FolkbildningRapport

En folkbildningsdidaktik för mobilisering?

I kapitlet, som inleder en antologi om folkbildning som arena för mobilisering, lyfter Larsson fram studiecirklar som redskap för folkrörelser och civilsamhälle. En mobiliserande folkbildning kännetecknas av en ambition att mobilisera genom kunskap och fördjupad förståelse bland s.k. bredare samhällslager.

Centrala slutsatser handlar om studiecirklars roll och funktion, och hur mobiliserande folkbildning i bredare mening kan förstås. En viktig folkbildningstradition handlar enligt Larsson om mobilisering för förbättring av människors villkor och liv. När de klassiska folkrörelserna växte fram såg många studieverksamheten som ett instrument för rörelsen. Studierna skulle skärpa argumenten i kampen för saken man stred för. Mobilisering kan ta sig olika former. Inom arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen användes ofta då som nu studiecirklar som arbetsform. En annan form har varit vanlig genom historien, nämligen öppna föreläsningar. Inte minst hade dessa fördelen att man nådde utanför de redan organiserades skara. I studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet utgör kunskap, åsikt och övertygelse utgångspunkten för handling. Med mobiliserande handlingar avses att något rubbas i livsvillkoren. Poängen är enligt Larsson att ändra något i samhället, inte vid kunskaper i sig utan att något söks ändras. Mobilisering kan sikta på att åstadkomma resultat på andra sätt än genom politiska beslut – man kan t.ex. söka påverka människors inställning, normer eller attityder. Samtidigt visar Larsson att folkbildning i sina tidiga skeden hade disciplinerande drag som att arbetare skulle bli skötsamma och inordna sig i etablerade kulturella mönster. Detta kan förstås som demobiliserande, att motstånd och distansering till överhetens värderingar undermineras. Ser vi till rörelsernas historia har det samtidigt varit en förutsättning att vara samordnad. Folkbildning har alltid präglats av olika bildningssyner och inte sällan av kamper om utrymmet för dem, mobiliserande folkbildning är en variant av folkbildande verksamhet. Samtidigt menar Larsson att folkbildningen i sina olika skepnader inte sällan genom historien haft en mobiliserande avsikt. Föreläsningsföreningar var tidigt ett fäste för upplysningstankar och utmanade den religiösa hegemonin. Folkhögskolorna blev under mellankrigstiden en plats där en stor del av landets intellektuella formades; de som bar upp folkrörelser, men också journalister och författare. Detta gäller i viss utsträckning fortfarande. Därutöver finns exempel på att folkbildande arrangemang blir ett mobiliserande verktyg i tider av radikalisering t.ex. under 1970-talets progressivism. Det är rimligt att betrakta folkbildningens organisationsformer som en potential för politisk mobilisering, som för det mesta utnyttjas i liten utsträckning. Verksamhetsformerna finns dock till hands, när en s.k. radikaliseringsvåg inträffar. Larsson visar att mobiliserande verksamheter inte alltid uppfattas som folkbildning, eftersom det ofta sker utanför studieförbund och folkhögskolor. Folkbildning behöver förstås som en företeelse, som organiseras på mångahanda sätt.

Tillvägagångssättet bygger på forskning inom ramen för ett projekt, tidigare forskning inom området och litteraturstudier. 

Folkbildning
Referenser
Artikel
Bok
Avhandling
Kapitel
Rapport

Senaste artiklar

...

Mest lästa artiklar

...

Sidkarta

...

Upptäck det civila samhället