Folkbildning – En översikt

Här finns översiktlig information om forskning som rör det civila samhället och skola. Vi redovisar ett antal aktörer som tar fram kunskap på området och ger exempel på publikationer som innehåller vetenskapligt grundad kunskap.

Forskningsöversikt Referenser
Uppdaterat 2017-03-23

Senaste artiklar

...

Mest lästa artiklar

...

Sidkarta

...

Titel Författare Årtal
Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel Wijkström, Filip 2012
Civilsamhällets många ansikten: en samling essäer, 1995-2010 Wijkström, Filip 2010
Den föreningsdrivna antirasismen i Sverige: antirasism i rörelse Malmsten, Jenny 2008
Det civila samhället som forskningsfält: nya avhandlingar i ett nytt sekel Svedberg, Lars & Trägårdh, Lars 2006
Det idealiserade föreningslivet Lindgren, Lena 1999
En folkbildningsdidaktik för mobilisering? Larsson, Staffan 2013
En mosaik av mening: om studieförbund och civilsamhälle von Essen, Johan & Sundgren, Gunnar 2012
Folkbildning – från jämlikhet till frihet? Sundgren, Gunnar 1999
Folkbildningsfältets grindvakter Harding, Tobias 2012
Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer. Studieförbunden och deras grundarorganisationer, medlemsorganisationer och samverkansorganisationer von Essen, Johan & Åberg, Pelle 2009
Förnyelse som tradition Larsson, Staffan 2005
I skärningspunkten mellan det globala och det lokala. Tolkningsprocesser och koalitionsbyggande i organiseringen av lokala sociala forum Nordvall, Henrik 2008
Introduction Laginder, Ann-Marie 2013
Kooptering eller mothegemonisk mobilisering? Om samspelet mellan den globala rättviserörelsen och den institutionaliserade folkbildningen Nordvall, Henrik 2007
Kulturprogrammens betydelse för deltagarna. Utvärdering 2 av studieförbundens kulturprogram Håkansson, Peter & Harding, Tobias 2014
Kulturprogrammens betydelse för kulturutövarna. Utvärdering 3 av studieförbundens kulturprogram Harding, Tobias, Håkansson, Peter & Tannå, Sara 2014
Kulturprogrammens betydelse för lokalsamhället. Utvärdering 1 av studieförbundens kulturprogram Harding, Tobias, Tannå, Sara & Lejhall, Jens 2014
Making sense of the Social Forum. On the local framing of the fashionable global symbol Nordvall, Henrik 2009
Managing expectations, demands and myths: Swedish study associations caught between civil society, the state and the market Åberg, Pelle 2013
Medborgaren som pedagogiskt projekt Niklasson, Laila 2007
Mening på marknad? von Essen, Johan; Larsson, Timmy; Nordzell, Anita; Sundgren, Gunnar & Åberg, Pelle 2012
Mer engagemang? Folkbildningen i det svenska civilsamhället Svedberg, Lars & von Essen, Johan 2015
Mobiliserande folkbildning – var finns den i vår tid? Larsson, Staffan 2013
Popular Education in Times of Societal Transformation. A Swedish Perspective Gougoulakis, Petros & Christie, Michael 2012
Reflections on popular education in the UK and Sweden: Changes in the state, public sphere and civil society Crowther, Jim 2013
Reinventing emancipation in the 21st century: the pedagogical practices of social movements Motta, Sara C & Esteves, Ana Margarida 2014
Seven aspects of democracy as related to study circles Larsson, Staffan 2001
Studiecirkeldemokratin Larsson, Staffan 1999
Studiecirklar och socialt kapital Arensmeier, Cecilia 2013
Studieförbundens institutionella förutsättningar skapar möjligheter på utbildningsmarknaden Petersen, Ann-Louise 2010
Sverige – en studiecirkeldemokrati Gougoulakis, Petros 2006
Tradition, resurs eller nödvändighet ? Om relationerna mellan folkhögskolor och deras huvudmän Åberg, Pelle & von Essen, Johan 2012
Translating Popular Education: Civil Society Cooperation between Sweden and Estonia Åberg, Pelle 2008
Unity – Hiphop, socialt kapital och lärande i Studieförbundet Vuxenskolan Lundin, Johan & Söderman, Johan 2012
Vilse i civilsamhället von Essen, Johan & Sundgren, Gunnar 2012

Det civila samhället och folkbildningen

Författare: Anna Nørholm Lundin
Utgivningsår: 2014

Denna kunskapsöversikt har utförts på uppdrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) av den fristående forskaren Anna Nørholm Lundin. Det övergripande syftet är att hitta, sammanfatta och analysera sådan forskning där civilsamhälle och folkbildning möts. Frågorna är:

  • vad finns det för forskning som studerar både folkbildning och civilsamhälle?
  • vilka definitioner, synsätt, angreppssätt och resultat finns i denna forskning?

Med utgångspunkt i Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors önskemål så har kunskapsöversikten utformats självständigt. Då civilsamhälle och folkbildning är två omfattande, delvis överlappande och delvis undflyende forskningsområden så har ett arbete bestått i att hitta fokus och avgränsningar för översikten. Forskningen ska anknyta till både folkbildning och civilsamhälle. En avgränsning har gjorts utifrån utbildning, bildning och civilsamhälle i generell mening. Forskningen handlar om verksamhet som är knuten till, samarbetar med eller är influerad av, folkbildningen – eller som på andra sätt kan förstås som folkbildande (jfr Lundin 2008).

Någon slags folkbildande verksamhet är det alltså frågan om. Det har inte räckt att den är mobiliserande eller på annat sätt bidragande till demokratin utan att någon slags bildnings- eller lärandeprocess berörs. Forskningen har även utgått från eller bedömts ha relevans för civilsamhället som brukar definieras som en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen (prop. 2009/10:55).

I översikten sammanfattas och analyseras olika perspektiv och angreppssätt i forskningen. En bredare information kring metod och resultat finns i de sammanfattningar som länkats till översikten. Då arbetet är begränsat till ett par månader så görs inga anspråk på fullständighet. Dock inom ramen för de avgränsningar som gjorts och det fokus som valts så finns en rimlig fullständighet. I skärningspunkten mellan civilsamhälle och folkbildning finns ett forskningsområde i vardande. Förhoppningsvis kan denna översikt bidra till fortsatt forskning och reflektion.

Introduktion av område och problem

Folkbildning – ett mångfacetterat område under förändring

Med folkbildning menas vanligen bildande eller mobiliserande verksamhet knuten till studieförbund eller folkhögskolor. Även verksamhet utanför de etablerade institutionerna studieförbund och folkhögskolor, till exempel kultur, museer, bibliotek och medier brukar förstås som folkbildande (Lundin 2008, Sundgren 1998a-b). Det senare öppnar för ett bredare fält, näst intill oöverskådligt, som är knutet inte bara till institutioner utan även till processer och företeelser av folkbildande slag.

Samtidigt som folkbildningen i sig är vid och bred, så är den svårdefinierad på grund av att den är under förändring. Som vi ska se senare så är forskare inte heller eniga om vad dessa förändringar innebär.

Historiskt sett har folkbildningen varit nära knuten till folkrörelserna som bas för kunskapsbyggande (Larsson 2001, 2013a, 2013b). Folkrörelserna har haft en pådrivande roll i samhällsutvecklingen i stort. I dag finns både nya och gamla sociala rörelser som driver gemensamma frågor med hjälp av, eller i samarbete med, folkbildningen (Crowther 2013, Nordvall 2008, Åberg 2008). Det kan vara i nya former, till exempel som nätverkande på basis av information, där medlemmar drivs av individuella motiv samtidigt som det finns en gemensam sak (Gougoulakis & Christie 2012).

Även Svedberg och von Essen (2015) ger exempel på att medborgerligt engagemang, i folkbildning och civilsamhälle, kan ske i både gamla och nya former. Forskarna talar om ett bredare engagemang som tar plats i traditionella kanaler och med traditionella folkrörelseförtecken, samtidigt som deltagare oftare än andra är involverade i politiskt arbete och kampanjaktiviteter via internet eller deltar i namninsamlingar, upprop, bojkotter och köpstrejker.

Forskare har dock visat att folkbildningens folkrörelseförankring och mobiliserande karaktär har minskat, samtidigt som studiecirkeldeltagandet har ökat (Larsson 2001, 2013a, 2013b). Deltagandet har ändrat karaktär med individuella och så kallade meningsgivande motiv i fokus (von Essen & Sundgren 2012b, von Essen, Larsson, Nordzell, Sundgren & Åberg 2012). Till skillnad från förr, då kollektiva och kritiska motiv dominerade.

Flera forskare har uppmärksammat de förändrade roller och funktioner som civilsamhällets aktörer har fått, till exempel folkbildningen (Wijkström 2010, 2012). Där civilsamhället kommer att agera på uppdrag av staten och i en marknadslogik. Detta står då i kontrast till civilsamhällets traditionellt sett starka förankring i folkrörelser och sociala rörelser, dess ideella karaktär.

Vi kan utgå från att folkbildningen är ett komplext och mångfacetterat fält (Runesdotter 2010, Sundgren 2003). Det finns en lång historia av att bidra till demokratin, samtidigt som det finns inslag av disciplinering och maktkamper både internt och externt (Laginder, Nordvall & Crowther 2013, Larsson 2013a, 2013b). Forskare menar att det är karakteristiskt för folkbildningen att den är bred och mångfacetterad (Larsson 2005). Det finns en öppenhet och omställningsbarhet som kan ses både som en styrka och ett problem.[1] Forskare har olika perspektiv på vad dessa förändringar innebär och var folkbildningen står i dag, något som jag ska visa i översikten.

Civilsamhälle och folkbildning – ett forskningsområde i vardande

Den statliga definitionen av det civila samhället har beskrivits inledningsvis och betonar alltså relativt autonoma arenor för gemensamt agerande. Definitionen ger en ingång till området, även om det är viktigt att betänka att den inte är vetenskaplig.

Under 1990-talet blir civilsamhället ett modeord i både forskning och politik, dock diskuteras det huruvida begreppet innebär en av-radikalisering av till exempel folkbildningen (Svedberg & Trägårdh 2006).[2] Samtidigt ser forskare möjligheter i att belysa folkbildning med hjälp av civilsamhällesbegreppet. Eller att folkbildningen ingår som en del av civilsamhällesforskarens intresseområde. Under 2000-talet ses ett ökat samarbete mellan forskare som har sin bakgrund i folkbildnings- respektive civilsamhällesforskning.[3]

von Essen och Sundgren (2012a) studerar i ett större projekt studieförbunden ur ett civilsamhällesperspektiv. På så sätt ryms även det medborgerliga engagemang och de ideologier som finns i sådana organisationer som inte ingår i och har en helt annan form än folkrörelserna. Enligt forskarna så avser begreppet en vidare men också vagare samhällssfär där folkrörelserna ingår tillsammans med helt andra ideologier, intresseinriktningar och organisationer. I en studie från 2015 visar Svedberg och von Essen (2015) att det finns ett nära samband mellan deltagande i folkbildning och medborgerligt engagemang, till exempel i form av ideellt arbete. Folkbildningen förstås som nära sammankopplad med folkrörelser och sociala rörelser och som en del av civilsamhället (Wijkström 2010, 2012, Åberg 2008).

von Essen och Sundgren (2012b) ser både historiska och nutida paralleller mellan folkbildning och civilsamhälle i form av ett antal dimensioner:

  • civilisatorisk
  • civil
  • medborgerligt-demokratisk
  • meningsgivande
  • normativ
  • ideell.

Forskarna visar att det finns en mängd olika roller och motiv som kan vara uppfostrande, kollektiva, statliga, individuella eller ideella. Även Wijkström (2010) visar att det finns en spännvidd när det gäller vilka som befolkar civilsamhället och vilka roller de har. Bland annat fungerar föreningar, folkrörelser och stiftelser som röstproducenter, serviceproducenter, demokratiskolor och disciplinerande. I enlighet med detta kretsar civilsamhället både kring värderingar som håller ihop men också bryter isär och utmanar samhällsordningen (jfr Svedberg & von Essen 2015). Dessa möjliga innebörder eller dimensioner av civilsamhälle och folkbildning kommer att återkomma som ett analytiskt perspektiv i översikten.

Precisering av problemområde – arbetsdefinition och utgångspunkter

Uppdraget för denna kunskapsöversikt är att sammanfatta och analysera forskningen inom två omfattande, delvis överlappande och delvis undflyende områden. Det har varit viktigt att både precisera och avgränsa fokus för översikten. I detta arbete har dessa två frågor varit vägledande:

  • vad finns det för forskning som studerar både folkbildning och civilsamhälle?
  • vilka definitioner, synsätt, angreppssätt och resultat finns i denna forskning?

För att närmare precisera området har en arbetsdefinition tagits fram, som ringar in paralleller eller anknytningspunkter mellan folkbildning och civilsamhälle. Enligt arbetsdefinitionen handlar det om arenor där människor agerar för gemensamma eller individuella intressen, med hjälp av bildning.

En annan utgångspunkt i arbetet med översikten är att rörelsekaraktären är en beröringspunkt mellan folkbildning och civilsamhälle. Forskare diskuterar hur det ser ut med rörelsekaraktärens potential och former i dag. Den relativa autonomi som finns eller inte finns i relation till stat, marknad och andra intressenter är ett närliggande tema. I forskningen finns skilda sätt att se på civilsamhället och hur det kommer till uttryck i folkbildningen.

Metod och avgränsningar

Enligt uppdragsbeskrivningen från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ska forskningen som ingår i kunskapsöversikten innehålla empiri från något nordiskt land, helst Sverige, och inte vara äldre än 25 år. Systematiska sökningar har gjorts i de internationella databaserna Academic Search Complete, SocIndex och Eric samt i de svenska databaserna Libris och Swepub. Sökningarna har dokumenterats i bilaga 1. Därutöver har manuella sökningar gjorts i CivLib-samlingen på Ersta-Sköndal högskolas bibliotek, valda referenslistor, på webbplatser och i Mimerbladet från Mimer nationellt program för folkbildningsforskning. Även egen kunskap inom området och tips från kollegor har använts i sökningarna.

