Kortfattat om
Uppdaterat 2017-03-23

Senaste artiklar

...

Mest lästa artiklar

...

Sidkarta

...

Det civila samhällets historia

Utgivningsår: 2014

Den tidiga utvecklingen

Historikern Peter Aronsson beskriver att det före mitten av 1700-talet knappast existerade begrepp som samhälle, stat eller nation i människors medvetande. Däremot fanns en religiöst präglad hierarkisk- organisk uppfattning om att alla individer eller snarare hushåll har en given plats och en särskild roll i en överordnad funktionell ordning. I denna tänkta ordning ingick också alla hushåll i en eller flera korporativa gemenskaper såsom byar, skrån och släkter. Den kanske viktigaste av dessa gemenskaper var de funktionella stånden. De som arbetade utgjorde ”näreståndet”, de som krigade ingick i ”väreståndet” och de som bad till gud ingick i ”läreståndet”. Inom varje stånd rådde en hierarkisk ordning där ”de höge” hade att ömsint men bestämt leda och styra över de lydiga och underdåniga ”nedre” inom varje funktionellt stånd. De ”höge” sammanfaller i hög grad med adel och präster, men även bonden kunde vara ledande i sin funktion som hushållföreståndare i ”näreståndet” (Aronsson 1995). Samtidigt fanns bland befolkningen en annan vision om samhällets ordning som byggde på böndernas och hantverkarnas egna erfarenheter av ett relativt jämlikt samarbete för att lösa praktiska problem och uppgifter såväl i arbetet som i övriga livet. Denna samarbetspraktik som, enligt Aronsson, var vanlig i förindustriella samhällen ledde till en uppfattning om den gemensamma nyttan som överordnad politisk och rättslig princip (Aronsson 1995).

Något som historiskt sett skiljer Sverige från många andra europeiska länder är den stora andelen självägande bönder och frånvaron av starkt dominerande feodala strukturer. Den relativt jämna egendomsfördelningen bland svenska bönder, deras relativt starka äganderättigheter, en jämförelsevis svag adel och en resurssvag statsmakt i ett stort och glesbefolkat land utgör enligt Aronsson bakrunden till att en ganska stor del av befolkningen i Sverige trots allt kunde skapa sig tillträde till olika typer av arenor för möte med överheten (Aronsson 1995). Lars Trägårdh menar på samma tema att alliansen mellan bondeklassen och kungamakten genom historien har spelat en central roll i den svenska kulturens historia. Det kungliga enväldet i Sverige var ytterst grundat i en allians med bondeklassen som starkt misstrodde och fruktade adeln. Resultatet blev en stark centralmakt som understöddes av en effektiv med tämligen maktlös ämbetsmannaadel. Bönderna kunde genom alliansen med centralmakten slå vakt om sin rätt till politiskt deltagande på såväl lokal som nationell nivå (Trägårdh 1999).

Mats Bäck och Tommy Möller (2001) beskriver att fram till och med 1600-talet var de sammanslutningar som fanns inom den svenska befolkningen lokalt grundade. Det var byar, socknar och härader. Dessa svarade för många uppgifter, framförallt av ekonomisk karaktär. De utmärktes av stark sammanhållning även om de inte alltid var särskilt jämlika. Under 1700-talet trängdes dock dessa lokala organisationer gradvis tillbaka av en expanderande statsmakt och lokalt valda länsmän ersattes av statliga tjänstemän som ofta hämtades från adeln. Enligt Bäck och Möller kan Sverige i slutet av 1700-talet beskrivas som ”atomistiskt”, med ett otal små företag i jordbruk, handel och hantverk, mellan vilken samverkan var obetydlig (Bäck & Möller 2001).  Redan i början av 1800-talet finns dock beskrivningar av en ökande ”associationsanda”, i Sverige. Staten tycks ha drivit på föreningsbildandet vid denna tidpunkt i avsikt att sammanslutningarna skulle åta sig sociala uppgifter och därmed avlasta staten (Jansson 1985).

