgörenhet och frivilligt socialt arbete som växer i betydelse som en följd av att betydelsen av den offentliga, skattefinansierade välfärden minskar och med en växande kommersiell marknad som är förbehållen de välbärgade (Trägårdh 2012).

Individualisering

Trots att den stora majoriteten ideellt engagerade, som vi har sett, fortfarande är medlemmar i en förening talas det om en individualiseringstrend. Den visar sig i att allt fler tycks utöva ideellt arbete utan att vara medlemmar i föreningar och organisationer. Mellan 1992 och 2002 har antalet timmar frivilligt arbete som genomförts av personer som inte medlemmar mer än fördubblats (Wijkström & Einarsson 2006). Tendensen tycks alltså vara att individer vill engagera sig och utföra ideella insatser men att en växande del av befolkningen föredrar att göra detta utan en djupare förankring i det traditionella föreningslivet. Som en följd av detta drivs det traditionella föreningslivet till att skapa nya lösare och mer informella strukturer för att fånga upp dessa gruppers engagemang. Rent allmänt antas också ofta att det har blivit vanligare än tidigare att engagera sig i informella grupper och nätverk snarare än inom formella organisationer (Lilja & Å̊berg 2012).

Det kan sägas ske en förskjutning mot mer aktivitetsorientering och mindre värdeorientering. Konkret skulle den ökande individualisering i civilsamhället kunna beskrivas som att de gamla folkrörelsebaserade, kollektiva och politiska sammanslutningarna samt frikyrko-, nykterhets- och kvinnoprojekten ersätts av mer individuella och livsstilsorienterade kultur- och fritidsaktiviteter (Vogel & Amnå 2003).

Genom denna utveckling försvagas möjligen också banden mellan de lokala och nationella nivåerna i föreningarna, vilket i sin tur sägs kunna minska deras betydelse för den territoriella nationalstaten. När föreningslivets förmåga att integrera medborgare tvärs över geografiska och sociala gränser minskar riskerar det svenska samhället att förlora en viktig mellanliggande struktur mellan medborgare och stat (Vogel & Amnå 2003).

Som ett uttryck för alltmer individualiserade former av engagemang kan man också se de så kallade volontärförmedlingarna. Ett exempel är Volontärbyrån som arbetar med att matcha personer som gärna vill engagera sig ideellt utan att nödvändigtvis vara eller bli medlem i någon förening med frivilligorganisationer som har behov av volontärer. Volontärbyrån är tydlig med att de inte primärt är till för Sveriges bästa, att stärka välfärden eller föreningslivet, utan att organisationen vill inspirera till ett ideellt engagemang för volontärernas egen skull. Istället är det lusten som ska styra, de potentiella volontärerna egna önskemål och möjligheter (Silfverstolpe 2013).

Internet och sociala medier

I regeringens definition av det civila samhället ingår även sociala nätverk. En del av dessa sociala nätverk upprätthålls via sociala medier. Exempel på sådana medier kan vara communities, diskussionsforum, chattgrupper eller bloggar.

Enligt Nordicoms Mediebarometer (2014) som är en representativ undersökning om mediekonsumtionen bland den svenska befolkningen mellan 9 och 79 år ser man hur användningen av internet, men särskilt av sociala medier har ökat kraftigt under de senaste åren. Medan 26 procent använde sociala medier en genomsnittlig dag 2009 har denna andel ökat till 47 procent fyra år senare. Även den tid människor ägnar åt sociala medier verkar bli allt längre. När den första mätningen skedde, 2012, användes i genomsnitt 17 minuter per dag åt sociala medier medan det ökat till 40 minuter redan året därpå. Användningen av sociala medier är särskilt utbredd bland unga och bland högutbildade personer.