Till grund för de systematiska sökningarna har sökord konstruerats för att täcka området som anknyter till både folkbildning och civilsamhälle.[4] Sökresultat med 80 träffar eller mindre har gåtts igenom vilket sammantaget har resulterat i cirka 450 träffar. En första genomgång har gjorts av titlar, nyckelord och abstracts. På basis av detta har en mindre andel av träffarna skumlästs i sin helhet och därefter närlästs om de bedömts relevanta för kunskapsöversikten enligt den avgränsning som har beskrivits inledningsvis. Relativt många träffar sorteras bort då de inte tar upp någon form av pedagogisk aspekt – inom eller i relation till en folkbildande institution eller tradition. Eller så har de sorterats bort för att de inte har utgått från eller bedömts ha relevans för civilsamhället, det vill säga som arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Cirka 40 titlar har sammanfattats och därefter ingått i översikten.

En del av de träffar som sorterats bort i denna översikt kan vara intressanta för en bredare diskussion om demokrati, socialt kapital, civilt samhälle och vuxnas lärande. Sökvägarna är dokumenterade så att det är möjligt för någon annan att ta vid där denna översikt slutar.

Resultat och analys 

En tematisering har gjorts av den forskning som bedömts som särskilt relevant för översikten. Denna syftar till att strukturera och beskriva materialet på ett överskådligt sätt, även om teman delvis flyter ihop.

Grunden i tematiseringen bygger på följande observationer: Forskare inom området folkbildning och civilsamhälle har intresserat sig mycket för folkbildningens folkrörelsegrund och förankring i civilsamhället. Dels historiskt, dels ur ett nutida perspektiv, det vill säga med fokus på dess aktualitet och former i dag. Förändrade roller i folkbildningen och civilsamhället ligger i sin tur till grund för studier om de strategier och konsekvenser som detta leder till.

Forskares perspektiv och resultat skiljer sig tydligt åt i dessa frågor. Antingen ses liten eller ingen aktualitet i rörelse- och civilsamhälleskaraktären. Folkbildningen ses i stället som inordnad i en statlig och marknadsmässig logik. Dessa mer kritiska perspektiv presenteras under rubrikerna:

  • Folkrörelsernas betydelse i går och i dag
  • Förändrade roller i civilsamhället
  • Konsekvenser och strategier i ett föränderligt civilsamhälle.

Medan andra forskare ser mer optimistiskt på folkbildningens och civilsamhällets fortsatta möjligheter att bidra till demokrati och mobiliserande processer. Perspektiv av detta slag presenteras under rubrikerna:

  • Mobiliserande folkbildning i går och i dag
  • Socialt kapital och medborgerligt engagemang stärks i folkbildningen.

Ytterligare teman som forskare, som intresserar sig för både folkbildning och civilsamhälle, tar upp handlar om deltagares motiv för att delta i folkbildning sett i en bredare civilsamhälleskontext. Civilsamhällesbegreppet ses av forskare som ett bidrag till vidgade perspektiv på folkbildande företeelser och processer utanför eller i samarbete med de etablerade institutionerna. Perspektiv av detta slag presenteras under rubrikerna:

  • Folkbildningen i civilsamhället – motiv, mening och innebörder för deltagare
  • Processer, företeelser och institutioner i civilsamhället.

En preliminär konklusion är att folkrörelsegrunden och civilsamhället delvis är att betrakta som en historia och ett ideal. Forskare både finner och inte finner exempel på motsvarande realitet. I detta resultat- och analysavsnitt sammanfattas och analyseras forskning med avseende på översiktens fokus. Studierna introduceras kortfattat och för den intresserade finns mer information att hämta i de länkade sammanfattningarna. För att det ska vara tydligt var jag själv drar slutsatser så markeras detta särskilt.

Folkrörelsernas betydelse i går och i dag

Ett centralt tema i den forskning som ingår i översikten är den svenska folkrörelsetraditionen och dess status i dag. Folkrörelserna tillskrivs historiskt sett en stor betydelse för social och politisk transformation och medborgarbildning. Genom deltagande och förankring i civilsamhället antas folkrörelserna kunna bidra till samhällsutveckling och demokrati. En fråga som diskuteras av forskare är om så fortfarande är fallet och vilken roll folkrörelserna spelar i dag.

Vad menas egentligen med begreppet folkrörelse och vilken roll har de spelat i samhället och för folkbildningen? Johan von Essen och Gunnar Sundgren (2012a) har i ett större projekt studerat studieförbunden ur bland annat ett civilsamhällesperspektiv. I denna översikt kommer flera kapitel i antologin En mosaik av mening (2012a) som redovisar projektet att presenteras. Enligt forskarna så har folkrörelsebegreppet använts om de organisationer som tillkommit på eget initiativ, utan statligt stöd och oftast i motsatsställning till staten. Sett ur det perspektivet så äger det svenska medborgerliga engagemanget rum i de folkrörelser som uppstod från det sena 1800-talet och som bidrog till att forma det moderna Sverige. Även om de nya sociala rörelserna inbegrips så blir folkrörelserna mönsterbildande.

Staffan Larsson har i flera projekt studerat studieförbunden i relation till dess bidrag till demokrati och mobilisering. I artiklar som bygger på tidigare forskning visar Larsson (2001, 2005) att folkrörelserna har varit pådrivande i utvecklingen av samhället och även i utbildning generellt sett. Exempel finns på att folkbildningen så att säga gått före annan utbildning och bidragit till att spränga ramarna för vem som kan bilda sig. På så sätt har folkbildningen bidragit till ökad jämlikhet i studier och samhälle. Ett annat bidrag handlar om att etablera studieverksamhet som har det civila samhället som kontext.

Pelle Åberg har i sitt avhandlingsarbete (2008) och i flera andra projekt studerat studieförbunden ur ett civilsamhällesperspektiv. Han betonar att folkbildningen historiskt sett har kommit till som ett redskap för att stödja folkrörelserna, där bildning stödjer saken. Enligt Åberg så agerar det civila samhället på ett både direkt och indirekt sätt. Folkbildningens organisationer anses spela en central roll i de indirekta processerna eftersom deras huvudsakliga aktivitet är att utbilda medborgare.

Filip Wijkström (2010, 2012) har i flera artiklar och böcker presenterat resultat från forskningsprojekt om civilsamhället, där folkrörelser och folkbildning ingår som empiriska exempel. Enligt forskaren har folkrörelsernas position under lång tid varit stark i samhället inom ett så kallat klassiskt folkrörelsekontrakt. Åtminstone tidigare har dessa haft en pådrivande roll i att ge röst åt folkliga krav och opinioner som sedan hittat in i politiken. Deras frihet har bidragit till att krav har kunnat ställas på staten och att folkrörelserna har kunnat påverka inriktningen på politik och samhällsutveckling. Sedan en tid pågår en omförhandling av folkrörelsekontraktet, vilket innebär att folkrörelsernas position som röstbärare i samhället försvagas.

Wijkström (2010, 2012) visar att folkbildning fungerar som ett redskap för folkrörelserna och som en producent av service och tjänster, till exempel inom vuxenutbildning, rehabilitering och socialt arbete.

Min reflektion är att detta handlar om en utveckling där folkbildningen med tid kommer att ingå i en bredare civilsamhälleskontext och där folkrörelsegrunden har en fortsatt relevans, om än inte lika stark som förr. Jag ska återkomma till denna fråga med hjälp av flera forskare (Larsson, 2013a, 2013b, Nordvall 2008).

En annan reflektion som jag gör utifrån detta tema är att folkrörelsernas historiska betydelse för utveckling av samhälle, demokrati och utbildning är tydligt påvisat. Även om folkrörelserna har en kvarvarande kraft så minskar deras betydelse över tid. Detta är intressant sett i relation till de förändrade relationer i civilsamhället som forskare påvisar (von Essen & Åberg 2009, Wijkström 2010, 2012). Där folkbildningen i högre grad agerar på uppdrag av staten och inom ramen för en marknad.

I den fortsatta texten ska skillnader i både perspektiv och resultat i fråga om folkrörelsegrund och civilsamhällesideal och dess möjliga potential i dag beskrivas. Min tanke är att skilda resultat delvis kan förklaras av att det är olika empiriska utsnitt som studeras och att studierna är genomförda inom ramen för olika kontexter, till exempel större forskningsprojekt eller utvärderingar. Det verkar som att nya rörelser och sammanhang, till exempel icke-institutionaliserad folkbildning, i högre grad svarar emot historia och ideal än etablerade institutioner.

Enligt Apostolis Papakostas (2012) så finns en försvagad förankring i folkrörelserna som beror på en ny typ av organisationsmänniskor som lägger grunden för en ny typ av civilsamhälle. Medborgarna i det nya organisationslivet menar han har reducerats till konsumenter av politik. Den tidigare tydliga kopplingen mellan fotfolket i de stora massorganisationerna och organisationernas ledarskikt är på väg att tunnas ut. Ett ökat handlingsutrymme för ledningsskiktet och alltmer försvagade demokratiska kontrollmekanismer leder till en fragmentarisering av folkrörelserna.

Min reflektion är att flera andra forskare är inne på tanken att en professionalisering bidrar till att försvaga folkrörelsegrunden, vilket får betydelse för civilsamhällets utformning (jfr Åberg 2013).

I detta avsnitt har forskning presenterats som visar att folkrörelser och sociala rörelser med folkbildning som redskap har varit en stark kraft i samhällsutvecklingen. Över tid har denna roll försvagats, eller åtminstone kompletterats, genom fler och mer komplexa roller i civilsamhället.

Förändrade roller i civilsamhället

Med folkrörelsetraditionen, som pådrivande i samhällsutvecklingen i färskt minne, blir staten och marknaden över tid alltmer styrande i civilsamhället. Där folkbildningen får en tydligare roll som producent av tjänster och service i välfärden vid sidan av att vara röstbärare. Samtidigt med att det civila samhällets betydelse och frihetlighet betonas, åtminstone diskursivt. Dessa paradoxer presenterar jag under ett antal underteman som dels ger en bild av civilsamhällets möjliga innebörder i folkbildningen, dels diskuterar förändrade roller och relationer i civilsamhället.

Civilsamhällets möjliga innebörder

I sitt forskningsprojekt så ville von Essen et al. (2012) ge studieförbundens relation till civilsamhället en vidare tolkning som offentligheter i civilsamhällets meningsgivande dimension. De menar att folkbildning annars ofta studeras i relation till folkrörelserna och deras roll i det civila samhället.

En historisk analys ger enligt von Essen och Sundgren (2012b) vid handen att flera paralleller finns mellan folkbildningen och civilsamhället. De dimensioner som har använts för att beskriva yttringar och innebörder i skärningspunkten mellan civilsamhälle och folkbildning har tidigare nämnts. Dimensionerna är civilisatorisk, civil, medborgerligt-demokratisk, meningsgivande, normativ och ideell. Dessa kan kortfattat och förenklat definieras här:

  • Civilisatorisk = uppfostrande ambition å folkets vägnar
  • Civil = kollektivt handlande för att utmana rådande ordning
  • Medborgerligt-demokratisk = ambition om deltagande och påverkansmöjlighet i samhället
  • Meningsgivande = upplevd mening med att delta i folkbildning
  • Normativ = en variant av uppfostrande, formande och socialiserande folkbildning
  • Ideell = norm eller tradition av ideellt arbete.[5]

I dessa dimensioner finns på så sätt en spännvidd av roller och funktioner som är uppfostrande, kollektiva, statliga, individuella och ideella.

Enligt forskarna (von Essen & Sundgren 2012b) så var den civilisatoriska dimensionen främst representerad i folkbildningen under 1800-talet, då folket skulle fostras genom olika bildningsverksamheter. Under det tidiga 1900-talet fick folkbildningen en civil karaktär genom folkrörelserna. Med civil menas här ett kollektivt handlande som syftar till en förändring av den rådande ordningen. Syftet var att främja de egna intressena och att förändra samhället genom att utveckla studieverksamheten inom folkrörelserna. Här blir även den ideella dimensionen framträdande, till exempel ansluter frivilligorganisationer sig till arbetet. Knuten till det ideella arbetet är en tro på människan och en strävan efter ett bättre liv och därmed även en normativ dimension.

Min reflektion är att den civila innebörden dominerar i föreställningar om och definitioner av civilsamhälle och folkbildning (jfr prop. 2009/10:55). Även om mycket tyder på att detta är en historia och ett ideal snarare än en realitet.

Enligt von Essen et al. och Sundgren (von Essen et al. 2012, Sundgren & von Essen 2012a) så kan studieförbunden endast i liten utsträckning ses som en del av civilsamhället i civil mening. Studieförbunden kan inte ses som självständiga bildningsaktörer, snarare står de för viss organisation, pedagogiska hjälpmedel och lokaler. Det finns civila inslag inom studieförbunden, men de är egentligen inte en del av civilsamhället konkluderar von Essen och Sundgren med flera.

Forskarna (von Essen et al. 2012, Sundgren & von Essen 2012a) ser även en över tid tydligare tendens till att staten knyter sina bidrag och sin kontroll till demokratibidraget. Det vill säga en medborgerligt-demokratisk dimension av civilsamhället betonas. I takt med att folkbildningen institutionaliseras så blir den politiska dimensionen enligt dem mindre uttalad. Verksamheten tycks i stället svara emot en önskan hos människor att forma en meningsfull fritid eller söka en existentiell mening och ett socialt sammanhang, det vill säga en meningsgivande dimension.

