Kultur – En översikt

Kulturområdet rymmer en mängd civilsamhälleliga organisationer, såväl stora riksorganisationer som små lokala föreningar, konstnärskollektiv och stiftelser som arrangerar kulturfestivaler.

Forskningsöversikt Referenser
Uppdaterat 2017-03-23

Senaste artiklar

...

Mest lästa artiklar

...

Sidkarta

...

Titel Författare Årtal
Ansvaret för kulturarvet: Studier i det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1872−1919 Hillström, Magdalena 2006
Att bilda med bild: En studie av de praktisk-estetiska studiecirklarnas utveckling Hartman, Per 2003
Att styra genom samverkan: Genomförandet av kultursamverkansmodellen i Jämtlands och Kronobergs län Blomgren, Roger & Johannisson, Jenny 2013
Bildning och demokrati: Nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet Bjurström, Erling & Harding, Tobias 2013
Convergence culture: Where old and new media collide Jenkins, Henry 2008
Cultural policy, work and identity: The creation, renewal and negotiation of professional subjectivities Paquette, Jonathan 2012
Culture 3.0: A new perspective for the EU 2014-2020 structural funds programming Sacco, Pier Luigi 2011
Den förtrollade zonen. Lekar med tid, rum och identitet under medeltidsveckan på Gotland Gustafsson, Lotten 2002
En mosaik av mening: Om studieförbund och civilsamhälle von Essen, Johan & Sundgren, Gunnar 2012
Forskning om kultur och hälsa Vetenskapsrådet 2010
För nöje och nytta. En studie av amatörism inom den svenska kulturpolitiken Hartman, Per 2009
Ideellt arbete i kultursektorn Harding, Tobias 2012
Konstens nyttiga onytta: En undersökning av dikotomin mellan konstens egenvärde och dess instrumentella roll i fallet Konstfrämjandets riksorganisation och den statliga kulturpolitiken Günes, Viktoria 2012
Kultur 3.0: Konst, delaktighet, utveckling Sacco, Pier Luigi 2013
Kulturen och arbetarrörelsen: kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander Sundgren, Per 2007
Kulturprogrammens betydelse för lokalsamhället. Utvärdering 1 om studieförbundens kulturprogram Harding, Tobias, Tannå, Sara & Lejhall, Jens 2013
Kulturvanor i Sverige 1987-2011. SOM-rapport nr 2012:17 Hägglund, Jonas & Vernersdotter, Frida 2012
Meningsfulla förflutenheter: Traditionalisering och teatralisering i en klosterruin Axelsson, Bodil 2003
Mycket mer än bara rock: Musik, ungdom och organisering Bjälesjö, Jonas, Håkansson, Peter & Lundin, Johan A. 2010
När var hur? Om ungas kultur: En analys av ungas kulturutövande på fritiden Ungdomsstyrelsen 2011
Privata välgörare i den svenska staten. En slitstark men komplex historia, i F. Wijkström (red.), Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel Gustavsson, Martin 2012
På plats i historien: Studier av hembygsföreningar på 2000-talet Eskilsson, Anna 2008
SOU 2009:16. Kulturutredningens betänkande Statens offentliga utredningar 2009
The information age. Economy, society and culture. Volume I-III Castells, Manuel 1998
The value of arts and culture for regional development. A Scandinavian perspective Lindeberg, Lisbeth & Lindkvist, Lars 2013
Third sector organizations facing turbulent environments: Sports, culture and social services in five European countries Evers, Adalbert & Zimmer, Anette 2010
Under konstruktion: Effekter av kultursamverkansmodellen Harding, Tobias & Nathansson, Calle 2012
Var finns den statliga kulturpolitiken? Inte bara på Kulturdepartementet Harding, Tobias 2009

Civilsamhället och kulturen - en forskningsöversikt

Författare: Tobias Harding
Utgivningsår: 2013
Kulturområdet rymmer en mängd civilsamhälleliga organisationer, såväl stora riksorganisationer som små lokala föreningar, konstnärskollektiv och stiftelser som arrangerar kulturfestivaler. Många kulturverksamheter i Sverige har på olika sätt uppstått i de klassiska folkrörelserna eller vuxit fram i spänningsfältet mellan folkrörelser och statlig politik. Forskningen inom området kultur och det civila samhället berör allt från hur kulturpolitiken har behandlat kulturlivets civilsamhälle, till betydelsen av ideellt arbete i kulturlivet. Den lär oss också mer om ideella organisationers samspel med kulturpolitiken och om deras inflytande på den policyskapande processen.

Kulturområdets civilsamhälle

I en enkät som genomfördes 2009 svarade ungefär sju procent av svenskarna att de någon gång det senaste året hade arbetat ideellt i en kulturförening. Kulturområdet rymmer flera stora riksorganisationer, alltifrån Hembygdsrörelsen, med 430 000 medlemmar i små ideellt drivna föreningar runt om i landet, till Riksteatern, med 42 000 medlemmar och över en miljon besökare varje år (Harding 2012a, Riksteatern 2013). En annan stor grupp är studieförbunden som dels bedriver omfattande verksamhet i samarbete med andra kultur­organisa­tioner, dels har en omfattande egen kulturverksamhet med allt från litteratur- och rockcirklar till teaterframträdanden.

Kulturområdet rymmer också en stor mängd föreningar som står helt utanför riksorganisationerna. Bland dessa finner vi allt från små lokala kultur­föreningar och konstnärs­kollektiv till föreningar och stiftelser som arrangerar festivaler, till exempel Hultsfreds­festivalen och Medeltidsveckan på Gotland. Därtill kommer också ett antal fackföreningar och professionsorganisationer för kulturområdets yrkesverksamma, men också omfattande amatörverksamhet i informella nätverk.

Kulturområdets civilsamhälle är alltså både omfattande och mångfasetterat. Själva bredden av verksamheter bidrar till att det bedrivs forskning på en mängd olika institutioner och i olika sammanhang, till exempel ungdomskulturforskning, folkrörelse­forsk­ning, folkbild­nings­­forskning, kultursociologi och kulturpolitisk forskning. Därtill kommer att begreppet civilsamhälle är tämligen nytt i sammanhanget och att det knappast förekom i kulturpolitiska dokument förrän i Kulturutredningens rapport 2009 (SOU 2009:16). Fram till helt nyligen var det heller inte vanligt förekommande i svensk forskning inom kultur­området.

Många av de organisationer som diskuteras här har heller inte tidigare uppfattat sig som civilsamhällesorganisationer, och även om många av dem redan identi­fierade sig som delar av olika folkrörelser var det inte alltid självklart att till exempel studie­förbund, amatör­organisationer, professionella konstnärs­organisa­tioner och arrangörs­organisa­tioner upplevde sig ha tillräckligt mycket gemensamt för att identifiera sig som en grupp. På senare år har detta emellertid börjat förändras. Merparten av de riksorganisationer som diskuteras här – med de professionellas organisationer som viktigaste undantag ‒ finns representer­ade i paraplyorganisationen Ideell Kulturallians som bildades 2010, antingen direkt som med­lems­­organisationer eller som medlemmar i någon av de paraplyorganisationer som ingår där.

Disposition och fokus

Kombinationen av ett brett och mångfasetterat område, och det faktum att både begreppet civilsamhälle och de forskningsperspektiv som är knutna till det är så nya i sammanhanget, innebär att det finns relativt lite forskning om kulturlivets civilsamhälle som sådant. Däremot finns det en viss mängd forskning om de ideella organisationer som verkar på kulturområdet, och om ideellt arbete där. Jag tar i första hand upp sådan forskning och försöker även att relatera denna forskning till civilsamhället (jfr Harding 2012b).