Nils Gustafsson (2014) har undersökt i vilken utsträckning deltagande i sociala nätverk på nätet kan utgöra en utjämnande faktor när det gäller politiskt deltagande. I sin studie jämför han personer som engagerar sig politiskt genom sociala nätverkssajter med personer som engagerar genom mer traditionella metoder. Resultaten visar att även om sådana sajter borde minska trösklarna och underlätta för personer med exempelvis låg utbildningsnivå att engagera sig i politiska frågor sker detta inte i praktiken. Andra bakgrundsvariabler, särskilt utbildningsbakgrund, spelar en betydligt större roll för människors politiska engagemang. Däremot visar studien tydligt att dessa sociala nätverkssajter kan fungera som en kanal för politiskt engagemang, särskild bland unga. Gustafsson hävdar att deltagandet genom dessa arenor kommer att bli än vanligare och möjligen påverka människors kommunikationsmönster. Däremot kommer detta inte att jämna ut de inneboende skillnaderna vad gäller politiskt deltagande. Detta bekräftas även i en kvalitativ studie där Gustafsson (2012) undersökt hur olika kategorier av Facebookmedlemmar, resonerar kring att delta politiskt på detta forum. Studien visar att det kan finnas olika anledningar till att inte alls eller enbart delta på ett mycket selektivt sätt i det politiska samtalet och annat engagemang via sociala medier, inte minst av rädsla för att bli förknippad med ”fel” åsikter.

Hybridisering

Hybridisering av det civila samhället är ytterligare en trend som diskuteras i forskarvärlden. Begreppet kan avse flera utvecklingar, de flesta ringar in en process där man bryter upp en under lång tid självklar indelning i teoretiska samhällssfärer där stat eller offentlig sektor och marknaden ses som tydligt åtskilda från det civila samhället. Hybridisering kan dels stå för uppkomsten av nya organisationstyper av blandkaraktär, dels för att traditionella civilsamhällesorganisationer anammar synsätt, metoder eller modeller från den offentliga eller privata sfären eller blir behandlade på ett utifrån sektorsindelningen atypiskt sätt.

Utöver att civilsamhällets organisationer berörs av hybridiseringstendenser kan man även se att näringsliv och företagande allt oftare överskrider en tänkt gräns mot den ideella sektorn, bland annat i form av populära fenomen som socialt entreprenörskap och näringslivets samhällsansvar (corporate social responsibility, CSR). Även den tidigare nämnda trenden där ideella föreningar och stiftelser allt oftare äger aktiebolag kan ses som en del av en sådan utveckling (Wijkström 2011).

Wijkström ser också en förändring mot större fokus på den frivillige och dennes arbete, snarare än föreningsmedlemmen. Han menar att det nu växer fram ett förnyat intresse för filantropi eller välgörenhet i bemärkelsen att frivilliga i allt högre grad betraktas som oavlönad arbetskraft och som givare som bidrar med gåvor. Parallellt med inflödet av frivillighet och filantropi, menar han, lånas allt mer tänkande och modeller som ursprungligen hör hemma inom vinstdrivande företag till den ideella sektorn. Dessutom sker en allt mer omfattande språklig sammanflätning av dessa olika idémässiga komponenter. Några av resultaten från denna utveckling är möjligen att besjälade sociala entreprenörer kliver in för att åstadkomma social förändring, tillsammans med ideella affärsmän som ska driva verksamheten effektivare (Wijkström 2012).

Filip Wijkström går ännu längre när han menar att det civila samhället aldrig varit någon renodlad företeelse. I sin teoretiska beskrivning talar han om en dubbel inbäddning där folkrörelserna tidigare kombinerat rötterna och ramen från de sociala rörelserna med logiken och ramen från välfärdsstaten. Mot denna bakgrund menar han att det nu sker en rehybridisering av de nordiska civilsamhällen och dess organisationer. Med rehybridisering avses alltså en utveckling från 1900-talets folkrörelse (halvt rörelse, halvt staten) till 2000-talets sociala företag (halvt marknad, halvt välgörenhet (Wijkström 2011).

Att överge traditionella uppdelningar i olika samhällssektorer kan också vara aktuellt ifråga om vilka incitament organisationer kan erbjudas exempelvis i fråga om att utföra välfärdstjänster på uppdrag av den offentliga sektorn. Istället för att göra en indelning i vinstdrivande och icke-vinstdrivande aktörer föreslår exempelvis Widar Andersson (2013) så kallade shared profit-lösningar, det vill säga juridiska konstruktioner där det fortfarande finns ekonomiska incitament för att effektivisera en verksamhet, men att inte skattepengar kan gå till helt privata vinstintressen.