Omsvängningen inom forskningen från ett folkrörelse- till ett civilsamhällesbegrepp ligger i linje med en förändrad politik (von Essen & Sundgren 2012a). Det finns en förväntan om att studieförbunden ska vara fristående från staten, inte syfta till att ge vinst till sina ägare och ha ett väsentligt inslag av idealitet. Ett dilemma finns dock i att vara skattefinansierad och samtidigt vara en motpart till samhällets makt samt aktör på en utbildningsmarknad. Jag ska återkomma till olika forskares perspektiv kring hur detta dilemma hanteras.

Statliga förväntningar och kolonisering av folkbildningen

Lena Lindgren har i flera projekt forskat om folkbildning och civilsamhälle ur ett statsvetenskapligt perspektiv. I sin rapport inom den statliga utredningen om civilsamhället från 1999 lyfter hon fram de förväntningar som finns på föreningslivet om att bidra till demokratin. Stora förväntningar finns på föreningslivet eller den ideella sektorn som handlar om demokrati och allmänanda men även om att sektorn ska bidra i välfärden med sådana tjänster som stat och kommun tidigare stått för. Förväntningarna är av ett samhälleligt slag, att ge människor möjlighet till kunskapssökande, samtal, engagemang och ifrågasättande och på så sätt bidra till demokratin. Förväntningarna gäller också vilka egenskaper folkbildningen avses ha för att spela denna demokratiska roll som fri- och frivillig, styrd av en egen idé, med egna satta mål och oberoende av olika maktgrupper.

Min reflektion är att Lindgren beskriver statens förväntningar, som även återfinns i folkbildningens självbild (jfr Lundin 2008, Sundgren 2003). Dels är det fråga om mer högstämda mål och ideal, dels handlar det om uppdrag och tjänster som ska utföras.

Sedan Lindgrens artikel publicerades 1999 har flera forskare visat att situationen kvarstår eller har accentuerats – där folkbildning och civilsamhälle utför uppdrag åt staten. Samtidigt som en marknadslogik gör sig alltmer gällande, där folkbildningen befinner sig i en konkurrenssituation både externt och internt (von Essen et al. 2012).

Lindgren (1999) problematiserar folkbildningens korporativa karaktär och hur det står till med den. Ur ett korporativistiskt synsätt så hjälper banden mellan staten och föreningslivet till med att upprätthålla demokratiska funktioner i samhället. En balans mellan integration och självständighet värnas då. Det statliga stödets utformning menar Lindgren tyder på att relationen mellan staten och folkbildningen har starkt korporativistiska drag. Tendenser finns, enligt Lindgren, till att de har blivit för starka och där folkbildningen har vuxit samman med staten eller koopterats.

I ett pluralistiskt perspektiv är förekomsten av ideella organisationer innanför det politiska systemet problematisk, då tappar de sin demokratiska potential (Lindgren 1999). Huruvida folkbildningens organisationer tappat sina medlemmars förtroende och uppfattas gå helt i statens intressen låter forskaren vara osagt. Tendenser finns även enligt Lindgren till en kolonisering av folkbildningen. Genom att traditioner och befintliga folkrörelsestrukturer upprätthålls och genom att folkbildningens ”hövdingar” förses med resurser så styr staten indirekt verksamheten i riktning mot de områden som de anser att studieförbund och folkhögskolor bör ägna sig åt.

Min reflektion är att den utveckling som Lindgren beskriver, där folkbildningen riskerar att uppgå i staten, står i kontrast till civilsamhället som ideal. Åtminstone i civil eller folkrörelsegrundad mening. Det kan alltså ifrågasättas om civilsamhället reellt sett kommer till uttryck som arenor där människor möts och agerar för sin egen skull och för det gemensamma intresset. I så fall tycks det dock inte vara med grund i en relativt autonom folkrörelse – utan med folkbildningen som anordnare, under statens överseende och inom en marknadslogik (jfr von Essen & Sundgren 2012a). I den fortsatta texten presenteras flera perspektiv på hur förändrade roller påverkar civilsamhället och folkbildningen.

Inbyggda motsättningar i folkbildningsuppdraget

Enligt Filip Wijkström (2010) så uppstår ett kärvare ekonomiskt klimat inom civilsamhället under 1980-talet, men också ett ökat intresse för folkrörelser och ideella organisationer – nu som producenter och leverantörer av olika välfärdstjänster. Forskaren visar att det finns en omvänd samtalsordning, där staten och kommunerna i allt högre grad förväntar sig att organisationerna utför verksamheter på deras uppdrag. Forskaren förutspår en tid av omprövning av sociala rörelser där utgångspunkter och former ifrågasätts. Där den starka folkrörelsemarinad som det civila samhällets präglats av utmanas av näringslivets diskurser.

Sett ur Staffan Larssons perspektiv (2005) har också folkbildningen inordnat sig i en statlig logik, genom att sälja delar av den för att få olika fördelar, främst för statsbidragens skull. Samtidigt som det i alla tider hävdats, av folkbildningens företrädare, att folkbildningen ska stå fri från staten. Denna motsättning är enligt Larsson ett arv som är särskilt aktuell i vår tid när välfärdsstaten träder tillbaka. Min tolkning är att detta innebär en förstärkt, både statlig och marknadsmässig, styrning av folkbildningen.

Enligt Larsson så handlar den statliga ambitionen ofta om att producera enhetlighet, medan marknadens ambition har varit att producera kunskap för arbetsmarknadens och produktionens behov. Samtidigt ser forskaren en kvarvarande möjlighet för folkbildningen att, genom sin anknytning till civilsamhället och folkrörelserna, ge plats för ideologiska och intressemässiga överväganden i val av innehåll, rekrytering med mera. Jag återkommer senare i texten till strategier i, och utfall av, ett förändrat civilsamhälle.

Forskare visar alltså att det finns motsättningar knutna till civilsamhälle och folkbildning – som har accentuerats i vår tid, snarare än att det är fråga om en plötslig förändring. Det tycks som att folkrörelserna har fått mindre betydelse. Samtidigt finns exempel på nya sociala rörelser, som har en viss relativ autonomi. De sociala rörelserna finner nya former, till exempel i form av globala och kunskapsbaserade nätverk (jfr Gougoulakis & Christie 2012, Nordvall 2008). Jag återkommer till dessa längre fram i texten.

Konsekvenser och strategier i ett föränderligt civilsamhälle

Forskare har beskrivit konsekvenser av, och strategier i, det civilsamhälle som alltså ses som föränderligt. Här ger jag perspektiv på folkbildningens sätt att förhålla sig till olika logiker som ett slags hybridorganisationer. Detta både problematiseras och beskrivs som en möjlighet för folkbildningen.

Folkbildningen hanterar skilda logiker

Pelle Åberg och Johan von Essen (von Essen & Åberg 2009, Åberg & von Essen 2012) har i två utvärderingar för Folkbildningsrådet studerat relationerna mellan folkbildningen, dess huvudmän och marknaden.

När det gäller studieförbunden så visar forskarna att de omges av en trängre krets organisationer, främst deras grundarorganisationer, som ingår i samma folkrörelse och med vilka de har en värderingsgemenskap (von Essen & Åberg 2009). I det avseendet menar de att studieförbunden är delar av civilsamhället. Studieförbunden har även knutit till sig ett stort antal andra organisationer, främst samverkansorganisationer, som i större utsträckning sökt sig till studieförbunden på grund av den praktiska nytta som de kan ha av dem. Relationerna till dessa mer perifera organisationer ger studieförbunden möjligheter att expandera sina verksamheter inom ramen för en marknadsmässig logik.

För studieförbunden är en central utmaning i dag enligt von Essen och Åberg (2009) att balansera sina behov av att expandera genom att knyta till sig nya organisationer utanför sin naturliga medlemskrets, mot kravet att behålla sin legitimitet genom kopplingen till sina grundarorganisationer och därmed sitt ursprung. För att klara detta gör studieförbunden bland annat medvetna organisatoriska åtskillnader mellan den trängre krets organisationer som ger legitimitet och den vidare krets med vilka man har mer nyttobetonade relationer.

Min reflektion är att folkrörelsegrunden fyller en legitimerande funktion, både externt och internt. Värt att notera är att kretsen kring studieförbunden enligt forskarna snävas in. Det kan antas bero på ett minskat fokus på folkrörelserna och civilsamhällets civila dimension. Där studieförbunden snarare likriktas och profileras i enlighet med en marknadsmässig logik.

När det gäller huvudmannaskapet i folkhögskolorna visar Åberg och von Essen (2012) att företrädare menar att detta är viktigt. Det tycks vara en integrerad idé i folkhögskolevärlden. På så sätt blir åtminstone delar av skolformen genom sin huvudman del av ett vidare ideologiskt sammanhang. Rörelsefolkhögskolans särart tycks alltså vara att stå i en grupps, organisations eller rörelses tjänst. Inom de landstingsdrivna folkhögskolorna finns inte samma rörelseförankring, det ska jag återkomma till längre fram.

Min reflektion är att detta överensstämmer med tidigare presenterad forskning, där arv och föreställning om folkrörelsegrund har betydelse. Vid sidan av denna folkrörelsegrund så existerar andra logiker. Med von Essens och Sundgrens (2012b) begrepp betonas då en medborgerligt-demokratisk eller meningsgivande dimension, snarare än en civil sådan. Vi kan anta att folkhögskolornas verksamhet över tid får ett tydligare fokus på nytta på ett samhälls- och individplan än på ett kollektivt eller folkrörelseförankrat plan.

Företrädare för folkhögskolor och huvudmän förhåller sig enligt von Essen och Åberg (2012) dock på olika sätt till denna ramberättelse om huvudmannens betydelse. För vissa är den mer perifer eller utanför fokus. Enligt forskarna så återfinns rörelsefolkhögskolorna bland de skolor som bäst passar bäst in i ramberättelsen genom sin betoning på rörelse och ideologi. Medan landstingsfolkhögskolorna passar sämre in i den genom sitt fokus på ekonomiska aspekter, där huvudmannen ses som en resurs för folkhögskolan snarare än tvärtom. De lokala folkhögskolorna är de som avviker mest från ramberättelsen, där den lokala förankringen är viktigare än rörelseanknytningen. Enligt forskarna så passar rörelseskolorna in i den ideella sektorn och civilsamhällessfären, medan landstingsskolorna passar in i den offentliga sektorn och den statliga sfären. De lokala skolorna närmar sig hushållssektorn och familjesfären.

Min reflektion är att flera forskare har visat att relationen mellan folkbildningen och civilsamhället kan bestå i gemensamma föreställningar och en gemensam historia. Då handlar det alltså om en förankring i civilsamhället, genom att det finns en kontakt mellan dessa sektorer. Mer än att det är fråga om arenor som i mer strikt mening agerar utanför stat och marknad. Förankringen i folkrörelserna tycks alltså ha en viss kvarvarande relevans, vid sidan av andra logiker.

Forskarna von Essen, Larsson, Nordzell, Sundgren och Åberg (2012) ser även en förändrad retorik i och med ett ökat fokus på civilsamhället i både politik och forskning. De menar att studieförbunden i allt högre grad söker sin legitimitet som organisationer i civilsamhället i stället för, som förr, i sin koppling till folkrörelserna. Forskarna använder hybridbegreppet för att förstå studieförbundens dubbelhet som både ideella organisationer och kommersiella aktörer på en utbildningsmarknad. I spänningen mellan att vara trogen sin ideologi och strävan efter att bli effektivare, framhåller studieförbunden folkbildningen som ett mervärde som förser dem med legitimitet gentemot staten samtidigt som det stärker deras varumärke på de marknader där de opererar.

Föreställningar om folkbildningen och likriktande processer i ett föränderligt civilsamhälle

Forskare har visat att folkbildning kan förstås som ett socialt fält med etablerade värden av olika slag (Runesdotter 2010, Sundgren 2003). Forskningen speglar, och bidrar till att skapa, fältets symboliska och sociala ordning (Lundin 2008). Flera forskare visar att när civilsamhällets roller förändras så uppstår likriktande och disciplinerande processer.

Pelle Åberg (2013) visar hur civilsamhällets organisationer hanterar ett ökat inflytande från marknadslogiker, och även professionaliseringstendenser, som kolliderar med en civilsamhällesidentitet. Här är det professionaliseringstendenser snarare än en statlig logik som ingår i ett tredelat spänningsfält. Både marknadslogiker och professionaliseringstendenser antas markera ett avstånd gentemot civilsamhället som ideologi eller ideell verksamhet.

Enligt Åberg (2013) så finns en föreställning om att folkbildningen utgör en så kallad demokratisk federation. Denna föreställning är förankrad i medlemsorganisationer och folkrörelser. Enligt Åberg bidrar detta till att bevara en identitet och legitimitet som en del av det idébaserade civila samhället.

Min reflektion är att här framkommer exempel på hur folkbildningen, av folkbildningen själv, anses vara en del av civilsamhället. Förutom folkrörelsegrunden så ses den demokratiska federationen eller strukturen som central i sammanhanget. Min tolkning är att det här blir fråga om att civilsamhället framför allt kommer till uttryck i form en medborgerligt-demokratisk dimension.

Förankringen i folkrörelser och medlemsorganisationer utgör enligt Åberg (2013) en kulturell resurs, inte minst för att särskilja studieförbund från stat och marknad. De olika ideologiska profilerna utgör även ett argument för att det finns behov för flera studieförbund. Båda dessa aspekter är viktiga för att fortsatt få tillgång till statsbidrag och för legitimiteten gentemot de organisationer i civilsamhället som är studieförbundens medlemmar. Här betonas även ideologi, vid sidan av statlig inordning och marknadsmässighet, som grund för legitimitet.

Åberg (2013) visar att det inom folkbildningen pågår likriktande så kallade isomorfiska processer. Det likriktande trycket kommer från staten, Folkbildningsrådet och även folkbildningen själv. Detta förstås som ett sätt att hantera kollisioner mellan marknadslogiker och tendenser till professionalisering som kolliderar med en civilsamhällesidentitet.