Redogörelsen är indelad i tre olika nivåer och rapportens disposition följer denna indelning.

  • Först presenterar jag forskning och forskningsresultat som berör hur kultur­politiken och angräns­ande politikområden har behandlat kulturlivets civilsamhälle, samt hur ideella organisationer har samspelat med och påverkat kulturpolitiken. De publikationer som lyfts fram är de politikstudier som tydligast tar upp relationen mellan politiken och kulturområdets civilsamhälle eller med sådana organisationer.
  • Därefter fokuserar jag på forskning som berör stora eller på annat sätt betydelsefulla organisationer, eller grupper av organisationer, som på olika sätt dominerar den ideellt organiserade delen av kulturlivet, till exempel studieför­bunden, Riksteatern, Sveriges Hembygdsförbund och de stora amatörorganisa­tionerna.
  • Till sist tar jag upp forskning och forskningsresultat som på olika sätt beskriver betydelsen av ideellt arbete i kulturlivet. Liksom i det första avsnittet läggs fokus på forskning som bedöms vara relevant för att ge en helhetsbild av hela det kulturella civilsamhällesområdet.

Genomgående gäller att betoningen ligger på forskning om svenska förhållanden, även om framställningen också förhåller sig till internationell forskning, i synnerhet då det gäller övergripande perspektiv. Urvalet baserar sig främst på forskning som redovisas eller refereras till i de tvärvetenskapliga tidskrifterna Nordic Journal of Cultural Policy, Voluntas: Inter­national Journal of Voluntary and Nonprofit Organizations och International Journal of Cultural Policy, samt vid de internationella tvärvetenskapliga konferenserna International Conference of Cultural Policy Research och Nordic Conference of Cultural Policy Research.[i] Översikten bygger också i någon mån på tidigare översikter över kulturpolitisk, och kultur­politiskt relevant, forskning, (jfr Harding & Söderlind 2010, Vetenskapsrådet 2010).

Den forskning som jag hänvisar till i rapporten tas antingen upp för att den kan anses utgöra ett representativt exempel på existerande forskning eller för att den är särskilt viktig för förståelsen av området. Det handlar alltså om forskning som antingen har ett civilsamhällesperspektiv (eller liknande fokus på ideell organisering) eller som har bedömts utgöra en viktig referenspunkt för sådan forskning. Syftet med översikten är att beskriva vilka perspektiv som dominerar i den relevanta forsk­ningen och att sammanfatta de huvudsakliga resultaten. Eftersom forskningsfältet är relativt nytt innebär detta inte minst att ge en bild av kulturområdets civilsamhälle som det har vuxit fram och hur det ser ut idag, samt att sätta in denna forskning i civilsamhälles­perspek­tivet. 

Avgränsning av studieområdet

Begreppet kultur framstår i forskningslitteraturen som svår­definierat. Emellertid kan två huvudvarianter av kulturbegreppet urskiljas: det antropologiska och det estetiska.

  • Det antropologiska kulturbegreppet menar att kulturen rymmer de värderingar som medlemmar av en viss grupp omhuldar, de normer de följer i sitt beteende och de materiella ting de producerar (Giddens 1994). Här är kultur alltså någonting som utmärker en grupp människor eller en föreställd gemenskap. Begreppet syftar på vissa värden, normer, ting och praktiker som de på olika sätt identifierar sig med. Detta synsätt är framför­allt vanligt i kulturforskningen och i kulturarvsrelaterade verksamheter.
  • I estetisk mening är kultur däremot minst lika mycket ett värdeomdöme som en beskrivning av en grupps värder­ingar, och mer en fråga om specifika verksamheter och kulturprodukter än om ett helt sätt att leva (Eagleton 2000).

Den här översikten utgår av praktiska skäl från kulturpolitiken och kulturlivets organis­er­ing för att definiera kulturområdets civilsamhälle som ett institutionellt och organisa­toriskt avgränsat område. Också kulturpolitikens avgränsningar har emellertid varierat något, men har under lång tid inkluderat framförallt de olika konstarterna, kulturarvet och medierna (Harding 2009, SOU 2009:16). Ibland har också folkbildningen räknats dit.

När paraplyorganisationen Ideell Kulturallians bildades 2010 kom den att inkludera en bredare grupp organisationer som i någon mån definierar sig som kultur­organisationer. Vid sidan av amatörkulturorganisationer, Riksteatern, Sveriges Hem­bygds­förbund och studieförbunden ingår också bland annat de lokalhållande riks­organisa­tionerna Folkets hus och parker, Bygdegårdarnas riksförbund och Våra gårdar samt de etniska organisationernas olika riksförbund (Harding 2012a).

Den här översikten begränsas dock till organisationer som fokuserar på att bedriva kulturverksamhet, i meningen verksamhet som inriktar sig på konst­arter eller kulturarv. Det innebär också att informellt organiserat ideellt arbete (arbete som inte organiseras av en juridisk person) får mindre utrymme, även om det i vissa fall ändå berörs. Detsamma gäller för organisationer där kulturverksamheten inte står i fokus eller som huvudsakligen agerar som intresseorganisationer, även då de representerar konstnärliga yrkesgrupper.

Civilsamhällets relation till kulturpolitiken

Att begreppet civilsamhälle är tämligen nytt i svensk kulturpolitik innebär inte att organisa­tioner som kan beskrivas som civilsamhälleliga har saknat betydelse i kultur­politikens utveckling. Tvärtom kan politikområdets utveckling, som det framstår i forskningen, på många sätt ses som ett spel mellan å ena sidan staten och å andra sidan intressen och aktörer som först har formerat sig i det civila samhället. Denna utveckling har studerats av forskare från flera olika discipliner och tvärvetenskapliga sammanhang, men kanske framförallt av statsvetare, idéhistoriker och forskare verksamma i det framväxande tvärvetenskapliga fältet kulturpolitisk forskning. Teoretiska perspektiv har ofta hämtats från den nyinstitutionella organisationsforskningen, kultursociologin och diskursanalysen. Här följer en översikt över sådana studier.

Konstens fält

I sin moderna betydelse framträdde kulturområdet som samhällssektor under 1800-talet genom att områdets professionella etablerade sig som en oberoende sfär i samhället som det inte ansågs legitimt för politiska företrädare att styra i detalj (Bourdieu 2000). Den franske sociologen Pierre Bourdieu har myntat begreppet konstens fält för att beskriva konsten som ett område som kan hävda oberoende från både politiken och marknaden.

Enligt honom värderades framgång i konstens fält inte i ekonomisk eller politisk framgång utan i erkännande från fältets egna aktörer, och detta är kärnan i fältets oberoende. När konstens fält blivit tillräckligt starkt kunde författare och andra ansedda kulturutövare omvandla sin status i detta fält – det vill säga sitt kulturella kapital – till andra typer av status eller till ekonomisk framgång (även om många konstnärer inte har uppnått denna nivå förrän sent i livet eller rent av efter sin död) (Bourdieu 2000). På ett liknande sätt förhåller det sig med vetenskapens fält, där inte minst kulturarvsinstitutionerna på många sätt hämtar sin legitimitet. Perspektiv som utgår från Bourdieus fältbegrepp är mycket vanliga i forskningen om kultursektorn, och därmed återkommande i studier av kulturlivets civilsamhälle på alla nivåer.