Istället för direkt nya organisationstyper utvecklas idag också olika former av partnerskap mellan olika samhällssektorer. Lars Skov Henriksen (2013) tolkar partnerskap som en ideologi som handlar om att riva ner barriärer mellan stat, marknad och civilsamhälle. Denna ideologi stöder också uppfattningen att olika institutionella områden har gemensamma intressen. Sådana partnerskap handlar om att man försöker åstadkomma ramar för ett mer målinriktat samarbete mellan främst kommuner och frivilligorganisationer liksom mellan det privata näringslivet och frivilligorganisationer. Det kan innebära att volontärer bidrar till att utföra välfärdsuppgifter i offentliga institutioner eller att anställda inom näringslivet kan utföra frivilliga insatser inom civilsamhällets organisationer.

Bortsett från de vinster som organisationerna kan tänkas göra exempelvis i form av relativt billig arbetskraft och motiverade personer som utför något arbete kan utvecklingen även ses som något som är till gagn för de medborgare som letar efter meningsfulla aktiviteter att engagera sig i. Vi har redan sett att det verkar vara vanligare att människor vill ta på sig ideella uppdrag under en viss period, utan att nödvändigtvis vara medlemmar i organisationen eller förtroendevalda, och utan att binda upp sig under en längre tid eller att göra något regelbundet. Här kan volontärförmedlingar i ideell regi men även kommunala frivilligcentraler erbjuda förmedlingstjänster för sådana uppdrag (Brunsson 1998).

Ytterligare en variant som är ganska ny är så kallade företagsvolontärer. När företag låter sina anställda arbeta åt någon ideell organisation på arbetstid som en del av sitt CSR-arbete kan man till och med tänka sig en situation med många vinnare. Den ideella värdorganisationen gynnar den frivilliga som får en meningsfull aktivitet utanför förvärvsarbetet, företaget framstår som en attraktiv arbetsgivare för personalen och får möjlighet att främja sitt varumärke (Hvenmark & von Essen 2013).

Ytterligare ett relativt nytt fenomen som får sin näring av människors vilja att göra gott, engagera sig i meningsfulla aktiviteter, förbättra sitt CV och inte minst äventyrslystnad är så kallade volontärresor som utgör en annorlunda form av turism. Ofta anordnas de av kommersiella resebolag och resenären betalar för att under en kortare eller längre period hjälpa till vid någon social verksamhet, företrädesvis i något fattigt land, exempelvis på ett barnhem. Cecilia Jonsson (2012) visar att dessa företag åker snålskjuts på det starka varumärke som volontärbegreppet inom internationellt hjälparbete har (jfr Grosse 2006).

Marknadsanpassade föreningar och föreningslika företag

Filip Wijkström menar att det blivit allt vanligare med sociala företag vilket medfört nya sätt att driva och kommunicera verksamhet inom det civila samhället där man lånar komponenter från det han beskriver som ”filantropiskan” och ”ekonomiskan”. Med det avses att organisationer i allt högre grad ser på frivilliga som oavlönad arbetskraft och som givare som bidrar med donationer. Samtidigt vill sociala entreprenörer åstadkomma social förändring gärna med hög effektivitet som ledstjärna (t.ex. Wijkström 2011, 2012, 2013).

Om vi först ser på relationen mellan organisationen och den enskilda, medlem eller inte, så har redan rollen som resurs i bemärkelsen oavlönad arbetskraft och givare nämnts. Men medlemmen kan också vara en resurs i bemärkelse att den betalar en medlemsavgift och ger organisationen legitimitet som eventuellt kan användas till att skaffa fler resurser, exempelvis från offentlig sektor i form av bidrag. Därför är det naturligt att organisationer värvar medlemmar med hjälp av olika typer av förmåner som prenumerationer eller försäkringslösningar. På så sätt är det ibland möjligt att tala om ett kundförhållande mellan medlemmen och organisationen snarare än en relation baserad på demokratisk delaktighet (Hvenmark 2008). Fackföreningar kan vara ett annat sådant exempel, men även Svenska kyrkan som utifrån denna tolkningsram levererar specifika tjänster som dop, bröllop och begravningar (Harding 2012).

Marknadisering synliggörs också i att många föreningar tycks överge medlemsbegreppet till förmån för andra konstruktioner, till exempel kund, givare eller volontär. Torbjörn Einarsson och Johan Hvenmark (2012) menar att det flerdimensionella folkrörelsemedlemskapet tenderar att reduceras till mer endimensionella relationer mellan organisationen och individen. Att enbart vara kund, givare eller volontär för också med sig andra konsekvenser som exempelvis ett minskat medborgerligt inflytande i samhället.