Även Tobias Harding är inne på liknande tankegångar. Han har i flera projekt studerat kulturprogram och studieförbund ur ett kulturpolitiskt perspektiv. I en artikel (Harding 2012) presenteras resultat från studier av organisationers medlemskap i, eller samarbete med, något studieförbund. Det som står på spel är enligt forskaren stora resurser och legitimitet men även frågor om civilsamhällets organisering. De etablerade förbunden utövar då ett betydande inflytande som gränsvakter över vilka nya aktörer som släpps in i kretsen och en viss form av organisatorisk likriktning eller isomorfi tycks vara ett krav. Detta får enligt Harding konsekvenser för de grundläggande principerna för hur det civila samhället organiseras.

Centrala begrepp i Hardings text (2012) är korporativism, det vill säga en sammansmältning mellan folkbildningens egna intressen och policy, till exempel statlig politik. De likriktande processerna kan även kopplas till både interna och externa aktörer och processer. Forskaren utgår även från att studieförbunden kan betraktas ligga i ett gränsland mellan civilsamhälle och stat, vilket kompliceras av att aktörerna också verkar på en utbildningsmarknad.

Min reflektion är att det tycks finnas flera skäl till de likriktande processerna, dels för att balansera mellan olika logiker, politiska, marknadsmässiga och interna, dels i relation till samarbetspartner och stiftare. Det blir alltså här en fråga om ett spänningsfält mellan åtminstone fyra olika parter.

Jim Crowther har omfattande forskning inom området kritisk pedagogik bakom sig. I en artikel (Crowther 2013) beskriver han de interna maktkamper som han ser i svensk folkbildning. Kamper av detta slag är inget nytt, men de tycks förstärkas i tider där folkbildningen utmanas. Även Larsson har argumenterat för att ett visst mått av disciplinering och inordning, både historiskt sett och i dag, finns i folkrörelserna (Larsson, 2013a). Som en konsekvens av utmaningarna ser Crowther (2013) en åtstramning av normer och grupper som inkluderas.  I och med detta kan bildningsbegreppet ses som utmanat, både vad gäller innehåll och vem som inkluderas.[6]

Utmaningar som kan bidra till att stärka folkbildningens profil

I sin avhandling och i en senare artikel om förändringar i studieförbunden ser företagsekonomen Ann-Louise Petersen (2006, 2010) att aktuella utmaningar mot folkbildningen införlivas och bidrar till att stärka dess profil utåt sett. Forskaren menar att studieförbunden har en vana av att förvalta och utveckla sin särart i enlighet med tidens tendenser (jfr Larsson 2005).

Enligt Petersen (2010) så uppvisar de studieavdelningar som erhållit uppdrag på en utbildningsmarknad relativt oproblematiska aktörsroller. Studieförbunden omformar sin folkbildningsmässiga särart, framhåller sin idémässiga och humanistiska värdegrund och integrerar samtidigt denna med ett språk hämtat från utbildningssektorn. Folkbildningens devis om det fria och frivilliga, som från början var ett mål för folkbildningen, framstår i aktuella uppdragsutbildningar som ett pedagogiskt medel som kan betraktas som en kvalitet i utbildningen.

Min reflektion är att vi här ser exempel på den typ av hybridorganisation som von Essen, Larsson, Nordzell, Sundgren och Åberg (2012) beskriver ovan – fast ur ett annat perspektiv.

Enligt Petersen (2006, 2010) kan farhågor kring uppdragsutbildning avvisas. Farhågor som forskare har fört fram och som Petersen refererar är att uppdragsutbildning inom studieförbundens ram är problematisk samt att kontraktering riskerar att förvandla de frivilliga organisationerna till statens budbärare där de mjuka intressena kommer i skymundan. Petersen menar i stället att staten och kommunerna anlitar studieförbunden just för sina pedagogiska kvaliteter. Därmed uppmuntras studieförbunden att bevara och utveckla sin institutionella särart.

Andra forskare som Petersen går i dialog med har påvisat att institutioner de-institutionaliseras, det vill säga försvagas och utraderas, om de inte längre efterfrågas eller på annat sätt hålls aktuella. Bland de studieavdelningar som utvidgat sina verksamheter syns i Petersens studie en motsatt utveckling där man lyckas med att bevara språkets form och samtidigt ge det ett nytt betydelseinnehåll. Medan de avdelningar som minskat eller upphört med uppdragsverksamhet och som visar en strävan efter att vidmakthålla språkbruket i dess traditionella form och mening, det vill säga spegla det mot en kontext som inte längre känns igen, kan möjligen bidra till en försvagning av folkbildningens särart.

Min reflektion är att en perspektivskillnad visar sig mellan forskare som problematiserar studieförbundens kluvenhet mellan olika logiker (von Essen & Åberg 2009, Åberg & von Essen 2012) visavi Petersen (2006, 2010) som ser det som en styrka att vara anpassningsbar.[7] Här nedan ska jag ge fler exempel på forskare som menar att folkbildningen förmår hantera de förändrade rollerna i civilsamhället på ett konstruktivt sätt.

Konstruktiva lösningar och möjligheter i folkbildningen

Tidigare presenterade forskare ser en problematik i de förändringar som sker i civilsamhället. Samtidigt finns exempel på att folkbildningen hanterar dessa utmaningar på ett framgångsrikt sätt. Framför allt ses studiecirklar som en del av, och bidragande till, civilsamhället. Studiecirklarna anses ha en fördel i sin frihetlighet när det gäller val av innehåll och arbetsformer. Folkbildningen placeras ofta i ett spänningsfält mellan logiker och intressen som ska hanteras.

I föregående teman har stat, marknad, folkrörelser, deltagare och professionaliseringstendenser beskrivits som signifikanta aktörer. Här i detta tema kommer även byråkratisering av social förändring samt gräsrotsrörelser att tas upp. Forskare ser att en frigörelse från folkrörelserna kan innebära en ökad marknadisering, men också en större frihet för studieförbund och studiecirklar. Folkbildningens nära relation till staten beskrivs som både möjlighet och problem.

Petros Gougoulakis har forskat om studiecirklar och studieförbund ur ett pedagogiskt och civilsamhälleligt perspektiv. I en artikel (Gougoulakis 2006) beskriver han folkbildningen som framvuxen ur det civila samhället. Samtidigt som folkbildningen är beroende av den parlamentariska statsmaktens aktiva stöd för sin konsolidering. Genom statens aktiva inblandning får folkbildningen en utbildningspolitisk legitimitet, vilket Gougoulakis menar har bidragit till dagens institutionella folkbildningsstruktur. Forskaren visar att det finns en problematik i gränsdragningen mellan å ena sidan statens styrning av folkbildningens inriktning och å andra sidan folkbildningens autonomi och kontroll över bildningsarbetet. Folkbildningen underställs statligt formulerade syften för hur statsbidraget ska användas, till exempel anpassas den efter samhällsförändringar och profileras ämnes- och målgruppsmässigt.

Min reflektion är att dessa utgångspunkter liknar tidigare presenterad forskning om förändrade roller i civilsamhället. Värt att notera är att Gougoulakis visar att närheten till staten även ger en legitimitet. Hans slutsats skiljer sig dock från tidigare talares när det gäller konsekvenser och strategier inom folkbildningen. Gougoulakis konkluderar att folkbildningen och staten har uppnått en lyckad symbios, där folkbildningen drar nytta ekonomiskt och staten drar nytta politiskt och ekonomiskt. Det kan vara viktigt att undersöka vad det statliga inflytandet på civilsamhälle och folkbildning får för konsekvenser i ett längre perspektiv.

Gougoulakis (2006) beskriver även olika faser som handlar om relationer mellan samhällets och civilsamhällets utbildnings-, utvecklings- och kompetensbehov. Vid tidpunkten för industrisamhällets framväxt så framstår folkbildningen som ett bildningsinstrument i arbetarklassens kamp för att erövra den politiska makten genom folklig upplysnings- och bildningsverksamhet. Efter en radikal fas av formering etableras de nya sociala rörelserna som legitima aktörer i landets politiska liv. Efterkrigstidens samförståndsanda efterträds under 1960- och 1970-talen av en ny fas i det civila samhällets utveckling där nya radikala krafter träder in på den politiska arenan och bjuds in i folkbildningsorganisationerna. Under 1990-talet och framåt sker stora förändringar av samhället i och med globaliseringen. Folkrörelser omstöps delvis och deltagandet får en mer individuell karaktär.

I den fas som civilsamhället nu befinner sig kan studiecirkeln enligt Gougoulakis (2006) vara en ändamålsenlig och nyttig arbetsform för lärande och socialt umgänge. Beroendet av statliga medel äventyrar dock studiecirkelns kulturkritiska potential. Gougoulakis ser att deltagande i studiecirklar har kommit att ge främst individuell mening, och att den kulturkritiska potentialen är hotad. Han anser att studiecirkeln åtminstone delvis kan ses som en del av, och bidra till, civilsamhället.

Larsson (1999) ser på liknande sätt en civilsamhällelig potential i delar av folkbildningen. Han menar att det inom studieförbunden fortfarande finns den typ av kursutbud som motsvarar behoven i ett civilt samhälle. Det finns ett oberoende framför allt när det gäller innehåll i studiecirklar, vilket torde ha betydelse för det civila samhällets möjligheter. Samtidigt är studieförbunden, menar Larsson, inordnade i en dynamik mellan marknad, stat och folkrörelserna. Studieförbunden har, genom en större autonomi i relation till folkrörelserna, fått drag av marknadsaktörer. Å ena sidan anpassar de delvis sitt utbud efter efterfrågan och formas av detta. Å andra sidan arbetar studieförbunden med målsättningar som är värdebaserade och deras rörelsebaserade verksamhet är, menar Larsson, fortfarande omfattande.

Enligt Larsson (1999) så kan studiecirklarna trots dessa begränsningar ses som den pedagogiska verksamhet som bäst svarar mot det civila samhällets krav. Det finns få restriktioner när det gäller att sätta sig in i samhällsfrågor utifrån olika värdegrunder. De är lättillgängliga, en del av vardagen och ett massfenomen. Få yttre hinder finns för att arbeta demokratiskt. Cirkelns värden gör att verksamheten blir ett mänskligt och humanistiskt vattenhål som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. Där dominerar den mänskliga livsvärldens perspektiv och man deltar inte för att tjäna på det utan på grund av ett intresse för innehållet och människorna. Vi ska återkomma till senare artiklar av Larsson (2013a, 2013b) där en kvarvarande, om än relativt liten, potential till mobiliserande folkbildning beskrivs.

Även Crowther (2013) ger en bild av att folkbildningen befinner sig i ett spänningsfält mellan staten, professionalisering och byråkratisering av social förändring samt gräsrotsrörelser. Enligt forskaren ställs folkbildning ibland i kontrast till utbildning finansierad av staten, där folkbildning skulle stå för folkets eller de förtrycktas intressen medan statens utbildning är utformad efter statens prioriteringar och policy. Den svenska statsfinansierade folkbildningen, som opererar relativt självständigt i relation till staten, gör enligt Crowther distinktionen problematisk. En parallell dras till Storbritannien, där argumentet för att utveckla en så kallad radikal utbildning med statligt understöd var att den skulle ta plats både i och ´emot´ staten. Även Nordvall (2008) visar att klassiska gränsdragningar mellan nya och gamla rörelser, staten och folkbildningen, behöver problematiseras.[8]

Crowther (2013) ser både att folkbildningen är inordnad i och påverkad av spänningsfältet mellan staten, professionaliseringen och byråkratiseringen av social förändring samt gräsrotsrörelser. Samtidigt som det finns en viss relativ autonomi. Enligt Crowther innebär förändringar inom det civila samhället att staten försöker styra ideella organisationer genom medel och målstyrning. Dessa organisationer inordnas även i professionalisering och byråkratisering av social förändring. Det finns dock exempel på progressiva gräsrotsrörelser som på lokal nivå kan driva på förändring, till exempel genom kampanjarbete. Exempel finns även på att staten kan vara en resurs för folkbildningen. Folkbildningens roll i dag ligger enligt Crowther i dess engagemang för att lyfta upp vanligt folks kunskaper och erfarenheter.

Här nedan ska jag gå närmare in i den forskning som visar att det finns en kvarvarande eller aktuell mobiliserande och radikal potential i folkbildningen. Denna forskning står i viss kontrast till tidigare presenterade perspektiv, där folkbildningen i denna mening anses mycket försvagad.

Mobiliserande folkbildning i går och i dag

Inom detta tema redovisas forskning som knyter an till civilsamhällesbegreppet för att undersöka folkbildningens mobiliserande eller radikala potential. I ett kapitel som inleder en bok, från ett större projekt om mobiliserande didaktik i folkbildningen, analyserar Staffan Larsson (2013a) fenomenet mobilisering i folkbildning – i går och i dag. Denna tradition handlar enligt forskaren om mobilisering eller kollektivt handlande för förbättring av människors villkor och liv. Historiskt sett fyllde studiecirklarna en bildande, enande men även disciplinerande funktion inom rörelsen – av betydelse i det mobiliserande arbetet. Medan de öppna föreläsningarna hade fördelen att nå ut utanför rörelsen och alltså bidrog på ett annat sätt.

Per definition menar Larsson (2013a) att kunskap, åsikt och övertygelse utgör utgångspunkten för handling i studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet. Med mobiliserande handlingar avses att något rubbas i livsvillkoren i syfte att ändra något i samhället. Mobilisering kan sikta på att åstadkomma resultat på andra sätt än genom politiska beslut – man kan till exempel söka påverka människors inställning, normer eller attityder.