Förhandlingsprocesser som påverkar politiken

I Sverige har kulturpolitiken under 1900-talet i stor utsträckning formulerats i förhandling mellan staten och olika organisationer som har företrätt kulturområdets professionella, det vill säga konstens och (kultur)vetenskapens fält. Denna process har beskrivits i forskningen kring flera av kulturpolitikens delområden, till exempel bildkonsten (M. Gustavsson 2002), litteraturen (Bennich-Björkman 1991) och teatern (Blomgren & Blomgren 2002). Denna forskning är huvudsakligen statsvetenskaplig och fokuserar i de allra flesta fall på organisa­tionernas inflytande på den policyskapande processen.

I samtliga dessa fall har processen resulterat i nya statliga myndigheter, eller till staten närstående organisa­tioner, där statliga bidrags- eller ersättningsmedel fördelas av ledamöter i kommittéer och nämnder som på olika sätt har tillsatts för att representera konstens fält och dess professioner. Detta gäller till exempel Författarfonden och Konstnärsnämnden. Också på filmområdet har en liknande modell skapats inom ramarna för den till staten närstående stiftelsen Svenska Filminstitutet (Blomgren 1998). I flera fall kan man se att organisationerna framgångsrikt har påverkat politikens utformning, men det är också tydligt att det ofta rör sig om att politiken har utformats i dialog mellan många olika aktörer – där den politiska nivån bara är en av flera aktörer – snarare än om att någon enskild aktör skulle ha lyckats dominera processen helt.

Folkbibliotek, museer och teater på initiativ av folkrörelser och civilsamhället

Vid sidan av dessa organisationer, som på olika sätt kan sägas representera konstens fält, finns också andra organisationer som utövar inflytande över de statligt ägda kulturinstitutionerna. Ekonomhistorikern Martin Gustavsson (2012) har till exempel beskrivit hur museernas vänföreningar bidrar till att förmedla privatfinansiering till dessa, och hur denna finansiering bland annat påverkar utformningen av museernas samlingar, ibland i konflikt med offentligt utsedda museiledare och ibland med delar av den offentliga kulturpolitiken.

Samtidigt finns också åtskilliga exempel på kulturverksamheter som på olika sätt har uppstått i folkrörelserna, eller i andra delar av det civila samhället, och som senare har tagits upp i den offentliga sektorn. Folkbiblioteken bildades till exempel i hög grad genom initiativ från folkrörelser och det lokala civilsamhället. Detsamma gäller flera historiska museer i Sverige, inklusive flera av länsmuseerna. Ett par av de tydligaste exemplen på museer som har övergått från initiativ i det civila samhället till att integreras i den statliga kulturpolitiken är Nordiska museet och Skansen. Båda har sitt ursprung i samlingar som i slutet av 1800-talet byggdes upp av Artur Hazelius och som ursprungligen främst finansierades genom frivilliga gåvor. Båda upprätt­ades som privata stiftelser.

Redan från början kan man dock se en utveckling mot en allt närmare integrering i den statliga kulturpolitiken. Idag framstår det som självklart att de borde räknas till den offentliga sektorn snarare än till det civila samhället. De är utförare av en statlig politik och helt beroende av statlig finansiering, även om de fortfarande ägs av privata stiftelser. Enligt kulturforskaren Magdalena Hillström är deras bakgrund i det civila samhället på många sätt typisk för 1800-talet, då arbetet med att bevara kulturarvet i stor utsträckning drevs av ideella krafter och med stöd av privata gåvor, men som med tiden har blivit alltmer reglerat och övertaget av offentliga organ (Hillström 2006). Denna utveckling framstår också som typisk för Sverige och kan ställas i kontrast till situationen i många andra länder, där stora kulturinstitutioner även idag ofta drivs som mer eller mindre privata stiftelser (Zimmer & Evers 2010).

Forskningen visar också hur flera av de större organisationerna i kulturområdets civilsamhälle under 1900-talet har bildats som ett direkt resultat av samspelet mellan civilsamhälle och (kultur)politik. Det kanske tydligaste exemplet på detta är Riksteatern, en organisation som grundades 1933 på direkt initiativ av ecklesiastikministern Arthur Engberg (ecklesiastik­ministern hade vid den tiden ansvar för frågor som rörde utbildning, kultur och kyrka). Lokala riksteaterföreningar med bakgrund i arbetarrörelsen grundades runt om i landet. Dessa föreningar har hela tiden baserat sig på ideellt arbete och föreningsdemokrati, men nationellt har Riksteatern snarare varit en professionell teaterinstitution att jämföra med (de övriga) nationalscenerna (Blomgren & Blomgren 2002).

Studieförbundens framväxt

Också studieförbunden kan sägas ha vuxit fram i spänningsfältet mellan folkrörelser och statlig politik. Det första statliga bidraget till studieförbund infördes 1912 och innehöll då tydliga krav på att studieförbundsverksamheten skulle vara organisatoriskt skild från de organisationer som stod bakom. ABF inrättades som egen organisation mindre än ett år efter detta beslut (Sundgren 2007).

Kulturpolitikens relation till studieförbunden har beskrivits som ambivalent, inte enbart på grund av spänningen mellan politiska mål och organisationernas oberoende, utan också på grund av spänningen mellan deras roller i utbildnings- och kulturpolitiken. Idag är stödet till kulturen ett av statens fyra syften med stödet till folkbildningen. [ii]

När den första övergripande kulturpolitiken formulerades 1974 och regeringen beslutade att ytterligare ekonomiskt stöd skulle ges till medborgarnas eget kulturutövande uppfattades det emellertid som tämligen självklart att detta stöd skulle kanaliseras via studieförbunden. Deras ställning som organisatörer av folkrörelseförankrade kulturaktiviteter var redan då mycket etablerad.

Senare har däremot studieförbundens utbildningspolitiska roll ofta betonats mer än den kulturpolitiska. Detta har inte minst varit tydligt sedan 1991 då Kulturrådets på 1970-talet införda stöd till kulturaktiviteter i studieförbunden, tillsammans med Skolöverstyrelsens stöd till folk­bildningen, överfördes till det för ändamålet bildade Folkbildningsrådet, en organisa­tion som i en myndighets ställe fördelar medel till folkbildningen och som sorterar under Utbildnings­­departementet. Studieförbundens och folkbildningspolitikens inställning till kultur­verksamheten i studieförbunden behandlas utförligt av Hartman i hans studier av folkbildningspolitikens historia (jfr Hartman 2003, 2009).

 Begreppet civilsamhälle i kulturpolitiken

Också på andra kulturpolitiska delområden har forskare sett en uppdel­ning där den av konstens fält erkända kvalitetskulturen anses vara kulturpolitikens kärna medan amatörkultur och annan verksamhet som baseras på ideellt arbete istället stöds genom organisationsstöd. Detta stöd beräknas på basis av kvantitativa mål, till exempel antal ungdoms­med­lemmar eller studie­timmar, ofta inom andra politikområden, till exempel folkbildningspolitik, ungdomspolitik och integrationspolitik (Harding 2009, 2012c, Harding, Tannå & Lejhall 2013).

Denna situation har förändrats något sedan begreppet civilsamhälle introducerats i kulturpolitiken. Detta skedde i den senaste övergripande Kulturutredningen 2009. Där förstods det civila samhället på kulturområdet omfatta

”bl.a. amatör- och arrangörs­organisa­­tioner, organisationer bildade på etnisk grund, kulturinriktade ungdoms­organisationer, lokalhållande organisationer, studieförbund, hembygdsrörelsen, folkrörelse­arkiv och de nationella minoriteternas organisationer”

(SOU 2009:16, del 2, s. 49f).