Viktiga impulser till associationsandan kom från upplysningens idéer. Andra impulser kom från den pietistiska väckelserörelsen. Väckelserörelsens folk kallades ofta nedsättande för ”läsare”. Läsarna samlades i enskilda böne- och predikosammankomster, så kallade konventiklar, som leddes av lekmän. I början av 1800-talet skärptes motsättningarna i religionsfrågan. Konflikten växte till en kamp mellan det gamla överhetssamhället och de nya kraven på frihet, jämlikhet och broderskap.  En viktig inspirationskälla till de svenska folkrörelserna anses vara britten Samuel Owen, som kom till Sverige 1804 för att sätta upp de första ångmaskinerna i svenska fabriker. Samuel Owen var metodist, liksom flera av de brittiska arbetare som fanns på hans fabrik. Bland de medhjälpare och lärjungar som sökte sig till metodismen fanns personer som sedan blev ledande i de kristna folkrörelser som under 1800-talet uppstod inom och utanför Svenska kyrkan. Inom dessa kretsar togs också initiativen till en av de första svenska nykterhetsföreningarna, Svenska Nykterhetssällskapet som bildades 1837 och som i mitten på 1840-talet hade över 100 000 medlemmar (Prop. 2009/10:55).

Andra impulser till 1800-talets organisationer kom från USA. Där uppstod i början av 1800-talet ett stort antal frivilliga och från statsmakten fristående medborgarsammanslutningar som syftade till att lösa ekonomiska, sociala eller andra problem. Kunskapen om dessa föreningar fick effektiv spridning i Europa genom fransmannen Alexis de Tocquevilles bok Om folkväldet i Amerika som utgavs i slutet av 1830-talet och som snabbt översattes till svenska. Den liberale historieprofessorn Erik Gustaf Geijer konstaterade 1844 att ”Associationsprincipen är tidens räddningsmedel. /…/ Alla dessa bolag, sällskap, föreningar för egna och för allmänna ändamål, höra tidens tecken till…” Även Fredrika Bremer och Carl Jonas Love Almqvist skrev om organisationsväsendet i andra länder och förespråkade föreningsbildning i Sverige (Prop. 2009/10:55).

Forskningen har kunnat dokumentera en explosionsartad tillväxt av allehanda sällskap, företag, gillen, cirklar och andra associationer mellan 1800 och 1870. En del av de nya organisationerna var politiska andra ekonomiska, religiösa eller sociala. Tillsammans svarade de på en ny tids behov där individer frigjorts från en äldre tids institutioner. Å ena sidan öppnade sig möjligheter för politisk, social och ekonomisk självorganisering när gamla hierarkiska strukturer löstes upp. Å andra sidan ledde de snabba omvälvningarna av den ekonomiska och sociala ordningen till att många plötsligt stod utan social och ekonomisk trygghet och därför var i behov av nya sammanslutningar som gav dem politisk röst och social service (Trägårdh 2013). Den rika floran av associationer som växte fram under 1800-talet gick under namnet det ”borgerliga samhället” och anses idag ha haft stor betydelse för framväxten av en modern offentlighet med fria och oppositionella medier och ett fritt föreningsliv. Inom det blomstrande föreningslivet på 1800-talet fanns även många föreningar som var inriktade mot välgörenhet och filantropi och som syftade till att lindra konsekvenserna av fattigdom, arbetslöshet och sjukdom.

Folkrörelsernas framväxt

De klassiska folkrörelserna bildades under senare delen av 1800-talet som frivilliga demokratiska organisationer kring en politisk, religiös eller social idé. Folkrörelserna växte ur 1800-talets genomreglerade privilegiesamhälle. De flesta ekonomiska verksamheter styrdes fortfarande av särskilda privilegier, till exempel hantverkets skråbestämmelser. Ett religiöst monopol rådde under statskyrkan. Allt fler människor började under 1800-talet att reagera på dessa inskränkningar. Det gällde både bland städernas intellektuella och i landsbygdens djupa folklager (Prop. 2009/10:55).

De svenska folkrörelsernas framväxt kan indelas i fyra vågor av organisering. Den första vågen avser kampen för frihet och mot privilegier och inleddes i mitten av 1800-talet. Kampen gällde språkrättigheter, fred, alkoholmissbruk, religiös och politisk frihet samt kvinnors rättigheter. Liberalt orienterade fackföreningar, Fredrika-Bremerförbundet, Svenska Freds och skiljedomsföreningen, måttlighets och nykterhetsorganisationer och religiösa grupper som Missionsförbundet och Baptist- och Metodistkyrkan uppstod under denna våg. Michele Micheletti menar att organisationerna som bildades under denna våg ofta protesterade mot tidens politiska ordning och ville omdefiniera betydelsen av politisk demokrati (Micheletti 1994).