Samtidigt visar Larsson (2013a) att folkbildning i sina tidiga skeden hade disciplinerande drag – arbetare skulle bli skötsamma och inordna sig i etablerade mönster. Detta kan enligt forskaren förstås som demobiliserande, att motstånd och distansering till överhetens värderingar undermineras. Sett till rörelsernas historia så har det samtidigt varit en förutsättning att vara samordnad snarare än splittrad. Folkbildning har enligt Larsson alltid präglats av olika bildningssyner och inte sällan av kamper om utrymmet för dem. Mobiliserande folkbildning är en variant av folkbildande verksamhet.[9]

Samtidigt menar Larsson (2013a) att folkbildningen i sina olika skepnader inte sällan haft en mobiliserande avsikt. Föreläsningsföreningar var ett tidigt fäste för upplysningstankar som utmanade den religiösa hegemonin. Folkhögskolorna blev under mellankrigstiden en plats där en stor del av landets intellektuella formades, vilket var av stor betydelse för folkrörelserna. Därutöver finns exempel på att folkbildande arrangemang blir ett mobiliserande verktyg i tider av radikalisering, till exempel under 1970-talets progressivism.

Enligt Larsson (2013a) är det fortfarande möjligt att betrakta folkbildningens organisationsformer som en arena för politisk mobilisering, som dock utnyttjas i liten utsträckning. Verksamhetsformerna finns till hands, när en så kallad radikaliseringsvåg inträffar. Larsson visar att mobiliserande verksamheter inte alltid uppfattas som folkbildning, eftersom det ofta sker utanför studieförbund och folkhögskolor. Folkbildning behöver enligt Larsson förstås som en företeelse som organiseras på mångahanda sätt.

Min reflektion är att Larsson (2013a) lyfter fram en historia av, och en fortsatt potential för folkbildningen, att verka mobiliserande. Där mobilisering står för en önskan om förändring med hjälp av kunskap. Min tolkning är att det över tid snarare kommer att handla om mobilisering på individuell än på kollektiv nivå. Där vidgade perspektiv och förändrade livsvillkor ses som mobiliserande – snarare än något som sker i rörelsens tjänst. Värt att notera är att det enligt Larsson tycks vara folkrörelserna själva som styr över graden av mobiliserande visavi demobiliserande verksamhet. I andra källor som redovisats är det snarare statligt och marknadsmässigt inflytande som ställs emot folkrörelsekaraktären i civil mening (jfr von Essen & Sundgren 2012a).

I ett annat kapitel i samma bok ger Larsson (2013b) konkreta exempel på mobiliserande folkbildning. Intrycket från officiell statistik och relevant forskning är enligt forskaren att mobiliserande inriktningar snarare framstår som bisaker. Till exempel utgör studiecirklar med fokus på samhällsfrågor en liten andel av alla cirklar. Samtidigt som åsikter om samhället uttrycks under raster och vid sidan av verksamhetens explicita innehåll. Studiecirklar med explicit fokus på samhällsfrågor är ofta knutna till föreningslivet. På så sätt fungerar de som ett stöd för såväl engagemanget i politik och sociala frågor som mobilisering kring organisationens sak. Larsson menar att det i vår tid finns en hel del mobiliserande aktiviteter utanför studieförbund och folkhögskolor.

Min reflektion är att det här framstår som att civilsamhället i mer radikal eller mobiliserande mening kommer till uttryck, utanför folkbildningens institutioner, i de företeelser och processer som kan ses som folkbildande. Eller som en studiecirkelverksamhet som är knuten till föreningsverksamhet.

Till de gamla rörelserna har det enligt Larsson (2013a) tillkommit nya och de gamla formerna har delvis förändrats. Behov av att skapa opinion och frigöra kraft hos människor att handla tillsammans gör att mobilisering verkar vara ett tema som inte försvinner, även om rörelsers inflytande minskar när engagemanget är svagt och medlemsaktiviteten låg. Med exempel från forskning om feministiska rörelser argumenterar Larsson för att de förvisso karaktäriseras av en ojämn aktivitetsnivå, men att de trots detta var framgångsrika i att sätta sina frågor på dagordningen och även åstadkomma ett tryck för politisk förändring. Här handlar det, menar han, främst om att mobilisera stöd och att etablera ett slags sunt förnuft relaterat till frågorna.

Enligt Larsson (2013a) utgår ofta tänkandet kring mobilisering från att det uteslutande sker inom det civila samhället. Dock är det inte alltid, eller ofta, som detta sker helt och hållet inom civilsamhällets ram. I själva verket överskrids hela tiden gränser mellan begreppen stat, marknad och civilsamhälle. Enligt Larsson finns exempel på att så kallade gräsrotsrörelser kan använda sig av beslut i staten, civilsamhället är dessutom oftast delfinansierat av staten.

Min reflektion är att Larsson (2013a) framhåller en mobiliserande potential i folkbildning i bred mening. Denna potential försvagas dock av ett svagt engagemang och en låg medlemsaktivitet i rörelserna. En annan orsak är studiecirklarnas ämnen, som i liten grad anknyter till samhällsfrågor. Min tolkning är dock att mobilisering torde kunna ske kring en mängd olika ämnen, till exempel kultur. Larsson lyfter fram att kunskap sedan lång tid har varit central i rörelsernas arbete. Samtidigt som det har handlat om att påverka med hjälp av kunskap, så har det även funnits disciplinerande drag i rörelserna. Denna dubbelhet beskrivs av flera forskare och jag ska återkomma till detta tema nedan.

Folkbildning som alternativ och radikal arena

I en introduktion som inleder en internationell antologi om folkbildning, makt och demokrati, visar Ann-Marie Laginder, Henrik Nordvall och Jim Crowther (2013) att folkbildning är oupplösligt förbunden med maktkamper av olika slag. Det kan handla om politiska rörelsers kamp för att ändra den sociala ordningen eller om individers kamp för att skapa en frizon från arbets- eller hemlivets krav.

Min reflektion är att parallellerna till civilsamhällesbegreppet är påtagliga när det gäller ett kollektivt handlande.

I detta sammanhang spelar, menar Laginder et al. (2013), kunskap stor roll ‒ påverkan sker med hjälp av kunskap. Genom att skaffa kunskaper ökar individer och grupper sin förmåga att påverka, både i samhället generellt och i vardagslivet specifikt. Ur ett samhällsperspektiv kan, menar forskarna, folkbildning förstås som en alternativ offentlig arena där sociala, politiska eller kulturella grupper utövar och prövar sina sanningsanspråk och kunskaper. När alternativa arenor organiseras och när maktrelationer transformeras, så riskerar dock andra skevheter att kvarstå eller nya att skapas. Folkbildning som minskar klasskillnader, kan riskera att i stället återskapa ojämlikhet på grund av kön eller etnicitet. Antologin handlar även om maktstrukturer inom folkbildningen, där demokratiska ambitioner misslyckas.

Min reflektion är att detta liknar Larssons resonemang (2013a) om disciplinerande inslag i folkbildningen. Eller likriktande processer inom densamma (Harding 2012, Åberg 2013).

Mobilisering har enligt Laginder et al. (2013) varit ett centralt inslag i folkrörelserna, som har använt folkbildningen som redskap. Samtidigt är en stor del av folkbildningen institutionaliserad och statsunderstödd, av varierande karaktär och utan mobiliserande ambitioner eller motiv hos deltagarna. Forskarna karaktäriserar den senare formen av folkbildningen som mainstream. Jag ska återkomma till begreppet radikal folkbildning senare i texten.

Enligt Laginder et al. (2013) så kännetecknas folkbildning av ambitionen att göra kunskaper tillgängliga för folk på gräsrotsnivå. Ambitionen är också att vara utformad efter folkets värderingar, perspektiv och intressen. Både idén om att göra kunskaper tillgängliga och att folkbildningen ska vara utformad efter folkets behov, som organiserade rörelser eller små grupper av individer, vilar på demokratiska ideal av olika slag.

Min reflektion är att detta får ses just som en ambition som vägs mot andra, till exempel mot en statlig och marknadsmässig styrning eller influens.

I ett kapitel i antologin fördjupar Crowther (2013) begreppet radikal folkbildning, som får antas vara motsatsen till mainstream. Med detta begrepp avses en gräsrotsbaserad folkbildning som är radikal och syftar till förändring. Enligt forskaren behöver folkbildningen utmana de marknadskrafter som utarmar staten. Detta för att ge ny näring åt den offentliga sfären och för att bidra med alternativa möjligheter i språk och värderingar. Social rättvisa måste enligt forskaren byggas på progressiva allianser i civilsamhället och över nationsgränser. Min reflektion är att detta delvis utgör ett ideal och delvis en realitet i de exempel som Crowther ger.

Liknande rörelsepedagogisk forskning ses i en internationell tidskrift med detta tema. I en artikel av Sara Motta och Ana Margarida Esteves (2014) ses återerövrandet av kunskap som central för de emancipatoriska kamperna, där av-lärande av hegemoniska former av liv, sociala relationer och subjektiviteter är centralt. I stället ska ett skapande och återskapande av förkroppsligade folkliga minnen ske, där kunskap och teman i marginaler lyfts fram. Lärandet sker optimalt sett informellt och i rörelsernas vardag. Det är dags att pedagogisera det politiska och att politisera det pedagogiska, menar forskarna. Min reflektion är att här ses exempel på just att folkbildning i dag ses som ett redskap i rörelsearbetet. Detta tema vidareutvecklar jag nedan.

Betydelsen av kunskap och folkbildning i nya sociala rörelser

Forskare visar i det stora hela att förutsättningarna för mobiliserande och radikal folkbildning förändras över tid, men att en kvarvarande möjlighet finns i till exempel samarbeten mellan nya sociala rörelser och folkbildningen.

Henrik Nordvall har i sin avhandling och flera artiklar studerat folkbildningen och dess relationer till folkrörelser och nya sociala rörelser. I sin avhandling (Nordvall 2008) om global rättviserörelse och så kallade Social Forums ges historiska exempel på att rörelser som startat på gräsrotsnivå med tiden institutionaliseras. Enligt Nordvall så förskjuts de äldre folkrörelsernas roll under 1990-talet från att vara ett redskap för rörelsers kamp och samhällsomvandling till att bli ett verktyg för välfärdsstaten, det vill säga en flexibel utbildningsresurs på marknaden. Nya sociala rörelser ses dock som en kvarvarande samhällsförändrande kraft. Nordvall visar att samspelet mellan nya sociala rörelser och folkbildningen präglas av en påtaglig organisatorisk integrering och förenande politiska teman. Därutöver finns en överlappning i form av deltagare som bevistar både äldre folkbildningsaktiviteter och de nya sociala forumen.

I Nordvalls analys (2008) framgår att samverkan mellan studieförbundet ABF och den globala rättviserörelsen inte bör reduceras till en fråga om statlig kooptering av radikala krafter i civilsamhället. Snarare aktualiseras behovet av att se konfliktlinjer som skär tvärs igenom staten och civilsamhället. Gränserna mellan staten och civilsamhället, liksom olika delar av dessa, är enligt Nordvall inte tydliga. Föreställningen om civilsamhället som en frizon bortom maktutövning bör även den utmanas menar forskaren.

Nordvalls slutsats (2008) är att den globala rättviserörelsens sociala forum införlivats i det statsbidragsberättigade folkbildningsväsendet. På samma sätt som delar av folkbildningsväsendet låtit sig införlivas i denna rörelse. Huruvida rörelsen fått ett större mothegemoniskt genomslag på en samhällelig nivå genom detta samspel med den institutionaliserade folkbildningen, eller om rörelsen i stället neutraliseras genom kooptering, är det enligt Nordvall för tidigt att uttala sig om.

Min reflektion är att det utifrån Nordvalls resonemang är möjligt att se nya exempel på anknytningspunkter mellan folkbildningen och civilsamhället. En möjlig konsekvens av att de äldre folkrörelserna institutionaliserats är att förankringen i civilsamhället i civil mening blir svagare. Medan de nya sociala rörelserna stämmer mer överens med civilsamhällets ambitioner, det vill säga ett relativt autonomt och kollektivt handlande. Dock tycks ett utbyte ske, mellan det nya och det gamla och mellan staten och folkbildningen, vilket gör bilden mer komplex än så.

Hur ser nya sociala rörelser på möjligheten att använda folkbildning i det mobiliserande arbetet? I en artikel från 2007 visar Nordvall att folkbildande praktiker är ett tydligt inslag i den globala rättviserörelsen, som de senare åren karaktäriserats av breda och välbesökta idépolitiska sammankomster snarare än av protester och demonstrationer. De sociala forum som studeras förstås av Nordvall som en rörelsepräglad arena för lärande.

 Andra exempel på nya sociala rörelser som anknyter till folkbildningstankar finns i Jenny Malmstens avhandling från 2008, där kunskap ses som betydelsefull i föreningar som arbetar mot rasism. Kunskap spelar stor roll i föreningarna, både i det interna arbetet och i att driva extern opinion.

Enligt Nordvall (2009) så kan den typ av rörelse, som sociala forum utgör, förstås som en transnationell arena för det civila samhället och en global symbol för motstånd mot neoliberalism. De sociala forumen har beskrivits som försök att utmana den neoliberala hegemonin, som en källa till alternativ kunskapsproduktion och kritiskt lärande och som en arena för brett nätverksbyggande och koalition. De sociala forumen förstås även som en mobilisering som sker underifrån.

Min reflektion är att Nordvall (2007) speglar vad som kan förstås som en process bland sociala rörelser, där agerandet i högre grad bygger på kunskap och information. Även Åberg (2008) har argumenterat för att folkbildning fungerar som en kanal för det som är civilsamhällets uppdrag, det vill säga att bidra till demokratin – i och med att detta endast kan ske på frivillig basis. Min reflektion är att i en statlig logik är demokratisyftet överordnat, vi får anta att folkrörelserna och folkbildningen stödjer detta. Demokratisyftet kan till exempel handla om att vidga perspektiv och möjliggöra nya möten, i enlighet med en medborgerlig-demokratisk uttolkning av civilsamhället. De nya sociala rörelser som Nordvall (2009) studerar tillför aspekter som att utmana hegemonin och att bygga underifrån, det vill säga här ses en civil uttolkning av begreppet. Sammantaget blir detta argument för att civilsamhället interagerar med och realiseras i folkbildningen på olika sätt.