En större marknadsanpassning kan också gälla vilken arena organisationer i det civila samhället anser att de spelar på, dels avseende hur de uppfattar sig själva, dels avseende hur de blir uppfattade utifrån. Allt fler studieförbund upplever exempelvis att de konkurrerar med kommersiella kursanordnare. Studieförbunden driver inte bara folkhögskolor utan även Komvux och andra offentligfinansierade utbildningar på olika nivåer (Essen & Åberg 2009; von Essen & Sundgren 2012). Idrotten, både som elitidrott och motionsidrott, har också beskrivits ta allt mer företagsliknande former där de senare konkurrerar med motionsföretag (Einarsson & Hvenmark 2012; Norberg & Redelius 2012). Ibland behöver organisationer inte ens aktivt anpassa sig till ett marknadsmässigt sätt att organisera sig och agera, utan de blir behandlade som marknadsaktörer av offentlig sektor. Anna Fyrberg Yngfalk och Johan Hvenmark (2014) har exempelvis visat hur Konkurrensverket respektive Konsumentverket har drivit rättsfall mot idrottsförbund där dessa förbund likställs med kommersiella företag.

Men även den omvända utvecklingen, att näringsliv respektive offentlig sektor lånar attribut från det civila samhällets organisationer för att utveckla sin verksamhet har beskrivits. Alltfler företag inom konsumtionsbranscher skaffar sig idag medlemmar och startar medlemsklubbar och åker därmed snålskjuts på den trovärdighet som dessa begrepp laddats med inom det civila samhället (Brunsson 1998).

Relationerna mellan det civila samhället och den offentliga sektorn har också beskrivits följa en utveckling mot mer av marknadsorienterade styrformer där prestationsbaserade kontrakt och entreprenader är vanliga (Bergmark 1994).

Anpassning till idéer från offentlig sektor

Utöver en anpassning till den offentliga sektorns krav på professionellt utförda tjänster i samband med att ideella aktörer utför offentliga uppdrag går att se en annan trend där föreningslivet i det närmaste smälter samman med det offentliga.

Närmare bestämt handlar den om att politiska partier i västvärlden skulle ha gått från att själva vara en del av det civila samhället till att mer och mer bli en del av staten (Katz & Mair 1994). Denna observation underbyggs av att de politiska partierna inte längre är beroende av medlemmarna för sin ekonomiska överlevnad utan har skapat andra inkomstkällor såsom statliga bidrag. Partierna har gått från att vara folkrörelsebaserade med många medlemmar (masspartier) till att mer och mer bli en egen del av staten (kartellpartier) som själva fattar beslut som gynnar dem och deras egen överlevnad.

Professionalisering

Ett uttryck för en förskjutning i riktning från ”röst till service” inom det civila samhället är den ökade professionaliseringen. Med det menas att civilsamhällesorganisationer framför allt på välfärdsområdet, i allt större utsträckning, arbetar med anställda som valts utifrån sin yrkesmässiga kompetens. Professionaliseringstrenden ses ofta som ett tecken på en anpassning till krav från den offentliga sektorn.

Det är inte helt självklart vilka belägg som finns för en ökad professionalisering i det svenska civilsamhället om man ser till befintligt statistik. Förändringar mot en större andel anställda i relation till ideellt aktiva har enligt statistiken hittills varit blygsamma, även om det finns en stor osäkerhet i den statistik som ringar in fältet. År 2002 uppgick det avlönade arbetet utfört av anställda i det civila samhället till enbart drygt tre procent av den totala arbetskraften trots den expansion av avlönad personal i sektorn sedan 1992 och trots att Svenska kyrkan då fortfarande räknades som en del av staten (Wijkström & Einarsson 2006; Wijkström & Lundström 2002).

Professionalisering kan också innebära ett växande avstånd mellan organisationsledning och medlemmar där de anställda spelar en allt större roll. Somliga forskare skönjer en utveckling mot alltfler små professionella organisationer som är inriktade mot enskilda frågor och ett begränsat antal medlemmar (Papakostas 2003; Skocpol 2003). Organisationer kan vara frestade att värva medlemmar eller stödmedlemmar utifrån att staten traditionellt gett bidrag till organisationer baserat på medlemskap, men utan att nödvändigtvis ha avsikten att involvera dem aktivt (Harding 2012).