Den andra vågen av organisering pågick från 1880-talet till 1920-talet med sin kulmen kring sekelskiftet. De organisationer som bildades under denna period kämpade ofta för ekonomiska rättigheter och ekonomisk trygghet. De typer av organisationer som uppstod under denna tidsperiod var fackföreningar, arbetsgivar- och företagarföreningar samt lantbruks- och konsumetkooperativ. Exempel på organisationer med ursprung i denna tidsperiod är LO, Kooperativa förbundet, Svenska arbetsgivarföreningen och Lantbrukarnas riksförbund (Micheletti 1994).

De två första decennierna på 1900-talet uppstod en tredje våg av organisationsbildning som hade något annan karaktär. Organisationerna som räknas till denna våg strävade visserligen efter medborgerlig makt och inflytande men också för en bättre livskvalité och miljö samt personlig utveckling. Organisationer som uppkom under denna tidsperiod är studieförbund, fritidsföreningar, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen och idrottsrörelsen (Micheletti 1994).

Den fjärde vågen av organisationsbildning inleddes i slutet av 1950-talet och pågick till 1990-talet. Michele Micheletti menar att organisationerna som uppstod under denna våg ofta fokuserade på frågor som personlig integritet, erkännande och respekt mot alla slags kränkningar, till exempel mot människan eller mot miljön. I början av vågen bildades student-, alternativ-, antikrigs- och miljöorganisationer. Dessutom tillkom nya typer av religiösa- kvinno-, nykterhets-, idrotts- och fritidsföreningar som på sätt och vis utmanade de äldre sammanslutningar inom samma områden (Micheletti 1994). Några av de rörelser som uppkom i den fjärde vågen har ibland betecknats som nya sociala rörelser. Några av de karaktärsdrag som ansetts skilja de nyare sociala rörelserna från de mer etablerade folkrörelserna är: En plattare struktur, ett mer direkt beroende av sympatisörer, en annan typ av verksamhet och aktioner samt en tydligare kritik mot etablissemanget.

Gemensamt för de nya folkrörelserna var att det växte det fram en omfattande lokal verksamhet. En tradition av demokratiska mötesformer utvecklades, som spreds från frikyrko- och nykterhetsrörelserna till arbetarrörelsen. Folkrörelserna utvecklade inte bara demokratin som organisationsform utan utgjorde även basen för många av de politiskt aktiva som skulle driva igenom den politiska demokratin och bemanna dess institutioner. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson konstaterar att de klassiska folkrörelserna tillsammans formade en kultur där nykterhet, bildning och inriktning på idéer och idédebatt utgjorde hörnstenar (Ambjörnsson 1988).

Studiecirkeln var en viktig social innovation som skapades inom Folkrörelsesverige redan 1902. Uppfinnaren var godtemplaren och socialdemokraten Oscar Olsson. Han ville att människor genom studiecirkeln skulle kunna förena det bästa i studiekurserna, lånebiblioteken och läsecirklarna. Varje cirkel skulle köpa in så många böcker som det fanns deltagare. Böckerna skulle representera så många bildningsgrenar som möjligt och de skulle cirkulera mellan deltagarna, vilka möttes regelbundet för att diskutera det lästa (Prop. 2009/10:55).

Folkrörelserna utgjorde en mäktig kraft. Vid första världskrigets slut var de tre klassiska svenska folkrörelserna – frikyrko-, nykterhets-, och arbetarrörelserna – ungefär lika stora med vardera drygt 250 000 medlemmar. Var fjärde vuxen svensk var medlem i någon av dessa rörelser. Den höga medlemsomsättningen och de omfattande aktiviteterna som nådde många utanför medlemsleden gjorde att huvuddelen av befolkningen kom i kontakt med dessa folkrörelser. Så småningom kom flera av folkrörelserna att i allt högre grad bli en integrerad del av den politiska beslutsprocessen och inleda samarbete med staten. Företrädare för centrala intressen, som arbete och jordbruk, deltog i det officiella beslutsfattandet vilket möjliggjorde inflytande och en god förankring hos stora medborgargrupper (Prop. 2009/10:55). Systemet där det förekommer ett för båda sidor lönsamt utbyte mellan en intresseorganisation och staten brukar kallas korporatism. Intresseorganisationerna kontrollerar enligt teorin sina medlemmar och kan övertyga dessa att vara lojala mot staten och dess politiska vägval och i utbyte får organisationerna politiska beslut som går i deras riktning. Det finns dock flera baksidor med korporatism. För det första förutsätter ett sådant system ofta ett ogenomskinligt beslutsfattande som kan undergräva demokratin. För det andra är det bara ett fåtal organisationer som ingår i ett nära samarbete med staten medan det stora flertalet hålls utanför. Ytterligare en risk ur organisationernas synvinkel är att de i förhandlingarna med staten anpassar sin politiska hållning så att den närmar sig staten och alltmer avviker från de egna medlemmarnas uppfattning. Enligt PerOla Öberg m.fl. ökade korporatismen i Sverige från slutet av 1940-talet till mitten av 1960-talet och Sverige räknades då som ett av världens mest korporatistiska länder.  Sedan 1970-talet anses dock korporatismen ha minskat kraftigt i Sverige och vi närmar oss därmed ett öppet eller pluralistiskt system (Öberg m.fl. 2011).