Petros Gougoulakis och Michael Christie (2012) är inne på liknande tankar i sin artikel om betydelsen av kunskap och folkbildning i nya sociala rörelser. Dessa rörelser både liknar och inte liknar de tidigare folkrörelserna i sina former. Forskarna visar, med stöd av en jämförelse mellan Sverige och Australien, att det finns en ny struktur av nätverk som använder information som bas för produktivitet och makt, där statens roll minskar. De menar att nya sociala rörelser växer fram på nätverksbasis och oberoende av nationsgränser, med ett medborgerligt engagemang av global art. De etablerade rörelserna ifrågasätts och tappar medlemmar, vilket inte ska förstås som ett minskande intresse för politik, utan som ett uttryck för ett individbaserat sökande utanför givna kollektiva strukturer. Syftet är i princip detsamma som förr, att möta risker av olika slag. Strategierna skiljer sig dock och har alltså fått en mer individuell karaktär.

Min reflektion är att det tycks ha skett en viss omtolkning av mobiliserande folkbildning, på så sätt att det har fått en mer individuell innebörd än tidigare. Samtidigt som det kollektiva handlandet fyller en fortsatt roll i till exempel nätverk, föreningar och nya sociala rörelser.

Folkbildningens möjliga bidrag till demokratin

Folkbildningens bidrag till demokrati och samhällsutveckling är ett tema som återkommer i forskning om civilsamhälle och folkbildning. Dessa perspektiv är intressanta, inte minst i relation till de förväntningar som finns på dessa sektorer. Forskare visar att folkbildningen bidrar till demokratin, men på andra sätt och i mindre utsträckning än förr.

Enligt Staffan Larsson (2001) så är det fortfarande möjligt att hävda att studiecirklar är mer formade av civilsamhället än av marknaden eller staten. Detta tycks vara en förutsättning för att kunna bidra till demokrati och samhälle. I sin artikel argumenterar Larsson för att studiecirklar är delvis framgångsrika i sin demokratiska mission. De bidrar snarare till att skapa förutsättningar för demokratiskt handlande än för socialt och politiskt handlande. Det vill säga att det snarare är frågan om ett indirekt än ett direkt handlande i civilsamhället (jfr Åberg 2008).

Historiskt sett, menar Larsson (2001), var studiecirklarna oupplösligt förbundna med folkrörelserna. Det var mer i rörelserna än i studiecirklarna som det fanns ett kollektivt handlande. Situationen när det gäller deltagande och aktivitet inom rörelserna har varit kritisk under en lång tidsperiod. Samtidigt som studiecirklar har varit framgångsrika med ett ökande antal deltagare. Länkarna mellan deltagande i studiecirklar och folkrörelser har delvis upplösts, vilket möjligen har blivit cirklarnas räddning. Priset för framgång i form av antalet studiecirklar har enligt Larsson varit förlusten av en arena för handling av politiskt och socialt slag. I de fall där dessa länkar finns kvar är studiecirklarna knutna till handlande, de är dock relativt få. Effekten tycks bli att civilsamhället som arena för samordnad handling blir svagare än förr, med mindre makt att påverka framtiden.

Min reflektion är att Larssons artikel (2001) tyder på, liksom merparten av den refererade forskningen i översikten, att civilsamhället i huvudsak realiseras i individuell och inte i kollektiv mening. Där de medborgerligt-demokratiska och meningsgivande dimensionerna gör sig gällande och inte de civila (jfr von Essen & Sundgren 2012b). Detta är intressant i relation till de stundtals höga förväntningar som finns på civilsamhällets kollektiva handlande. Flertalet forskare i denna översikt visar att så sker, men bara delvis, inom ramen för folkbildningen. I stället ger folkbildningen förutsättningar för demokratiskt handlande.

I en annan artikel ger Larsson (2005) ytterligare perspektiv på relationen mellan civilsamhället och folkbildningen. Enligt forskaren så är civilsamhället på olika sätt inbäddat i folkbildningen, som arv och ”näring”. Studiecirkelverksamhetens historia och rötter i folkrörelserna gör att det finns en nära förbindelse. Larsson menar även att civilsamhället kommer till uttryck i den dagliga folkbildningsverksamheten – via den upprätthålls föreningsliv, kultur och politisk åsiktsbildning. Han diskuterar vad som tillhör det civila samhället – att det politiska och fackliga arbetet liksom föreningslivet är centralt är tydligt. Skapandet av mötesplatser är en annan sida, liksom folks skapande tillsammans och upprätthållande av kulturen.

Min reflektion är att vi utifrån Larssons resonemang kan anta att folkbildningen är en del av civilsamhället. Framväxt ur och en arena i civilsamhället. Enligt Larsson så finns det i vår tid även en relation mellan civilsamhälle och folkbildning i form av att en elit av beslutsfattare ofta har sina rötter i någon folkrörelse. Det verkar som att detta bidrar till demokratin, men mer på ett indirekt än på ett direkt sätt.

Pelle Åberg (2008) undersöker civilsamhället med hjälp av begreppet demokratiskolor, som innebär att folk får möjlighet att träffas och diskutera utanför familj och nära vänner. Han menar att det här finns en möjlighet att tillägna sig färdigheter som gagnar demokratin, till exempel tillit, tolerans, systemkunskap samt kunskap om rättigheter och skyldigheter i ett demokratiskt medborgarskap. Folkbildningen samt de frivilliga och ideella organisationerna antas spela en central roll i detta sammanhang.

Förutom de indirekta effekterna av att delta i civilsamhällets aktiviteter, så är vuxen- och folkbildningens organisationer den sektor som mest direkt kan adressera demokratifrågorna (Åberg 2008). Särskilt då civilsamhället och demokratifrågorna måste bygga på frivilligt deltagande och frivilliga aktiviteter. Detta kan inte åläggas staten om det ska få effekt på till exempel känsla av tillhörighet.

Min reflektion är att det i Åbergs artikel handlar om att folkbildningen fungerar som en demokratiskola, dels i former, dels i grundläggande kunskaper. Civilsamhällets arenor ses som lämpade att adressera dessa frågor.

Lisa Kings visar i en artikel från 2012 att föreningslivet har stor betydelse för att få tillgång till majoritetssamhället, det vill säga en fråga om demokrati. Föreningsliv brukar förstås som folkbildande i bred mening, det tillhör även civilsamhällets arenor. Enligt Kings finns det ett ideellt engagemang knutet till föreningslivet som å ena sidan bör förstås i relation till den urbana periferins livssammanhang och som å andra sidan kan tolkas som improvisationer över den traditionella folkrörelsens idéarv. Dessa förvandlade lokalföreningar utgör en del av den nya basen för många av de etablerade folkrörelserna, men det tycks ligga en utmaning i att den traditionella organiseringen till viss del är avskuren. På spel står enligt Kings medlemmarnas möjligheter att få access till majoritetssamhället och de äldre folkrörelsernas förankring bland människorna i dessa områden.

Min reflektion är att Kings berör flera teman i översikten, både bidrag till demokrati och folkrörelsegrund och folkbildning som företeelse eller process. Även Nordvall (2008) har visat att nya sociala rörelser kan inspireras av och samarbeta med folkbildningen, utan att tillhöra de etablerade institutionerna. Min reflektion är att det torde vara viktigt att se utanför de etablerade institutionerna om vi ska förstå folkbildningens relationer till civilsamhället.

Även Svedberg och von Essen (2015) visar i sin studie att ett tydligt samband finns mellan deltagande i folkbildning i relation till medborgerligt engagemang och ideellt arbete. De som deltar får större möjlighet att påverka, medan de som står utanför inte har denna möjlighet. Forskarna visar cirkelaktiva som en grupp som ofta befinner sig bland de förtroendevalda och fattar beslut i de ideella organisationernas styrelser och som ofta är engagerade i organisationer som är präglade av politiska, sociala eller religiösa ideologier eller övertygelser. Det tyder på att de är en grupp som ofta finns i organisationer som ägnar sig åt samhällspåverkan och som har möjlighet att påverka beslut i de organisationer som de är aktiva i. Samtidigt finns det grupper i befolkningen som står helt utanför både folkbildningen och det övriga civila samhället, och som därmed saknar de resurser som medborgerligt engagemang för med sig.

Ett mer kritiskt perspektiv angående folkbildningens möjliga demokratibidrag finns hos Sundgren (1999). I sin rapport i den statliga utredningen om civilsamhället tar han utgångspunkt i föreställningen om folkbildningen som fri och frivillig som förutsättning för demokratibidraget. Med det menas att verksamheterna ska stå fria från staten och kommersiella intressen. Deltagandet ska heller inte vara påtvingat, utan resultat av ett självständigt val. Sundgren visar dock att staten tidigt var en verksam, finansierande och kontrollerande kraft. Även de stora folkrörelserna, deras studieförbund och folkhögskolor, har utövat styrning och kontroll. Någon verkligt fri kritisk offentlighet där medborgare utan inblandning mötts, bytt erfarenheter, formerat opinioner och förberett gränsöverskridande handlingar har kanske främst existerat kortsiktigt och undantagsvis.

Sett i jämförelse med det övriga utbildningsväsendet så har, menar Sundgren (1999), dock folkbildningens möjligheter till erfarenhets- och åsiktsutbyte samt handlingsförberedelse varit goda. Något liknande gäller det frivilliga deltagandet som förvisso kan ha berott på tvingande omständigheter som arbetslöshet eller personliga kriser. Dock har det alltid funnits möjligheter för deltagare att lämna verksamheten. Begreppen fri och frivillighet, som fortsatt har betydelse för folkbildningens deltagare, uttrycker att en stor fördel är att inte vara utsatt för bedömning eller rangordning. Deltagandet kan avbrytas och bygger på lust att fördjupa ett intresse, lära sig något och delta i en social samvaro under demokratiska former. Det är, i jämförelse med annan utbildning, möjligt att forma sig själv till subjekt i folkbildningen. Sundgren konkluderar att möjligheten att som enskild individ välja om man vill delta eller inte, men också att i den folkbildande verksamheten arbeta på att vidareutveckla sin särart och unicitet samt sin historiska subjektskaraktär, är en central och hittills underskattad demokratiaspekt.

Min reflektion landar i två möjliga uttolkningar av demokratibidraget. Dels en radikal som Sundgren inte ser realiseras i någon större omfattning. Dels en individuell, där det finns ett bidrag som kanske särskilt framgår i jämförelse med annan utbildning.

Socialt kapital och medborgerligt engagemang som kan stärkas i folkbildningen

För forskare som ser folkbildningen som en del av civilsamhället så är demokrati, socialt kapital och tillit centrala frågor. Begreppen ger en bild av vad deltagandet betyder för individer och hur det bidrar till samhällsutveckling. Det civila samhället antas bygga på och bidra till tillväxten av sociala kapital, tillit och medborgerligt engagemang. Till exempel i form av folkrörelser och andra ideella organisationer som företrädare för medborgarna och som småskaliga nätverk och gemenskaper som hjälper varandra eller andra (Wijkström 2010). Under denna rubrik presenteras frågor om vad folkbildningen bidrar med, och hur den kan förstås, i en civilsamhällelig kontext.

Socialt kapital och tillit

Tobias Harding, Sara Tannå och Jens Lejhall (2014) har gjort en första utvärdering av kulturprogram i folkbildningen och dess betydelse för lokalsamhället. Resultaten förstås i relation till begreppen socialt kapital och demokrati. Forskarna tar avstamp i civilsamhällets förändringar och skriver att Sverige är ett land som präglats av folkrörelsetanken och där engagemangets positiva effekter är synbara. Ändå har de senaste 20 årens diskussioner präglats av en oro för folkrörelsernas framtid. Nya sociala rörelser och kulturformer organiseras ofta inom lösa nätverk i stället för i folkrörelseorganisationer, även i samarbete med studieförbunden. Studiecirklarna antas ha stor betydelse för det sociala kapitalets styrka och för den svenska demokratins stabilitet. Forskarna beskriver alltså en utveckling där folkrörelsernas roll förändras för att få nya former. Snarare än att de försvagas. I studiecirkeln ses en kvarvarande potential att bidra till ökade och nya former av socialt kapital.

Harding, Tannå och Lejhall (2014) visar i utvärderingen om kulturprogrammens betydelse för lokalsamhället att det är avgörande vilka personer som förs samman i verksamheten. Detta får betydelse för om det är de sammanbindande eller överbryggande sociala kapitalen som stärks. Det är också av betydelse under vilka former och med vilken grad av aktiv medverkan som detta sker. Vidare förs ett resonemang om att för civilsamhället torde kompetens och förankring i olika delar av samhället vara relevant. För att människor ska få erfarenhet av att arbeta under demokratiska former är dessa en nödvändig förutsättning för civilsamhället. Genom att arbeta tillsammans under informellt organiserade former kan man få erfarenheter som är viktiga för demokratin.

Min reflektion är att det är genom olika typer av former och möten som socialt kapital och demokrati kan skapas. Som en form av kollektivt agerande med individuella, men även samhälleliga, syften.