Kultursamverkansmodellen för fördelning av statliga bidrag

Utredningen föreslog också att staten, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt civilsamhälleliga organisationer skulle sluta en kulturpolitisk överenskommelse liknande de som tidigare slutits inom det sociala området och integrationspolitiken. I den proposition som följde på Kulturutred­ningen tryckte regeringen på det civila samhällets betydelse för kulturen och förordade att civilsamhället skulle inkluderas i de dialoger som genomfördes i samband med en annan reform – kultursamverkansmodellen – men inte i någon separat överenskommelse (Harding 2012c, prop. 2009/10:3).

Den mest omfattande konsekvensen av Kulturutredningen och den därpå följande proposi­­tionen blev kultursamverkansmodellen, en modell för fördelning av statliga kulturbidrag på regional nivå som nu har införts i alla län utom i Stockholms län. I kultursamverkansmodellen arrangeras i varje län dialoger mellan landstinget (eller motsvarande) och företrädare för det regionala kulturlivet, dess civilsamhälle och kommunerna. Med ledning av dessa dialoger sammanställs en regional kulturplan som sedan godkänns av Statens kulturråd. Det är med ledning av denna plan som det statliga stödet till det regionala kulturlivet sedan fördelas. Såväl forskare som regionala företrädare har dock menat att Kulturrådets inflytande har blivit så starkt att reformen snarare förstärker än försvagar statens ställning i förhållande till regionerna (Blomgren & Johannisson 2013).

Systemet med dialoger har också påverkat kulturlivets civilsamhälle, vars organisationer i och med dessa har kommit i närmare kontakt både med regionala kulturaktörer och med varandra. Samtidigt har det noterats att kulturplaner och dialoger ofta följer den sedan länge etablerade uppdelningen av kulturlivet i professionella och amatörer, och att kultursektorns och kulturpolitikens aktörer har kommit att identifiera civilsamhällets kulturliv med amatörerna (Harding 2012b, 2012c). Det ligger dock i sakens natur att denna nu pågående process ännu inte är ingående behandlad i forskningen, även om flera forskare på olika sätt har följt kultursamverkansreformen.

Civilsamhälleliga organisationer i kultursektorn

Om vi istället för att rikta uppmärksamheten mot relationen mellan (kultur)politik och civil­samhälle riktar den mot organisationerna själva kan vi konstatera att kulturlivets civilsam­hälle, liksom stora delar av det svenska civilsamhället i dess helhet, domineras av den typ av organisationer som ofta beskrivs som folkrörelseorganisationer. Sådana organisationer kännetecknas bland annat av att de har en rikstäckande organisation och en hierarkiskt uppbyggd representativ demokratisk struktur med sin bas i ett frivilligt och öppet medlemskap. Det brukar också förväntas av sådana organisationer att de ska ha en idégrund och arbeta för förändringar i samhället (Hvenmark 2008, Wijkström & Lundström 2002).

Medan stora delar av det svenska civilsamhället arbetar med påverkansarbete, hör merparten av kulturlivets civilsamhälleliga organisationer till dem som huvudsakligen organiserar egen verksamhet (vilket inte hindrar att det också finns ett antal organisationer som i synnerhet representerar professionella kulturutövares intressen). Företrädesvis handlar det om amatör­verk­samhet (till exempel amatörteater, körmusik eller lajv), men i stor utsträckning också om att med hjälp av ideellt arbete förbättra tillgången till professionellt producerad kultur (till exempel Folkets hus och parker, Skådebanan och Riksteatern) (Harding 2012a, 2012b).

Kulturlivets civilsamhälle har studerats på organisations­nivå inom flera olika akademiska discipliner, ofta med en organisationsteoretisk ansats, men ännu oftare som en del av en studie med fokus på organisationernas verksamhet ur ett till exempel teatervetenskapligt eller kultursociologiskt perspektiv. Nedan följer en översikt över sådana studier inom olika delar av kulturområdet (tonvikten ligger här på att försöka täcka hela området, dock kan givetvis inte alla studier av enskilda organisationer i varje enskilt delområde täckas in).

Decentraliserade ideella riksorganisationer

I en undersökning av ideella riksorganisationer på kulturområdet som genomfördes våren 2010 på uppdrag av Myndigheten för Kulturanalys uppgav de 26 riksorganisationer som svarade på enkäten att de hade sammanlagt 1 071 318 medlemmar. Det genomsnittliga antalet medlemmar per organisation var alltså nära 48 700, men antalet varierade från 500 (i Sveriges Film- och Videoförbund) till runt 430 000 (i Sveriges Hembygds­förbund). De flesta av organisa­tionerna var betydligt mindre än genomsnittet, medianen var 9 700 medlemmar. Medeltalet ökades av ett fåtal stora organisationer som Sveriges Hembygdsförbund, Bygdegårdarnas Riksförbund (runt 200 000 medlemmar) samt Sveriges roll- och konfliktspels­förbund (Sverok, runt 195 000 medlemmar).

Också organisationernas antal anställda och uppskattade mängd ideella arbete varierade betydligt, men visade inga samband med organisationernas medlems­antal. En viktig lärdom av denna undersökning var att få eller inga organisationer har någon tydlig bild av omfattningen av det ideella arbete som läggs ned i dem. Flera av dem saknar också nationella medlemsregister. Över lag är dessa organisationer ofta mycket decentraliserade (Harding 2012a).

Till de större organisationerna, till medlemsantalet räknat, hör alltså flera som är tydliga exempel på folkrörelseorganisationer. Flera av dessa organisationer har också studerats i forskningen. Detta gäller till exempel den till medlemsantalet största av kulturområdets organisa­tioner, Sveriges Hembygds­förbund. Deras verksamhet idag har bland annat studerats av historikern Anna Eskilsson i en avhandling där hon fokuserar på hembygds­föreningarnas roll i lokalsamhället (Eskilsson 2008). Sveriges Hembygdsförbund är en paraply­organisa­tion där ett antal regionala hembygds­förbund samarbetar, men det är i de regionala hembygds­förbunden och de lokala hembygds­fören­ingarna som tonvikten ligger.

Eskilssons beskrivning av hembygdsföreningar i Öster­götland visar på en verksamhet som är både omfattande och bred, och som hon menar är väl anpassad till sin samtid. Genom hembygds­föreningarna kan människor skaffa sig kunskap om platsen där de bor. Förening­arna bidrar också till att stärka identifikationen med platsen och gemenskapen i lokal­samhället. De bärs nästan helt upp av ideella krafter. Särskilt starka är hembygds­föreningarna i den växande gruppen aktiva pensionärer och på mindre orter (Eskilsson 2008, Harding 2012a).

Folkrörelseorganisationer i samarbete

Andra organisationer har sin bas i samarbeten mellan folkrörelse­orga­nisa­tioner. Detta gäller bland annat Folkrörelsernas Konstfrämjande och Skådebanan, två organisationer som har sin bakgrund i arbetarrörelsen, har folkrörelseorganisationer som medlemmar, och som en gång startades för att förbättra tillgången till kvalitativ kultur för folkets bredare lager. Ideologiskt har de alltså samma grund som den statliga kulturpolitiken, men har sin bas i mötet mellan folkrörelserna, konstens fält och staten, snarare än i mötet enbart mellan fältet och staten. De grundläggande värderingar som styr Folkrörelsernas Konstfrämjande har beskrivits i en forskningsartikel av Viktoria Günes där hon tar sin utgångspunkt i ”dikotomin mellan konstens egenvärde och dess instrumentella roll” (Günes 2012, s. 81). Enligt Günes har Konstfrämjandet under lång tid, liksom den statliga kulturpolitiken, arbetat med att tillgängliggöra av konstens fält erkänd kultur, men på senare år har man också följt den statliga kulturpolitiken i riktning mot en alltmer ekonomisk-instrumentell syn på konstens roll i samhället (Günes 2012).