Ytterligare ett uttryck för professionalisering är att det civila samhällets organisationer anpassar sig till marknadens eller den offentliga sektorns organisationsmodeller, exempelvis när det kommer till kvalitetssäkring och uppföljningsbarhet. Att göra delar av organisationens verksamheter mer professionella förstås då i bemärkelsen mer effektiva. Då avses till exempel insamlingsarbete, ledningsfunktioner eller lobbyarbete som ska utföras av avlönade tjänstemän. Det senare hänger inte minst samman med sättet att betrakta inför vem eller vilka man i en organisation står ansvarig för samt hur man inför dessa parter ska redovisa verksamheten. (Wijkström & Einarsson 2006). Empiriska belägg för denna utveckling lyfts exempelvis fram i en studie om studieförbunden som sägs alltmer fjärmas från sina medlemsorganisationer och därmed sin förankring i civilsamhället. Istället präglas studieförbunden allt mer av logiker från marknad eller offentlig sektor. Exempel är nytillkomna uppföljnings- och utvärderingssystem, en del egeniniterade, andra för att matcha utvecklingen inom staten. Sådana system kräver i sin tur mycket av organisationen. Bland annat för att effektivisera det administrativa arbete som detta medför, visar Johan von Essen och Pelle Åberg (2009), att flera studieförbund minskat antalet lokalavdelningar och i vissa fall även organisationsnivåer.

Krav på professionalisering är inget unikt för det civila samhället, utan gäller de flesta områden, men tolkas i denna kontext ofta som något negativt. Detta på grund av att en del av den organisatoriska kontrollen överlåts till experter på bekostnad av inflytande från medlemmarna och deras förtroendevalda. En annan kritik handlar om att professionalisering av en verksamhet eller organisation riskerar att likrikta den i förhållande till andra typer av aktiviteter och organisationer (Wijkström & Einarsson 2006).

Internationalisering, globalisering och glokalisering

Andra pågående trender som det ofta talas om men som är svåra att belägga i konkreta siffror, är internationalisering, globalisering och det som kallats för glokalisering.

Samhällsbegreppet har en stark koppling till nationalstaten. Denna rätt naturliga avgränsning utmanas av de genomgripande strukturella förändringar som under de senaste decennierna ägt rum i samhällen världen över (och som är förknippade med begrepp som ”informationssamhälle” och ”globalisering”) och därmed det tidigare sättet att tänka kring samhälle och politik på ett grundläggande sätt (Thörn 1999). Den forskning som talar om det globala civilsamhället försöker få oss att se vissa organisationers potential av att verka bortom nationella och internationella arenor på ett mer autonomt sätt (Moksnes & Melin 2012).

Även om globalisering ofta har förståtts som i första hand en transnationalisering av ekonomin kan vi se på utvecklingens relevans för det civila samhället där exempelvis framväxten av transnationella politiska nätverk av icke-statliga organisationer (NGOs) världen över under de senaste decennierna kan förstås i termer av en politisk sammanvävning. Håkan Thörn beskriver det som att begreppet civilsamhället traditionell har förutsatt nationalstaten som politiskt rum. När det nu kopplas till politikens globalisering handlar det alltså om begreppsliggörandet av ett globalt politiskt rum.

De senaste decenniernas framväxt av nya sociala rörelser kan ses som exempel på den tilltagande samhälleliga komplexitet som globalisering innebär. Dessa rörelser verkar delvis inom ramarna för nationalstaten, samtidigt som de på olika sätt överskrider dess gränser och kan föra fram politiska teman som ifrågasätter nationalstatens status som politikens grundenhet. Nya rörelser kan delvis bestå av icke-statliga organisationer som ingår i transnationella nätverk, vilka verkar för solidaritet mellan människor som befinner sig på långa avstånd. Samtidigt utvecklar de ofta samarbetsformer – och uppbär ekonomiskt stöd – från statliga och överstatliga organisationer. Även deras politiska handlande utformas ofta på ett sätt som också överskrider det nationalstatliga politiska rummets ”inre gränser” – mellan det privata och det politiska, mellan det parlamentariska och det utomparlamentariska. På så sätt kännetecknas deras politik alltså av ständiga gränsöverskridandena där de befinner sig både innanför och utanför etablerade politiska system och institutioner. Däremot är det inte helt självklart att tala om ett ”globalt civilt samhälle” som förhåller sig till en ”global stat” som motpart. Snarare verkar dessa rörelser både i opposition till stater och med stater som med- parter. Även informella kontaktnät mellan individer, grupper och organisationer spelar allt större roll. För att betona denna rörlighet och otydlighet i gränserna använder Håkan Thörn begreppet rörelsekultur. Med det förtydligas innebörden av en politisk utmaning mot den etablerade samhällsordningen, men att det inte heller är givet att denna kultur kommer att uppnå en dominerande ställning.