I en andra utvärdering studerar Tobias Harding, Peter Håkansson och Sara Tannå (2014) kulturprogram i folkbildningen med fokus på den betydelse de har för kulturutövarna. Här tar forskarna sin utgångspunkt i kulturverksamheten som en del av ett skärningsfält mellan studieförbunden och civilsamhället, där offentliga medel fördelas av studieförbunden till olika verksamheter som ofta helt eller delvis sker på ideell basis. Även om samarbeten med kultur- och musikföreningar inte är ovanliga så rör det sig i musikverksamheten främst om ett samarbete med det informellt organiserade civilsamhälle som representeras av banden och deras ideellt musikutövande medlemmar. Enligt forskarna så finns det anledning att tro att situationer där det civila samhället på olika sätt tar över offentliga uppgifter kommer att bli allt vanligare.

Min reflektion är att Harding, Håkansson och Tannå (2014) i utvärderingen av kulturprogrammens betydelse för kulturutövarna särskilt lyfter fram den roll som den verksamhet som sker i samarbete med studieförbunden fyller. Enligt forskarna kan denna förstås som en del av eller ett uttryck för civilsamhället. På samma sätt blir då delar av studieförbunden en del av civilsamhället samtidigt som de även ingår i den etablerade folkbildningen. Liknande tankar är Nordvall (2008) inne på i sin forskning om nya sociala rörelser som finns inom och samarbetar med folkbildningen.

Med utgångspunkt i denna kontext har kulturprogrammens relation till socialt kapital och tillit studerats (Harding, Håkansson & Tannå 2014). I studien framgår att det finns ett samband mellan studieförbundens medverkan och socialt kapital. Deltagare och framför allt utövare i kulturprogram var aktiva politiskt och ideellt även i andra sammanhang. Detsamma gäller tilliten till andra människor som framför allt tycks främjas av utövandet. En stor del av kulturprogrammen sker i samarbete med olika medlems- och samarbetsorganisationer. Föreningslivet ses ofta både som en skola i demokrati och som en plats där socialt kapital skapas.

I en tredje utvärdering studerar Peter Håkansson och Tobias Harding (2014) kulturprogram i folkbildningen och dess betydelse för deltagare. Här utgår forskarna från frågor om inklusion, representation och socialt kapital. Enligt forskarna har folkbildningen alltid arbetat för att inkludera hela samhället, i synnerhet de grupper som inte i särskilt hög grad nås av den övriga kultur- och utbildningspolitiken. Samtidigt har studieförbunden i stor utsträckning upplevt samma problem som det övriga civilsamhället när det gäller minskande aktivitet och då särskilt bland unga. Både i fråga om aktivitet och i fråga om maktpositioner är ungefär samma grupper väl representerade såväl i civilsamhället som i kulturaktiviteter, bland annat grupper med högre utbildning och hög inkomst. Spänningen mellan studieförbundens måluppfattning och denna utveckling har hanterats genom olika försök till att nå ut till eller inkludera nya grupper.

En annan strategi har enligt Håkansson och Harding (2014) varit att inkludera olika grupper genom att bjuda in existerande organisationer, aktiviteter och nätverk och ge dem tillgång till delar av studieförbundens resurser, till exempel rockgrupper, samarbete med spelkulturförbundet Sverok och spelkonventet Bibbcon. Av beskrivningen av Bibbcon framgår att människor får möta en ny kulturform samtidigt som de träffas över generationsgränserna. Denna verksamhet bidrar alltså samtidigt till att överbrygga socialt kapital. Merparten av spelkulturverksamheten bidrar dock mer troligt till att sammanbinda socialt kapital i en relativt homogen grupp, men kan liksom andra ungdomsaktiviteter även bidra till att ge unga ett nytt sammanhang utanför den egna familjen och skolan. Eftersom spelkulturverksamheten i stor utsträckning rör sig om egenorganiserade aktiviteter innebär de också en övning i ansvar och organisering, och lärdomarna därifrån kan sedan tillämpas i andra samhälleliga och demokratiska sammanhang.

Slutligen innebär själva rolltagandet i rollspelen en upplevelse som kan sättas samman med bildning, att se världen utifrån en annan roll än den vardagliga blir en kulturupplevelse (Håkansson & Harding 2014). De olika kulturprogrammen fyller skilda funktioner, både för dem som deltar i dem och för studieförbunden och de medverkande. På mindre orter utgör kulturprogrammen en viktig del av det totala utbudet av kulturframträdanden. Det är vanligt att de medverkande själva är amatörer, något som kan bidra till att minska avståndet mellan publik och medverkande. Kulturprogrammen bidrar också till att sprida och utveckla perspektiv och information i olika frågor. De kan därmed vara en samtalsarena, inom ramarna för idédrivna rörelser och organisationer, samt bidra till att sprida nya perspektiv och kulturformer i samhället.

Min reflektion är att Harding och övriga forskare i de tre utvärderingarna från 2014 ser relativt goda möjligheter för civilsamhället och folkbildningen att bidra till samhällsutveckling och demokrati. De ser att deltagande kan leda till ökat engagemang. Dock tycks inte detta leda till en formering i kritisk, radikal eller civil mening. Flera forskare visar att det framför allt är en medborgerligt-demokratisk och meningsgivande innebörd som kommer till uttryck i aktuell verksamhet (jfr von Essen & Sundgren 2012b).

Min reflektion är att det dels kan vara fråga om olika perspektiv, dels att det är fråga om olika utsnitt. Sammantaget ger detta bilden av en komplex verksamhet där icke-institutionaliserad verksamhet, till exempel kulturprogram, tycks vara djupare förankrad i civilsamhället och i jämförelse med institutionaliserad folkbildning som har en delvis annan logik.

Liknande resultat kommer Johan Lundin och Johan Söderman (2012) fram till i en utvärdering av musik- och dansprojekt inom folkbildningen som riktar sig till unga i utsatta områden. Syftet med verksamheten är att nå nya deltagare och att bidra till deras sociala kapital. På så sätt ska demokratin stärkas och sociala klyftor minska. Resultaten visar att verksamheterna både genererar ett anknytande socialt kapital som skapar tillit och gemenskap inom grupperna, men också ett överbryggande socialt kapital som till exempel i fråga om ålder, kön, etnicitet och geografisk hemvist. Det senare innebär att ungdomarna får ett större socialt nätverk och därmed en större potential för nya möjligheter i livet. Det överbryggande sociala kapitalet bidrar också till att öka tilliten i samhället i generell mening.

Cecilia Arensmeier (2013) har inom ramen för ett större projekt om kapitalformer inom folkbildningen skrivit en artikel om sociala kapital. Flera olika mått på sociala kapital har prövats i studien, varav några inte framstår som positivt kopplade till studiecirkelverksamhet. Deltagarna tycks inte ha påtagligt högre vänumgänge, starkare tillit eller högre grad av solidaritet än den övriga befolkningen.

Med utgångspunkt i andra mått är bilden mer positiv och deltagarna framstår som mer tillitsfulla och aktiva i föreningslivet. Nya eller relativt nya cirkeldeltagare stärker sitt engagemang i föreningslivet. De mest erfarna deltagarna är mer föreningsaktiva och har starkare tillit, jämfört med övriga deltagare. Arensmeier konkluderar att studiecirklar är intressanta miljöer för generering av socialt kapital.

Min reflektion är att det i artikeln finns stöd för att studiecirkelverksamhet bidrar till att delvis och på vissa sätt stärka det sociala kapitalet. Internationellt sett finns det omfattande forskning om socialt kapital och tillit. Sett i relation till folkbildningen finns det några utvärderingar och studier som tyder på att folkbildningen fyller en viss funktion i att stärka socialt kapital och tillit. Kanske sker detta särskilt i den icke-institutionaliserade verksamhet som genomförs i samarbete med folkbildningen. Även om det är fråga om relativt få studier så kan en möjlig tendens vara att det överbryggande sociala kapitalet är mer av en utmaning för folkbildningen att bidra till. Det vore viktigt att i mer omfattande studier belysa vilken roll det sammanbindande sociala kapitalet spelar i dag – i tider av mer kortvarigt och individuellt engagemang.

Medborgerligt engagemang

Lars Svedberg och Johan von Essen (2015) undersöker med hjälp av befolknings- och folkbildningsdata hur deltagande i folkbildningen förhåller sig till annat medborgerligt engagemang och ideellt arbete. Resultaten visar att det finns ett tydligt samband mellan att delta i folkbildning och att arbeta ideellt. Sambandet är oväntat högt sett i relation till befolkningen i stort samt till deltagares ålder, utbildning och andra socioekonomiska förutsättningar. Det medborgerliga engagemang som Svedberg och von Essen beskriver påminner om det sociala kapital som beskrivits i texten ovan, men det går vidare och yttrar sig i ett konkret ideellt handlande.

Forskarna Svedberg och von Essen visar även att folkbildning får effekter, inte bara på individ- utan också på samhällsnivå. Med tanke på hur många människor som deltar, och sätten som de deltar på, bidrar folkbildningen till att skapa en stabil infrastruktur för engagemang, men också till att direkt understödja den anmärkningsvärda stabilitet som kännetecknar den svenska befolkningens engagemang i ideellt arbete. Forskarna visar att så är fallet med hjälp av omfattande empiriska studier.[10]

Min reflektion är att Svedberg och von Essen (2015) bidrar med mycket tydliga belägg för att det finns ett samband mellan deltagande i folkbildning och ett medborgerligt handlande som kommer till uttryck i till exempel ideellt arbete. Flera och utvidgade sådana studier, där olika typer av data används, torde vara intressant för forskningsområdet i skärningspunkten mellan folkbildning och civilsamhälle. De visar också på relevansen med att se folkbildningen i ett bredare civilsamhällesperspektiv för att fånga aktuella deltagarmönster och dess betydelse i samhället.

Folkbildningen i civilsamhället – motiv, mening och innebörder ur ett deltagarperspektiv

Som framgått av tidigare teman så har civilsamhällets roller förändrats under de senaste decennierna. Det beror på en mängd faktorer, inte minst deltagarmönster. Forskare visar att deltagandet har blivit mer individualistiskt och rörligt. Samtidigt som ett fortsatt kollektivt engagemang finns. I detta avsnitt ska exempel ges på deltagarnas motiv och vilken betydelse de tycker att deras deltagande har.

Forskarna von Essen, Larsson, Nordzell, Sundgren och Åberg (2012) visar i sitt projekt att deltagare i studiecirkelverksamhet tycks se ett värde i ett socialt kommunikativt lärande och en aktivitet på en tid och plats som väljs själv och som anknyter till deltagarens större livsprojekt eller ett något mer begränsat intresse. Forskarna menar att cirklarna kan ses som offentligheter i civilsamhällets meningsgivande dimension. Det är mening som deltagarna söker och upplever, snarare än möjligheter till samhällsförändring och fördjupning av demokratin. Detta förstås som en frizon, bortom krav ställda av arbete, formell utbildning och hemliv. Studiecirklarna kan dock i liten mån ses som en del av civilsamhället i civil mening (jfr von Essen & Sundgren 2012b).

Min reflektion är att civilsamhällesbegreppet möjliggör en bredare förståelse för olika typer av motiv för att delta.

Larsson (2013a, 2013b) ger en liknande bild av deltagande i studiecirklar, där individuella motiv blir mer uttalade samtidigt som ett visst deltagande fortfarande sker av kollektiva skäl. Även Gougoulakis och Christie (2012) menar att deltagandet både har ändrat form och inte har ändrat form. Det finns ett individualistiskt deltagarmönster, men det syftar fortfarande till att möta risker av olika slag.

Min reflektion är alltså att forskarna i varierande grad ser en kvarvarande potential av kollektiv art i folkbildningen.

Även Crowther (2013) ser exempel på en kvarlevande radikal folkbildning på gräsrotsnivå som syftar till samhällsförändring, samtidigt som deltagare kan ha olika motiv av både individuell och kollektiv art. Förutom motiv för deltagande så har själva grunden för tillhörigheter breddats och förändrats. Enligt Larsson (2005) så utgör en självvald tillhörighet till grupper numera grund för identiteter snarare än kollektiv och klass. Folkbildningen erbjuder då en grund för att odla identiteter och bidra till åsiktsbildning.

Min reflektion är att vi här kan se en spännvidd i perspektiv och resultat angående deltagarmönster. Några forskare ser ett deltagande av i huvudsak individuell karaktär, medan andra ser en viss kvarvarande potential i kollektiv mening.

Processer, företeelser och institutioner i civilsamhället

Sett ur ett civilsamhällesperspektiv så ligger det nära till hands att se på folkbildningen i en bred mening, det vill säga som process och företeelse snarare än som etablerad institution. Folkbildningsforskningen har tidigare kritiserats för att utgå från institutioner snarare än processer (von Essen & Sundgren 2012a). Ett exempel på en folkbildande process och företeelse är de nya sociala rörelser som agerar självständigt och i samarbete med civilsamhällets organisationer, men som inte utgör etablerade folkbildningsinstitutioner i traditionell mening (Nordvall 2008). Med stöd i historien tycks en vitalisering ske inom och med hjälp av verksamheter som är rörelsebaserade (Larsson 2005).

Enligt Wijkström (2010) så finns, förutom organisationer i den ideella sektorn, även processer knutna till sociala rörelser. Han menar att folkrörelser är inflytelserika organisationer av mer etablerat slag. Medan sociala rörelser som begrepp alltså fångar strömningar av idéer och värderingar som inte nödvändigtvis har organiserats.

Min reflektion är att dessa företeelser är intressanta som en anknytningspunkt mellan folkbildning och civilsamhälle.

Om folkbildning ses som en process eller företeelse så kan det enligt Nordvall (2008) handla om människor som organiserar sig i grupper och rörelser för att söka kunskap och förändra sina livsvillkor. Civilsamhället ligger nära till hands i detta sammanhang. Nordvall menar att inte minst överskridandet av nationalstatliga kontexter är karakteristiskt för de sociala forum han har studerat (jfr Åberg 2008). Dessa kan då ses som en globalt spridd folkbildning i bred bemärkelse.