Studieförbunden är en annan grupp organisationer vars medlemsorganisationer är folkrörelseorganisationer, och som på dessas och på statens uppdrag ägnar sig åt kulturverksamhet. Forskarna Johan von Essen och Pelle Åberg har beskrivit studieförbundens utveckling som ett spänningsförhållande till statliga bidragsgivare, medlemsorganisationer och – i synnerhet de senaste decennierna – aktörer på marknaden som konkurrerar med deras verksamhet genom att erbjuda kommersiell kursverksamhet och andra fritidssysselsättningar. Ibland har studie­förbunden och folkbildningspolitiken betonat studieförbundens skilda folkrörelse­kopp­lingar och deras oberoende från staten, och ibland har de istället betonat folkbildningen som egen folkrörelse och studieförbundens roll i utbildningspolitiken och vuxenutbildningen (von Essen & Sundgren 2012, von Essen & Åberg 2009).

Även om kulturverksamhet bara är ett av studieförbundens uppdrag är den en växande del av deras totala verksamhet. Under 2012 utgjorde studiecirklar i ämnena konst, musik och medier 61 procent av de studiecirklar (räknat i studietimmar) som studie­förbunden rapport­erade in till Folkbildningsrådet. Ytter­ligare 14,6 procent rörde humanistiska ämnen som språk och religion. Samma år rapporterade studie­förbunden nära 18 miljoner kulturprogram.[iii] Kulturprogrammen inkluderar visserligen också föreläsningar i en mängd olika ämnen, men föreläsningarna utgör endast runt en tredjedel av de rapport­erade programmen, medan de övriga utgörs av musikframträd­anden och andra kultur­ella framträdanden som teater, dans och utställningar. Det är alltså fullt rimligt att säga att verk­samheter som handlar om de olika konstformerna – och ofta innebär utövande av dessa – idag utgör merparten av studieförbundens verksamhet (Harding et al. 2013).

Kulturpolitiska åtgärder har på många sätt varit drivande i att öka folkbildningens fokus på kulturverksamhet, men denna utveckling har också motverkats av att både studieförbunden och folkbildningspolitiken oftare har lagt tonvikten på andra delar av folkbildningens upp­drag (Hartman 2003). Istället finns det mycket som tyder på att den ökande tonvikten på kultur­verksam­het i studieförbunden beror på förändringar i det omgivande samhället. I takt med att utbildnings­nivån i samhället ökar tvingas studieförbunden söka efter nya verksamhets­inrikt­ningar för att ersätta sitt tidigare fokus på att höja (ut)bildningsnivån i befolk­ningen (Bjurström 2013, Harding et al. 2013). Utvecklingen kan också hänga samman med att de folkrörelse­organisationer som studie­förbunden tidigare har samarbetat med nu försvagas.

Forskarna har också noterat att relationerna mellan studieförbunden och deras medlems­organisa­tioner med tiden försvagats och att studieförbunden istället alltmer börjat agera som självständiga organisationer, med egna mål och egna statliga uppdrag (von Essen & Sundgren 2012). Samtidigt förändras fritids- och kulturvanorna i samhället i riktning mot ett ökat intresse för nya kulturaktiviteter och en minskande vilja att binda upp sig långsiktigt i förenings­engagemang och eventuellt också i studiecirklar. Inte minst studie­förbund­ens sedan länge växande musikverksamhet organiseras ofta utan direkt koppling till medlemsorganisationerna och ses av studieförbunden som ett sätt att locka ungdomar till studieförbundens verksamhet (Harding et al. 2013).

Nya organisationsformer

Vid sidan av kulturområdets många stora och etablerade organisationer med folkrörelse­bakgrund växer nya organisationer och organisationsformer fram, såväl lokalt som på övergripande nivå. Detta kan också ses som en del av en internationell trend, och inter­nationella jämförelser visar på en övergripande trend mot en stratifiering av civilsamhällets organisationer i två växande grupper: dels små gräsrotsbaserade lokala organisationer och nätverk, dels ekonomiskt och politiskt starka organisationer som ofta saknar tydlig medlemsanknytning. I Sverige är medlems­organisationerna fortfarande starka, men även här kan man iaktta tendenser till försvagad medlemsanknytning i många större organisationer (Zimmer & Evers 2010, jfr Hvenmark 2008).

Inte minst på kulturområdet pågår också i Sverige en utveckling av nya informella organisa­tionsformer. I många fall visar dessa emellertid en tendens att av praktiska skäl ta upp förenings­formen, och ibland till och med folkrörelseformen, för att lättare kunna ta emot bidrag eller för att vinna erkännande. När sådana organisationer studerats med fokus på organisationsstruktur ur ett nyinstitutionellt perspektiv har det emellertid visat sig att de på många sätt skiljer sig från etablerade organisationsformer, helt enkelt eftersom formen har anpassats till sitt nya samman­hang. Detta framgår bland annat i Tobias Hardings studier av spelarorganisationen Sverok (Harding 2013).

Ett viktigt område där nya organisationsformer har gett upphov till nya verksamheter är kultur­festivalerna. Både då det gäller musikfestivaler och andra typer av kulturfestivaler kan man iaktta ett mönster där ideella initiativ tas lokalt, till exempel bland ungdomar, och där verksam­heten åtminstone inledningsvis ofta drivs i form av en ideell förening. Med tiden institu­tionali­­seras verksamheten och tar sig nya parallella former, till exempel vinstdrivande företag, kommunala organisationer och stiftelser, som tillsammans driver verksamheten i form av ett organisa­tions­­kluster eller en hybridorganisation, där olika delar av verksamheten av praktiska skäl kan placeras i olika juridiska former.

Denna utveckling hade till exempel Medeltidsveckan på Gotland som startades av lokala medeltidsentusiaster och som idag samordnas av en stiftelse (Gustavsson 2002, Harding 2012b). En liknande utveckling kan också ses i Hultsfredsfestivalens utveckling från ideellt ungdoms­initiativ till kommunalt musikkluster, och vidare till en rent kommersiell verksamhet som nu har flyttats ut ur sin ursprungs­kommun (Bjälesjö 2010). Här tycks den alltså dras till sin spets. Många av de festivaler som idag drivs ideellt är också medlemmar i Riks­organisationen Kontaktnätet, genom vilken de samverkar med andra ideella riksorganisationer på kulturområdet.

Ideellt arbete och ideell kultur

I en undersökning som genomfördes av Ersta Sköndal Högskola 2009 uppgav 5 procent av Sveriges vuxna befolkning (16‒74 år) att de under det senaste året hade utfört frivilliga insatser i kulturföreningar (Svedberg, von Essen & Jegermalm 2010). Det handlar alltså om runt 300 000 personer. Detta kan jämföras med den ovan nämnda enkätstudien riktad till ideella riksorganisationer, där de svarande organisationerna uppskattade att totalt nära 143 000 personer arbetar ideellt i dem, inklusive drygt 57 000 förtroendevalda. I dessa organisationer skulle alltså 13,3 procent av medlem­marna vara aktiva i ideellt arbete, inklusive 5,3 procent förtroendevalda. Mycket tyder på att detta kan vara en underskattning. Det bör också noteras att detta inte handlar om samtliga aktiva medlemmar i organisationerna.