De globala rörelsernas utveckling kan sägas börja på 1960-talet. Efter 1960-talets studentrörelse, utvecklades bland annat heterogena europeiska rörelsekulturer som introducerade nya politiska teman som global solidaritet, feminism och miljö och som i Sverige också relativt snabbt införlivades i den politiska offentligheten. På så sätt, menar Thörn, är gränserna mellan nya och gamla rörelser, mellan etablerade och icke-etablerade politiska teman och handlingsformer, inte är så tydliga som de var då de nya rörelserna först uppstod.

Exempel på sådana koalitioner i 1990-talets Sverige är kampanjen mot svenskt medlemskap i EU och den anti-rasistiska rörelsen (Thörn 1999). Även anti-apartheidsrörelsen kan ses om en sådan kombination av nationella och transnationella politiska strategier. Slutet på det kalla kriget möjliggjorde den sorts allianser mellan nord och syd som krävdes. Ett senare exempel är det som beskrivits som kriget mot terrorismen och den medföljande bipolära världsordningen som finns idag. Även om nya former av rörelser uppstår, menar Thörn, kan de ses som att de i grunden knyter an till organisationsformer, nätverk och strategier som byggdes av efterkrigstidens solidaritetsrörelser. Medan anti-apartheidorganisationerna arbetade transnationellt, men lade ändå störst tonvikt vid att genom nationell mobilisering ställa sina respektive stater inför krav på sanktioner, lägger dagens globala rättviserörelse större vikt vid att genom transnationell mobilisering adressera överstatliga organisationer som Världshandelsorganisationen och Världsbanken (Thörn 2005).

En annan aspekt av globaliseringstrenden är att nationella civilsamhällen visserligen fortsätter att finnas, men att de också allt oftare ingår i transnationella nätverk och blir därmed länkade till det globala civilsamhället. Kontrasteringen mot stat och marknad är inte giltig på samma sätt på den globala nivån, dels genom att det inte finns någon stat att förhålla sig till, dels genom den komplexitet som uppstår när företag, till följd av varumärkesbojkotter, i samarbete med NGO utarbetar etiska riktlinjer för sin verksamhet (Thörn i Amnå 2005, sid 137ff). Ett exempel på civilsamhällets verkan på globala arenor är den transnationella aktivism och NGO:s och INGO:s (international non-govermental organizations) använder för att få multinationella företag att ta ett större socialt ansvar (Garsten 2005).

Huruvida globaliseringstendenser går att skönja i kvantitativa termer såsom fler kontakter mellan civilsamhällesorganisationer på transnationell nivå eller till överstatliga organisationer är svårt att belägga. Den första representativa undersökningen av civilsamhällets organisationers påverkan av politiken på EU-nivå har genomförts av Roberto Scaramuzzino och Magnus Wennerhag (2013). Närmare bestämt frågade de representanter från socialt inriktade frivilligorganisationer, intresseorganisationer såsom fackföreningar samt registrerade trossamfund. De flesta undersökta organisationerna hade en lokal förankring. Likväl kunde forskarna se att vissa civilsamhällesorganisationer i högre grad än andra försökte påverka politik på EU-nivå, även om de gjorde det i mindre utsträckning än på lokal och nationell nivå. Studien visar att särskilt fackföreningar och kvinnoorganisationer arbetar mot EU. Vilken nivå en organisation försöker påverka utgår först och främst från en analys om vilka typer av resurser man har och vilka strategier som bedöms kunna resultera i någon social eller politisk förändring utifrån organisationens intressen.

Skiftande fokus för civilsamhället har visserligen beskrivits i termer av globalisering, men även den motsatta utvecklingen, att lokala sammanhang vinner större betydelse, har uppmärksammats.