Samtidigt som det etablerade organisationslivet växte i respekt, ansvar och inflytande i statens ögon, minskade medlemstillströmningen och intresset från allmänheten. När medlemsantalen sjönk tvingades organisationerna söka alternativa finansieringskällor och statsbidragen kom att bli allt viktigare för organisationernas överlevnad. Denna utveckling uppmärksammades av Maktutredningen (SOU 1990:44), som ansåg att organisationerna hade tappat mycket av sin ideologi genom alltför mycket kompromissande. Utredningen menade att det omfattande deltagandet i den offentliga beslutsprocessen hade hämmat organisationslivets obundenhet och möjlighet till fritt agerande. Ett annat problem var svårigheterna att engagera nya aktiva. Vidare har en tilltagande professionalisering, där en allt större del av verksamheten sköts av anställda, ansetts karaktärisera de större folkrörelsernas utveckling (SOU 1990:44).

Vad kännetecknar då organisationslandskapet som ryms inom dagens civilsamhälle? Flera aktuella utvecklingstendenser diskuteras närmare i avsnittet om det civila samhällets utveckling. Vi konstaterar där att det ideella engagemanget fortfarande ligger på en hög nivå i Sverige och inte tycks har minskat särskilt mycket de senaste 25 åren. En tendens verkar dock vara att fler människor engagerar sig utan att nödvändigtvis vara medlem i en formell förening eller organisation. Det kan handla om en tillfällig insats för en formell organisation eller att engagemanget sker inom ramen för icke-formella nätverk eller grupper. Den traditionella ideella föreningen står fortfarande starkt som form för svenska folkets ideella engagemang men har fått konkurrens från flera andra associationsformer. Det har skett ett närmande mellan marknaden den ideella sektorn som innebär att det går att se allt fler komplexa organisationsstrukturer där ideella organisationer exempelvis kan vara ägare av aktiebolag eller stiftelser och driva delar av verksamheten inom dessa. Ytterligare ett fenomen som präglar dagens organisering inom det civila samhället är de möjligheter för kommunikation som uppstått med internet och social medier. Det talas ibland om en nätverkskultur där Internet är en central infrastruktur, som möjliggör både en levande diskussion och en snabb mobilisering av deltagarna. Denna nätverkskultur skapar förutsättningar för snabba initiativ och ett mer handlingsinriktat deltagande för sympatisörerna (Prop. 2009/10:55).

Referenser

Ambjörnsson, R. (1988). Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930. Stockholm: Carlsson.

Aronsson, P. (1995). Vem får vara med – och hur? Om delaktighet i historien. I Trägårdh, L. (Red.) Civilt samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS förlag.

Bäck, M. & Möller, T. (2001). Partier och organisationer. Stockholm: Norstedts juridik.

Jansson, T. (1985). Adertonhundratalets associationer: Forskning och problem kring ett sprängfullt tomrum eller sammanslutningsprinciper och föreningsformer mellan två samhällsformationer c:a 1800-1870. Uppsala: Uppsala universitet.

Micheletti, Michele (1994). Det civila samhället och staten: Medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik. Stockholm: Fritzes.

Regeringens proposition 2009/10:55. En politik för det civila samhället.

Trägårdh, L. (2013). Statsindividualismen och civilsamhället. I Trägårdh, L., Selle, P., Henriksen, L.S. & Hallin, H. (Red.). Civilsamhället klämt mellan stat och kapital: Välfärd, mångfald, framtid. Stockholm: SNS förlag.

Trägårdh, L. (1999). Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan. I Bennich-Björkman, L. & Amnå, E. (red.). Civilsamhället. Stockholm: Fakta info direkt.

Öberg, P., Svensson, T., Christiansen, P. M., Nørgaard, A. S., Rommetvedt, H. and Thesen, G. (2011). Disrupted Exchange and Declining Corporatism: Government Authority and Interest Group Capability in Scandinavia. Government and Opposition, 46: 365–391.

Historia
Publicerad:
2014-11-24 21:05 av daniel