Meningarna bland de organisations­företrädare som intervjuades i studien gick isär något kring vad ideellt arbete innebär, men den allmänna uppfattningen var att ideellt arbete innebär att delta i till exempel administrativt arbete, arrangörs­arbete och framträdanden. Att enbart delta i amatörkulturell verksamhet sågs alltså inte som ideellt arbete (Harding 2012a). Ideellt arbete tolkades alltså som att göra en frivillig obetald insats vars resultat kommer någon annan till del (von Essen 2008). Därmed kan man också se en skillnad mellan ideellt arbetande medlemmar och aktiva medlemmar, där den senare gruppen också inkluderar alla de som på andra sätt deltar i verksamheten.

I det följande diskuteras studier av ideella aktiviteter och deras betydelse på lokal och individuell nivå. Forskningen domineras främst av kultursociologiska och kulturekonomiska perspektiv. Mycket av denna forskning fokuserar på att försöka beskriva de förändringar som kulturlivet idag genomgår i övergången från ett samhälle som fokuserade på nationalstatens lokala hierarkier till ett globaliserat nätverkssamhälle (Castells 1998), och från en skarp uppdelning mellan professionella och amatörer till en mer flytande situation (Jenkins 2006, Sacco 2013).

Deltagande och socialt kapital

De undersökningar som har gjorts antyder att deltag­andet i olika kulturella aktiviteter är förhållandevis stabilt över tid. Trots att kultur­politikens mål under lång tid har inkluderat att försöka jämna ut skillnader i kulturvanor mellan männi­skor med olika bakgrund, besöks kulturinstitutionerna idag av ungefär samma grupper som tidigare (Brodén 2013, Hägglund & Vernersdotter 2012, SOU 1995:84, SOU 2009:16).

Sociologen Peter Håkansson (2010) har genomfört studier som antyder att det på ett liknande sätt kan vara så att ungdomars deltagande i kulturföreningar inte bidrar till att öppna vägarna till kulturellt kapital för nya grupper, utan att det kulturella kapital som sådant deltagande representerar istället sammanfaller med andra statusskiljande markörer som utbildning och inkomst. Hittills har dock för få studier gjorts för att man ska kunna dra några mer över­gripande slutsatser av den betydelse som kulturlivets civilsamhälle kan ha för att öppna vägarna till kulturellt och socialt kapital i samhället i stort.

Trots detta tyder mycket på att förutsättningarna för att delta i kulturlivet på flera områden har förändrats väsentligt under de senaste decennierna. Medan deltagandet i traditionella aktiviteter har fortsatt att vara konstant har nya aktiviteter tillkommit, däribland ungdomskulturella former och kulturyttringar som helt eller delvis organiseras via elektroniska hjälpmedel och internet.

En framväxande deltagarkultur

Enligt antropologen Henry Jenkins (2006) pågår idag ett omfattande skifte i vårt förhållande till kultur och kulturproduktion. Vi går från en tydlig åtskillnad mellan å ena sidan professionella kulturproducenter och å andra sedan en övervägande majoritet av mer eller mindre passiva kulturkonsumenter, mot en deltagarkultur där allt fler deltar aktivt i skapandet och omskapandet av olika kulturyttringar. Jenkins har bland annat studerat fan fiction som en del av detta framväxande kulturlandskap där publiken aktivt tar del i den skapande processen genom att skriva nytt material och därmed omförhandla den berättelse som de tar del av. Detta material blir sedan en del av kulturen och kan tas upp av den professionella, och kommersi­ella, kulturproduktionen.

Detta innebär inte minst att skillnaden mellan amatörer och professionella förändras, och att avgränsningen på många sätt försvagas. Organiseringen av detta deltagarkulturens kulturliv varierar naturligtvis väsentligt. På nätet kan organisationen vara det informella nätverkets. Åtminstone i Sverige finns det anledning att tro att större fysiska sammankomster i allmänhet organiseras av ideella föreningar ‒ som till exempel ungdomsföreningar eller studieförbund – här krävs dock mer forskning för att kunna ge en tydligare bild (jfr Axelsson 2003, Bjälesjö, Håkansson & Lundin 2010, Harding 2013, Harding et al. 2013).

Inte minst musikfestivaler har vuxit som kulturverksamhet under de senaste 20 åren. Detta kan knytas an till diskussionen om hur deltagarkulturen och globaliseringen har påverkat musiklivets utveckling. Det har hävdats att detta kan förklaras med att musiklivet nu rymmer allt fler globalt spridda stilar och att ett alltmer individualiserat musikintresse också skapar ett behov av att fysiskt träffas och uppleva levande musik. Detta behov verkar inte minska, utan snarare öka, i takt med att musikkonsumtionen blir allt mer global och lyss­nandet på en specifik typ av musik därmed blir en aktivitet som ibland endast berör några få personer på varje enskild plats eller i varje enskild region.

Formerna för organisering blandas

Den levande musiken kan också komma att öka i betydelse som intäktskälla för musiklivet och musikindustrin om spridningen på internet också på sikt skulle hota den inspelade musiken som försäljningskanal och inga nya internetrelaterade intäktskällor uppstår där. Sammantaget leder detta till nya nischer och funktioner för internationella festivaler även på små orter (Fleischer 2009, 2012). Dessa förhållanden har inte minst studerats ur ekonomiska och musiksociologiska perspektiv där man dock har fokuserat på hur musikproduktionens ekonomi har förändrats i takt med internets framväxt och utmaningarna mot upphovsrätten. Fokus har alltså inte varit på det ideella arbetets organisering. Liknande förhållanden kan emellertid råda på andra områden än musik.

Det är också påtagligt att ideellt arbete i växande verksamheter inte med nödvändighet idag är knutet till folkrörelsestrukturer ‒ inte ens då det gäller större arrangemang som festivaler. Istället blandas olika former av organisering. Medeltids­veckan på Gotland drivs idag av en stiftelse som samordnar insatser från en mängd olika kommunala, kommersiella och ideella aktörer, inklusive informella nätverk och enskilda entusiaster.

Flera festivaler i olika delar av landet drivs idag av vinst­drivande företag, andra av offentliga aktörer. Ändå tycks det – även om det fortfarande saknas över­gripande undersökningar – som att arrangörerna tämligen genom­gående är beroende av volontär­insatser, det vill säga av frivilligt ideellt arbete som inte är direkt kopplat till medlemskap i föreningar, men ofta också av tillfälligt och tidsbegränsat arbete.

Detta arbete tycks också ibland leda till karriär­möjlig­heter, men sker av allt att döma i allmänhet utan andra incitament än möjligheten att delta i aktiviteten. Möjligheten finns också att tillfälliga volontärinsatser blir vanligare också i andra delar av kulturlivet. Riksteatern har på senare år börjat arbeta med volontärer i den centrala verksamheten, inte bara i de lokala riksteaterfören­ingarna, och för några år sedan uppmanade kulturministern de statliga museerna att i större utsträckning bereda utrymme för volontärer (Harding 2012a, 2012b).

Kulturens betydelse för ekonomisk utveckling

De ideella kulturaktiviteternas betydelse blir ännu tydligare om man fokuserar på lokalsamhällen och regioner. Kulturens betydelse för ekonomisk utveckling har fått betydande uppmärk­samhet de senaste drygt tio åren. Inte minst den amerikanske ekonomen Richard Florida (2006) har stått i centrum för denna diskussion. I likhet med de flesta andra som har deltagit i diskussionen har Florida dock fokuserat på de professionella kulturutövarna i sin analys, trots att han understrukit utbudet av fritidsaktiviteter och en allmänt kreativ miljö som viktiga delar av platsers attraktivitet.

Många beskrivningar av lokala kultursatsningar, som på ett framgångsrikt sätt har påverkat ortens självbild och som bedöms påverka även dess ekonomiska tillväxt på ett positivt sätt, betonar emellertid det ideella arbetets och drivande personers engagemang som avgörande faktorer. Det handlar om enskilda och grupper av engagerade personer som ser möjligheter att starta och driva verksamheter som inte tidigare har funnits, det vill säga drivkrafter som på en gång är både ideella och entreprenör­iella (Lindeborg & Lindkvist 2013).