Lilja och Åberg (2012) drar utifrån en forskningsgenomgång slutsatsen att civilsamhället i allt högre utsträckning blivit ”glokalt”. Med det menas att civilsamhället är globalt med transnationella och urbana arenor som nya politikskapande rum parallellt med de lokala arenor som används för medborgerligt deltagande, dialog och beslutsfattande. Resultaten från forskningen visar att vissa arenor i nätverk av globala städer blivit nya centra för makt och beslutsfattande, medan andra arenor marginaliseras. Förändringar är både integrerande och segregerande. Den förändring som civilsamhället ställs inför genom globaliseringen leder enligt forskningen till en tilltagande kulturell individualisering av samhället. Människors identiteter och nätverk frigörs från nation och plats, parallellt med att de omformuleras och grundas på ett annorlunda sätt på den lokala arenan än tidigare.

Ett exempel på utvecklingen mot ett alltmer lokalt civilsamhälle är det ideella engagemang som sker i de mer eller mindre utsatta förorterna till de svenska storstäderna. Tvärtemot den gängse bilden av civilsamhället i storstadens marginaliserade förorter, menar Kings (2011), finns där ett aktivt och utbrett föreningsliv. Bortom mer spektakulära uttryck som skapar rubriker och uppståndelse driver författaren tesen att det i det tysta pågår ett omfattande om än vardagligt arbete. Engagemanget tar sig bland annat uttryck i lokala föreningar som å ena sidan bör förstås i relation till den urbana periferins särskilda livssammanhang, å andra sidan kan tolkas som improvisationer på den traditionella folkrörelsemodellens idéarv. Dessa förvandlade lokalföreningar utgör därmed också en del av den nya potentiella basen för många av de etablerade folkrörelserna samtidigt som den traditionella organiseringen till viss del kan betraktas som avskuren (Kings 2012).

Referenser

Andersson, W. (2013). Dynamisk mix non-profit och företag. I K. Almqvist, V. Ax:son Johnson & L. Trägårdh (Red.), Non-profit och välfärden. Stockholm: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Baer, D. (2007). Voluntary Association Involvement in Comparative Perspective. I L. Trägårdh (Red.), State and civil society in Northern Europe : the Swedish model reconsidered. New York: Berghahn books.

Bergmark, Å. (1994). Från bidrag till ersättning?: om kommunernas stöd till de frivilliga organisationerna inom den sociala sektorn. Sköndal: Sköndalsinstitutet.

Brunsson, N. (1998). Politisering och företagisering: institutionell förankring och förvirring i organisationernas värld. I G. Arvidsson & R. Lind (Red.), Ledning av företag och förvaltningar. Stockholm: SNS.

Einarsson, T. & Hvenmark, J. (2012). Efter medlemskapet? I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Essen, J. v. & Åberg, P. (2009). Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer: studieförbunden och deras grundarorganisationer, medlemsorganisationer och samverkansorganisationer. Stockholm: Folkbildningsrådet.

Fyrberg Yngfalk, A. & Hvenmark, J. (2014). Vad händer med civilsamhället när staten gör som marknaden? Om marknadisering, myndigheter och ideella organisationer (Vol. FoU-rapport 2014:4). Stockholm: Sveriges Riksidrottsförbund.

Garsten, C. (2005). Globalt socialt ansvar och kollektiva nyttigheter: Vad kan civilsamhället göra? I E. Amnå (Red.), Civilsamhället: några forskningsfrågor. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund.

Grosse, J. (2006). Volontärprogram riktade till ungdomar: en introduktion till ett nygammalt fenomen. Stockholm: Ersta Sköndal högskola.

Gustafsson, N. (2012). The subtle nature of Facebook politics: Swedish social network site users and political participation. New Media & Society, 14(7), 1111-1127.

Gustafsson, N. (2014). Are social networks reducing inequality in political participation? Reports in Strategic Communication, 1(2), 1-37.

Harding, T. (2012). Framtidens civilsamhälle: underlagsrapport 3 till Framtidskommissionen. Stockholm: Statsrådsberedningen, Regeringskansliet.

Henriksen, L. S. (2013). Det avgränsade civilsamhället. I L. Trägårdh, P. Selle, L. S. Henriksen & H. Hallin (Red.), Civilsamhället klämt mellan stat och kapital: välfärd, mångfald, framtid. Stockholm: SNS förlag.

Hvenmark, J. (2008). Reconsidering membership: a study of individual members' formal affiliation with democratically governed federations. Stockholm: Economic Research Institute, Stockholm School of Economics (EFI).