Samband mellan kultur och hälsa

Ett annat mycket uppmärksammat forskningsområde är det som berör relationen mellan kultur och hälsa. Mycket av denna forskning strävar efter att undersöka samband mellan kulturupp­levelser och hälsotillstånd samt mellan kulturupplevelser och tillfrisknande. I den svenska forskningen på området har det inte sällan handlat om att tillgängliggöra kulturupplevelser till sjuka människor som en del av vården.

Andra projekt har behandlat ett i mer generell mening aktivt livs positiva inverkan på hälsotillståndet, inte minst på lång sikt. Neurobiologen Marit Parker vid Karolinska Institutet i Stockholm har till exempel lett ett projekt där man kunnat konstatera att personer som i medelåldern ägnat sig åt politiska, intellektuella och kulturella aktiviteter när de blir äldre uppvisar en bättre minnesförmåga än de som inte har varit aktiva på dessa områden. Genom att undersöka samband över tid har man alltså kunnat komma bortom oklarheten kring huruvida det bara är så att aktiva och friska människor har bättre möjlighet att delta i kultur. Forsk­ningen kring samband mellan kultur och hälsa ligger dock ännu i sin linda (Vetenskapsrådet 2010).

Samband mellan kultur och innovationskraft

Också bland kulturekonomer uppmärksammas det aktiva deltagandets betydelse. Ett något annorlunda angreppssätt än Floridas finner vi hos den italienske kulturekonomen Pier Luigi Sacco som inte bara betonar kulturutbudet, utan även betonar människors aktiva deltagande i kulturlivet. I likhet med Florida ser han ett samband mellan kultur och innova­tions­kraft. För Sacco är detta emellertid en fråga om lärande. Kulturaktiviteter stärker hjärnans förmåga till kreativitet och lärande också på andra områden. De kan också bidra till att stärka den sociala sammanhållningen, både lokalt och nationellt, och till att stärka nationens eller regionens position på den internationella arenan.

I en EU-rapport som publicerades för ett par år sedan föreslog Sacco att framtidens kulturpolitik ska inriktas på att skapa en kultur som kännetecknas av deltagande, vad han kallar Culture 3.0, till skillnad från den på passivt mottagande inriktade Culture 2.0, som enligt honom har dominerat kulturpolitiken ända sedan den av furstliga mecenater dominerade Culture 1.0. Saccos framställning pekar kort sagt fram emot ett sätt att se på kultur som visserligen är delvis instrumentellt men där tonvikten ligger på att utöva kultur snarare än på att konsumera eller passivt betrakta den. Detta perspektiv har han också utvecklat i flera böcker och artiklar (Sacco 2011, 2013)

Avslutande reflektion

Synen på kulturlivets civilsamhälle som en sammanhängande helhet är ännu relativt ny, såväl inom forskningen som i kulturlivet. Fokus har oftare legat på indelningen i konstarter och kulturtyper, medan uppdelningen mellan professionella och amatörer ofta har tagits för given, och verksamheternas ägarskap och organisationsform – så länge de inte har varit kommersiella – i allmänhet har ignorerats. Detta gäller inte minst i Sverige, där civilsamhällets aktörer i kultursektorn i betydligt större utsträckning än i andra länder har varit hänvisade till amatör- och volontäraktiviteter, medan det professionella kulturlivet har uppfattats som den offentliga kulturpolitikens ansvar.

Det finns idag en relativt omfattande internationell forskning kring kulturlivets globalisering (den ökande betydelsen av global rörlighet av människor, inflytande och kultur), medielisering (att kultur i ökande utsträckning förmedlas via olika medier) och ekonomisering (att det mer och mer är ekonomin som styr), liksom ett växande intresse inom många forskningsdiscipliner för det civila samhället. Forskningen om kulturlivets civilsamhälle är emellertid tämligen begränsad, både internationellt och i Sverige, inte minst eftersom forskningen om det civila samhället framförallt har handlat om den sociala sektorn medan forskningen om kulturlivet har haft andra perspektiv. Detta gäller inte minst i Sverige, där det civila samhällets roll i det professionella kulturlivet har varit relativt begränsad. Trots detta finns redan – som jag har försökt visa i denna översikt – stora mängder forskning om olika kulturverksamheter som får ny betydelse om den sätts in i ett civilsamhälleligt sammanhang.

Det finns en begränsad men inte obetydlig forskning om kulturpolitiken och dess olika fält, där relationerna mellan staten och kulturlivets civilsamhälle på olika sätt behandlas. Det finns också ett växande intresse för det ideella arbetets betydelse i kulturlivet och kulturekonomin, men sällan med fokus på hur detta organiseras.

Vad som däremot nästan helt saknas är forskning om de ideella organisationsformernas betydelse i kulturlivet och det inflytande som olika länders kulturpolitiska och kulturekonomiska system har över dem. Vad betyder civilsamhällets och det ideella arbetets organisering för kulturlivets utveckling i Sverige? Spelar det till exempel någon roll för amatörkulturens demokratiska, sociala och personliga betydelse om amatör- och volontärarbete organiseras av demokratiska föreningar, ideella nätverk, kommersiella aktörer eller offentliga institutioner. Hur påverkas organiseringen i kulturlivets civila samhälle av kulturpolitiken och vad händer när denna organisering förändras?

Detta är inte minst viktiga frågor för att beskriva hur samtida förändringar kommer att påverka kulturlivet i Sverige eftersom denna påverkan sker i ett möte mellan globalisering och lokala förhållanden. Trots att det finns en växande, om än fortfarande begränsad, mängd studier av den betydelse som amatörkulturen har för enskilda människor och lokalsamhällen saknas de kvantitativa material som skulle göra det möjligt att få en bild av olika aktiviteters och organisationsformers omfattning.

Idag befinner sig kulturlivet enligt många mitt i en omfattande omvandling där bland annat skillnaden mellan professionella och amatörer blir allt suddigare, samtidigt som kulturpolitiken riktar allt större uppmärksamhet mot kulturnäringarna. Det finns alltså all anledning att tro att också civilsamhällets roll i kulturlivet förändras idag.

 

Referenser

Axelsson, B. (2003).  Meningsfulla förflutenheter: Traditionalisering och teatralisering i en klosterruin. Linköping: Linköpings universitet.

Bennich-Björkman, L. (1991). Statsstödda samhällskritiker. Stockholm: Tiden.

Bjurström, E. (2013). Bildning och demokrati. I E. Bjurström & T. Harding (Red.), Bildning och demokrati: Nya väger i det svenska folkbildningslandskapet. Stockholm: Carlssons.

Bjälesjö, J. (2010). Rockmusik och föreningsliv i Hultsfred. I J. Bjälesjö, P. Håkansson & J.A. Lundin (Red.), Mycket mer än bara rock: musik, ungdom och organisering. Stockholm: Premiss.

Bjälesjö, J, P. Håkansson & J. A. Lundin (red.) (2010). Mycket mer än bara rock: Musik, ungdom och organisering. Stockholm: Premiss.

Blomgren, R. (1998). Staten och filmen. Svensk filmpolitik 19091993. Göteborg studies in politics Nr. 56. Stockholm: Gidlunds förlag.

Blomgren, A.-M. & Blomgren R. (2002). Det ostyrbara pastoratet. Teaterpolitikens nätverk. Forskningsrapport 2002:03. Uddevalla: Högskolan i Trollhättan Uddevalla.

Blomgren, R. & Johannisson J. (2013). Att styra genom samverkan: Genomförandet av kultursamverkansmodellen i Jämtlands och Kronobergs län. Stockholm: Myndigheten för kulturanalys.

Bourdieu, P. (2000). Konstens regler, Det litterära fältets uppkomst och struktur. Moderna franska tänkare, nr 31. Stock­holm: Brutus Östlings förlag.

Brodén, D. (2013). Arbetarklass och kulturvanor i historisk kontrast. I L. Weibull, H. Oscarsson & A. Bergström (Red.), Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Castells, M. (1998). The Information Age. Economy, Society and Culture. Volume III. End of Millennium. Oxford: Blackwell.

Eagleton, T. (2000). The Idea of Culture, Blackwell Manifestos. Malden: Blackwell.

Eskilsson, A. (2008). På plats i historien: Studier av hembygdsföreningar på 2000-talet. Linköping: Linköpings universitet.

Essen, J. v. (2008). Om det ideella arbetets betydelse. En studie om människors livsåskådningar. Uppsala: Uppsala universitet.

Essen, J. v. & G. Sundgren (Red.), (2012). En mosaik av mening: Om studieförbund och civilsamhälle, Göteborg: Daidalos.

Essen, J. v. & Åberg P. (2009). Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer. Studieförbunden och deras grundarorganisationer, medlemsorganisationer och samverkansorganisationer. Stockholm: Folkbildningsrådet.

Fleischer, R. (2009). Det postdigitala manifestet: Hur musik äger rum. Stockholm: Ink Bokförlag.

Fleischer, R. (2012). Musikens politiska ekonomi. Stockholm: Ink Bokförlag.

Florida, R. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Göteborg: Daidalos.

Giddens, A. (1994). Sociologi. vol. 1. Lund: Studentlitteratur.

Gustavsson, L. (2002). Den förtrollade zonen. Lekar med tid, rum och identitet under  medeltidsveckan på Gotland. Nora: Nya Doxa.

Gustavsson, M. (2002). Makt och konstsmak: sociala och politiska motsättningar på den svenska konstmarknaden 1920‒1960. Stockholm: Stockholms universitet.

Gustavsson, M. (2012). Privata välgörare i den svenska staten. En slitstark men komplex historia. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press.

Günes, V. (2012). Konstens nyttiga onytta: En undersökning av dikotomin mellan konstens egenvärde och dess instrumentella roll i fallet Konstfrämjandets riksorganisation och den statliga kulturpolitiken. Nordisk kulturpolitisk tidskrift, nr. 2012:1.

Harding, T. (2009). Var finns den statliga kulturpolitiken? Inte bara på kulturdepartementet. Nordisk kulturpolitisk tidskrift, nr. 2009:2.

Harding, T. (2012a). Ideellt arbete i kultursektorn. Stockholm: Myndigheten för kulturanalys.

Harding, T. (2012b).  Policy rationale and agency: the notion of civil society organizations in Swedish cultural policy. In J. Paquette (Ed.), Cultural policy, work and identity: The creation, renewal and negotiation of professional subjectivities. Routledge.

Harding, T. (2012c). Civilsamhället i dialogerna. I T. Harding & C. Nathansson (Red.), Under konstruktion: Effekter av kultursamverkansmodellen 2010-2012. Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting /Linköpings universitet.

Harding, T. (2013). Föreningslivet och demokratin: Demokratisk skolning och institutionella entreprenörer. I E. Bjurström & T. Harding (Red.), Bildning och demokrati: Nya väger i det svenska folkbildningslandskapet. Stockholm: Carlssons.

Harding, T., Tannå, S. & Lejhall, J. (2013). Kulturprogrammens betydelse för kommunerna. Folkbildningsrådets utvärdering av studieförbundens kulturprogram. Delrapport 1 (arbetsnamn). Stockholm: Folkbildningsrådet.

Harding, T. & Söderlind, Å. (2010). Nationell översikt över kulturpolitiskt relevant forskning.

Hartman, P. (2003). Att bilda med bild: En studie av de praktisk-estetiska studiecirklarnas utveckling. Linköping: Linköpings universitet.

Hartman, P. (2009). ”Nytta och nöje. En studie av amatörism inom den svenska kulturpolitiken”. Linköping: Linköpings universitet.

Hillström, M. (2006). Ansvaret för kulturarvet. Studier i det kulturhistoriska museiväsendets form­er­ing med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 18721919. Norrköping: Linköpings universitet.

Hvenmark, J. (2008). Reconsidering Membership: A Study of Individual Members’ Formal Affiliation with Democratic Governed Federations. Stockholm: Handelshögskolan i Stockholm, EFI.

Håkansson, P. (2010). Ungdomars engagemang i kulturföreningar och socialt kapital. I J. Bjälesjö, P. Håkansson & J.A. Lundin (Red.), Mycket mer än bara rock: Musik, ungdom och organisering. Stockholm: Premiss.

Hägglund, J. & Vernersdotter F. (2012). Kulturvanor i Sverige 1987‒2011. SOM-rapport nr 2012:17. Göteborg: Göteborgs universitet.

Jenkins, H. (2006). Convergence Culture: Where Old and New Media Collide. New York: New York University Press.

Lindeborg, L. & L. Lindkvist (Eds.), (2013). The Value of Arts and Culture for Regional Development. A Scandinavian Perspective. Oxford/New York: Routledge.

Regeringens proposition 2009/10:3. Tid för kultur.

Riksteatern (2013). Elektronisk källa: www.riksteatern.se, 25 mars 2013.

Sacco, P. L, (2011). Culture 3.0: A new perspective for the EU 2014‒2020 structural funds programming. Produced for the OMC Working Group on Cultural and Creative Industries, April 2011. Elektronisk källa: http://www.kulturradet.se/Documents/Verksamhet/Internationellt/culture_3..., 25 mars 2013.

Sacco, P.L. (2013). Kultur 3.0: Konst, delaktighet, utveckling. Göteborg: Nätverkstan.

SFS 1991:977 Förordning om statsbidrag till folkbildningen.

SOU 1995:84 Kulturpolitikens inriktning. Stockholm: Fritzes.

SOU 2009:16 Kulturutredningens betänkande. Stockholm: Fritzes.

Sundgren, P (2007). Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander. Stockholm: Carlssons.

Svedberg, L., von Essen, J. & Jegermalm, M. (2010). Svenskarnas engagemang är större än någonsin: Insatser i och utanför föreningslivet. Stockholm: Ersta Sköndal Högskola.

Vetenskapsrådet (2010). Forskning om kultur och hälsa. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Wijkström, F. & Lundström, T. (2002). Den ideella sektorn: Organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober förlag.

Zimmer, A. & A. Evers (Eds.), (2010). Third Sector Organizations Facing Turbulent Environments: Sports, Culture and Social Services in Five European Countries. Bonn: Nomos/Cinefogo.

 

Noter

[i] Eftersom rapporten fokuserar på svensk forskning om svenska förhållanden refereras dock i första hand svenska publikationer, även då resultaten också finns tillgängliga i internationella publikationer.

[ii] ”Stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin”, ”Bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen (genom t.ex. politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete)”, ”Bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildnings- och bildningsnivån i samhället”, ”Bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet” (SFS 1991:977).

[iii] Ett kulturprogram är en öppen verksamhet i form av föreläsning, teater, sång, musik, dans, dramatisk framställning, filmvisning, tvärkulturell verksamhet eller utställning som framförs eller visas inför publik.

 

Kultur
Publicerad:
2013-11-08 15:16 av admin