Hvenmark, J. & von Essen, J. (2013). Corporate volunteering. Engaging people for a greater cause or just another business case in the brave new world of capitalism? Uppsats presenterad vid ARNOVA-konferensen.

Jonsson, C. (2012). Volontärerna: internationellt hjälparbete från missionsorganisationer till volontärresebyråer. Växjö: Linnaeus University Press.

Katz, R. S. & Mair, P. (1994). How parties organize: change and adaptation in party organizations in western democracies. London: Sage.

Kings, L. (2011). Till det lokalas försvar: civilsamhället i den urbana periferin. Lund: Arkiv.

Kings, L. (2012). Förorten och föreningen. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Lilja, E. & Å̊berg, M. (2012). Var står forskningen om civilsamhället?: en internationell översikt. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Moksnes, H. & Melin, M. (2012). Global civil society : shifting powers in a shifting world. Uppsala: Uppsala Centre for Sustainable Development (CSD), Uppsala University.

Norberg, J. R. & Redelius, K. (2012). Idrotten och kommersen. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Nordicom. (2014). Sveriges mediebarometer. 2013. Göteborg: Nordicom-Sverige.

Papakostas, A. (2003). Mer organisation med färre människor och många organisationer med få frågor: en essä om politiska partier och frivilliga organisationer. Stockholm: SCORE (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor).

Scaramuzzino, R. & Wennerhag, M. (2013). Influencing politics, politicians and bureaucrats: Explaining differences between Swedish CSOs’ strategies to promote political and social change. Paper presented at the 7th ECPR General Conference Sciences.

Silfverstolpe, A. (2013). Volontärbyråns roll i välfärdsmodellen. I K. Almqvist, V. Ax:son Johnson & L. Trägårdh (Red.), Non-profit och välfärden. Stockholm: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Skocpol, T. (2003). Diminished democracy: from membership to management in American civic life. Norman: University of Oklahoma Press.

Svedberg, L., Jegermalm, M. & Essen, J. v. (2010). Svenskarnas engagemang är större än någonsin: insatser i och utanför föreningslivet. Stockholm: Ersta Sköndal högskola.

Thörn, H. (1999). Nya sociala rörelser och politikens globalisering. Demokrati utanför parlamentet? I E. Amnå (Red.), Civilsamhället. SOU 1999:84. Demokratiutredningens forskarvolym VIII. Stockholm: Fakta info direkt.

Thörn, H. (2005). Anti-apartheid och framväxten av ett globalt civilsamhälle. I E. Amnå (Red.), Civilsamhället: några forskningsfrågor. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund.

Trägårdh, L. (2012). Det borgerliga samhällets återkomst. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Wijkström, F. (2011). "Charity Speak and Business Talk". The On-Going (Re)hybridization of Civil Society. I F. Wijkström & A. Zimmer (Red.), Nordic civil society at a cross-roads: transforming the popular movement tradition. Baden-Baden: Nomos.

Wijkström, F. (2012). Hybrider i civilsamhället. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet: en antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Wijkström, F. (2013). Från folkrörelse till socialt företag. I K. Almqvist, V. Ax:son Johnson & L. Trägårdh (Red.), Non-profit och välfärden. Stockholm: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.

Wijkström, F. & Einarsson, T. (2006). Från nationalstat till näringsliv?: det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet (EFI), Handelshögskolan i Stockholm.

Wijkström, F. & Lundström, T. (2002). Den ideella sektorn: organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober.

Vogel, J. & Amnå, E. (2003). Svenskt föreningsliv på 90-talet: en översikt. I J. Vogel, E. Amnå, I. Munck & L. Häll (Red.), Föreningslivet i Sverige: välfärd, socialt kapital, demokratiskola. Stockholm: Statistiska centralbyrån (SCB).

von Essen, J. & Sundgren, G. (2012). En mosaik av mening. I J. von Essen & G. Sundgren (Red.), En mosaik av mening: om studieförbund och civilsamhälle: .

 

 

 

[1] Även om en fördjupning om medborgarliga aktiviteter har genomförts 2008-2009 låter sig dessa senare siffror inte användas för att mäta förändringar eftersom det har skett ett metodbyte mot tidigare upplagor av undersökningen.

[2] Undersökningen om det svenska folkets frivilligengagemang har genomförts med hjälp av telefonintervjuer.

Utveckling
Publicerad:
2014-11-24 18:54 av julia