I den forskning som beskrivs inom detta tema finns exempel på att folkbildningen kan förstås som process och företeelse, där kunskap och formering av identiteter är central. Genom folkrörelsehistorien har folkbildningen använts som plattform för kunskapsformering. Exempel på nutida mobilisering, där kunskap spelar en stor roll, ses bland nya nätverk och sociala rörelser (Nordvall 2008; Motta & Esteves 2014). Kunskapsformering spelar roll både internt och externt för att kunna påverka och skapa opinion (Larsson 2013a, 2013b, Åberg 2008). Samtidigt finns en uttalad tendens till att föreningar och nätverk i huvudsak opererar lokalt, att de separerats från huvudmän och rörelser (Kings 2012, Papakostas 2012). Därmed minskar deras inflytande, vilket förklaras med en professionalisering och byråkratisering av civilsamhället (Lindgren 1999).

Sammanfattande diskussion

I översikten har jag ställt frågor om forskningsläget i skärningspunkten mellan folkbildningen och civilsamhället. Samtidigt som jag har försökt att besvara dessa frågor har en ambition också varit att väcka nya frågor för fortsatt forskning. Inte minst kan en översikt som denna vara användbar i relation till empiriska exempel och studier.

Den första frågan handlade om vilken forskning det finns som studerar både folkbildningen och civilsamhället. Här har denna fråga sammanfattats och analyserats inom ramen för den avgränsning som har gjorts. För den intresserade finns bredare sammanfattningar som länkats till översikten och även sökvägar har dokumenterats.

I den forskning som presenteras har försök gjorts att kombinera folkbildnings- och civilsamhällesbegreppen. Forskarna i översikten ser ett värde i att göra detta, även om de drar olika slutsatser. Detta kan antas bero på att det är fråga om olika empiriska utsnitt av en mångfacetterad folkbildning samt att det är skilda perspektiv och kontexter som studierna har genomförts i. Även metoderna kan spela in, i Svedbergs och von Essens studie från 2015 av deltagande i folkbildning, sett i relation till medborgerligt engagemang och ideellt arbete, ser vi exempel på att en kombination av data och metoder kan vara väl så viktig. Det finns skillnader i de skattningar som deltagare ger kring ideellt arbete, på så sätt att de tycks vara mer aktiva än de säger att de är.

Den andra frågan handlade om vilka definitioner, synsätt, angreppssätt och resultat som finns i det aktuella området. En arbetsdefinition för att ringa in området är de arenor där människor med hjälp av bildning agerar för gemensamma eller individuella intressen. Värt att notera är att i till exempel den statliga definitionen av civilsamhället så ska detta idealt sett ske utanför stat, marknad och hushåll.[11] I folkbildningen finns dock endast delvis en autonomi gentemot dessa andra aktörer.

Centrala frågor i forskningen handlar om folkbildningens aktuella status och potential när det gäller förankring i folkrörelser och civilsamhälle. Här ser forskare på skilda sätt på utvecklingen. Forskare ser antingen att större eller mindre förändringar har skett när det gäller folkbildningens folkrörelsegrund eller förankring i civilsamhället. De ser antingen att det finns en större eller en mindre kvarvarande potential i en kritisk, radikal och mobiliserande folkbildning som en del av civilsamhället i civil mening (jfr von Essen & Sundgren 2012b).[12]

En konklusion är att folkbildning som är icke-institutionaliserad tenderar att vara tydligare förankrad i civilsamhället.[13] Inom folkrörelserna finns en stark tradition av att använda folkbildningen som stöd i det mobiliserande arbetet. Även bland nya sociala rörelser finns ett idépolitiskt arbete som bygger på kunskap, information och folkbildning. Delar av studiecirkelverksamheten anses ha en mobiliserande potential, särskilt när cirkeln har en tydlig koppling till samhällsfrågor (Crowther 2013, Larsson 2013a, 2013b). Historiskt sett och i dag tycks ett utbyte mellan folkbildning och folkrörelser kunna bidra till förnyelse och utveckling (jfr Larsson 2005, Nordvall 2008, Svedberg & von Essen 2015).

Ett tema som aktualiseras i översikten är om folkbildningen kan ses som en del av civilsamhället och i så fall på vilket sätt? Några forskare är skeptiska till att det finns en sådan anknytning på grund av att folkbildningen har inordnats i en statlig logik och endast en liten del av verksamheten har en civil innebörd (jfr von Essen & Sundgren 2012b, Lindgren 1999). Medan andra forskare anser att folkbildningen har en naturlig förankring i civilsamhället genom sina arbetssätt och traditioner (jfr Larsson 2005).[14]

Tidigare nämnde jag att definitionen av civilsamhället beskriver ett ideal av kollektivt och autonomt handlande. På samma sätt tenderar folkbildningens historiskt starka folkrörelseförankring vara ett ideal. Allt detta är intressant att jämföra med de praktiker som faktiskt kan iakttas och inte minst hur de uttolkas av forskare. Vilken innebörd ges egentligen civilsamhälle och folkrörelseförankring i dag och vad ses som exempel på detta?

Forskare tycks i de flesta fall se att civilsamhället, när det gäller folkbildningen, kommer till uttryck i form av en meningsgivande eller medborgerligt-demokratisk dimension (von Essen & Sundgren 2012b). Det vill säga att det ger mening för individer att delta och att det även tillför något till demokratin genom att sociala kapital och tillit stärks (jfr Håkansson & Harding 2014). Det handlar dock i mindre grad om en kritisk, radikal och mobiliserande folkbildning som är relativt autonom gentemot stat och marknad. Här kan det vara viktigt att betänka relationen mellan folkrörelser och studiecirklar som den sett ut historiskt (Larsson 2005, 2013a, 2013b), där det i huvudsak var folkrörelserna som stod för det kollektiva handlandet, medan studiecirklarna utgjorde ett kunskapsmässigt stöd (Åberg 2008). Flera teman synliggör att civilsamhällesbegreppet bidrar med vidgade perspektiv på folkbildande företeelser och processer utanför eller i samarbete med de etablerade institutionerna.

Fortsatt forskning

Bland folkbildande praktiker ges uttryck för en förändrad vardag, till exempel med nya deltagargrupper. Vilka frågor väcker detta sett ur ett civilsamhällesperspektiv? Inom studieförbunden finns i dag utmaningar när det gäller att arbeta nära medlems- och samarbetspartner. Hur fungerar detta sett i relation till folkbildningens etablerade strukturer och bidragssystem? Slutligen ses ett ökat fokus på civilsamhället både i politisk diskurs och i forskning. Det finns stora förväntningar på både folkbildningen och civilsamhället att bidra till samhällsutvecklingen. Vilka möjligheter och farhågor finns i relation till detta? Forskning visar även att det finns ett samband mellan deltagande i folkbildningen och sådant som socialt kapital och medborgerligt engagemang. Att studera dessa frågor ur ett longitudinellt perspektiv, där också skillnader inom olika delar av folkbildningen lyfts fram, vore relevant för fortsatt forskning.

Referenser

Andersén, A., Lundin, A. & Sundgren, G. (2003). Folkbildningens särart? Offentlighet, forskning och folkbildares självförståelse. SOU 2003:94.

Arensmeier, C. (2013). Studiecirklar och socialt kapital. I B. Gustavsson & M. Wiklund (Red.), Nyttan med folklig bildning: en studie av kapitalformer i folkbildande verk. Lund: Nordic Academic Press.

Crowther, J. (2013). Reflections on popular education in the UK and Sweden: Changes in the state, public sphere and civil society. In A-M. Laginder, H. Nordvall & J. Crowther (Eds.), Popular Education, Power and Democracy. Niace promoting adult learning.

Eriksson, L. & Lundberg, M. (2008). Ibn Rushd – ett nytt studieförbund. En utvärdering av Ibn Rushds väg till statsbidragsberättigat studieförbund. Folkbildningsrådet utvärderar No 1 2008.

von Essen, J. & Sundgren, G. (Red.) (2012a). En mosaik av mening: om studieförbund och civilsamhälle. Göteborg: Daidalos förlag.

von Essen, J. & Sundgren, G. (2012b). Vilse i civilsamhället. I J. von Essen & G. Sundgren (Red.), En mosaik av mening: om studieförbund och civilsamhälle. Göteborg: Daidalos förlag.

von Essen, J. & Åberg, P. (2009). Folkrörelseanknytningar och marknadsrelationer. Studieförbunden och deras grundarorganisationer, medlemsorganisationer och samverkansorganisationer. Folkbildningsrådet utvärderar No 3 2009.

von Essen, J., Larsson, T., Nordzell, A., Sundgren, G. & Åberg, P. (2012). Mening på marknad? I J. von Essen & G. Sundgren (Red.), En mosaik av mening: om studieförbund och civilsamhälle. Göteborg: Daidalos.

Gougoulakis, P. (2006). Sverige – en studiecirkeldemokrati. I L. Svedberg & L. Trägårdh (Red.), Det civila samhället som forskningsfält: nya avhandlingar i ett nytt sekel. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlund.

Gougoulakis, P. & Christie, M. (2012). Popular Education in Times of Societal Transformation. A Swedish Perspective. In Australian Journal of Adult Learning, v 52 n 2 p 237‒256.

Grosse, J. (2014). Det civila samhället och boendet. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Harding, T. (2012). Folkbildningsfältets grindvakter. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel. European Civil Society Press.

Harding, T., Håkansson, P. & Tannå, S. (2014). Kulturprogrammens betydelse för kulturutövarna Utvärdering 3 av studieförbundens kulturprogram. Folkbildningsrådet utvärderar No 4 2014.

Harding, T., Tannå, S. & Lejhall, J. (2014). Kulturprogrammens betydelse för lokalsamhället. Utvärdering 1 av studieförbundens kulturprogram. Folkbildningsrådet utvärderar No 2 2013. Reviderad upplaga, september 2014.

Håkansson, P. & Harding, T. (2014). Kulturprogrammens betydelse för deltagarna. Utvärdering 2 av studieförbundens kulturprogram. Folkbildningsrådet utvärderar No 2 2014.

Kings, L. (2012). Förorten och föreningen: förvandlingen av det lokala. I F. Wijkström (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel. European Civil Society Press.

Laginder, A-M., Nordvall, H. & Crowther J. (2013). Introduction. In A-M. Laginder, H. Nordvall & J. Crowther (Eds.), Popular Education, Power and Democracy. Niace promoting adult learning.

Larsson, S. (1999). Studiecirkeldemokratin. I Civilsamhället. SOU 1999:84.

Larsson, S. (2001). Seven aspects of democracy as related to study circles. International Journal of Lifelong Education, 20:3, 199‒217.

Larsson, S. (2005). Förnyelse som tradition. I A-M. Laginder & I. Landström (Red.), Folkbildning – samtidig eller tidlös? Om innebörder över tid. Mimers antologier.

Larsson, S. (2013a). En folkbildningsdidaktik för mobilisering? I S. Larsson, M. Lundberg, H. Nordvall & L. Eriksson (Red.), Folkbildning för förändring: Dilemman i politiskt mobiliserande didaktik. Linköpings universitet.

Larsson, S. (2013b). Mobiliserande folkbildning – var finns den i vår tid? I S. Larsson, M. Lundberg, H. Nordvall & L. Eriksson (Red.), Folkbildning för förändring: Dilemman i politiskt mobiliserande didaktik. Linköpings universitet.

Lindgren, L. (1999). Det idealiserade föreningslivet. I Civilsamhället. SOU 1999:84.

Lundin, A. (2008). Folkbildningsforskning som fält – från framväxt till konsolidering. Diss. Linköping; Linköpings universitet.

Lundin, J. & Söderman J. (2012). Unity – Hiphop, socialt kapital och lärande i Studieförbundet Vuxenskolan. Malmö: Studieförbundet Vuxenskolan.

Malmsten, J. (2008). Den föreningsdrivna antirasismen i Sverige: antirasism i rörelse. Diss. Linköping: Linköpings universitet.

Motta, S. C. & Esteves, A. M. (2014). Reinventing emancipation in the 21st century: the pedagogical practices of social movements. In S. C. Motta & A. M. Esteves (Eds.), Interface: a journal for and about social movements. Editorial Volume 6 (1): 1‒24 (May 2014), The Pedagogical Practices of Social Movements.

Niklasson, L. (2007). Medborgaren som pedagogiskt projekt. Diss. Stockholm: Stockholms universitet.

Nordvall, H. (2007). Kooptering eller mothegemonisk mobilisering? Om samspelet mellan den globala rättviserörelsen och den institutionaliserade folkbildningen. Pedagogisk Forskning i Sverige 2007 årg 12 nr 1 s. 39–60.

Nordvall, H. (2008). I skärningspunkten mellan det globala och det lokala. Tolkningsprocesser och koalitionsbyggande i organiseringen av lokala sociala forum. Diss. Linköping: Linköpings universitet.

Nordvall, H. (2009). Making sense of the Social Forum. On the local framing of the fashionable global symbol. Journal of Contemporary Ethnography. Aug 2009, Vol. 38 Issue 4, p. 435‒ 464.

Papakostas, A. (2012). De medlemslösa organisationernas tidevarv. I F. Wijkström (2012) (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel. European Civil Society Press.

Petersen, A-L. (2006). Marknadsorientering inom folkbildningen – fritt och frivilligt i ett nytt ljus. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Petersen, A-L. (2010). Studieförbundens institutionella förutsättningar skapar möjligheter på utbildningsmarknaden. I Educare 2010 No 1, s 101‒124. Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola.

Regeringens proposition 2009/10:55 En politik för det civila samhället.

Runesdotter, C. (2010). I otakt med tiden? Folkhögskolorna i ett föränderligt fält. Diss. Göteborg: Göteborgs universitet.

Sundgren, Gunnar (1998a). Folkbildningsforskning - en kunskapsöversikt. Om forskningsfältets historiska bakgrund, nuläge och framtid. Del 1. Stockholm: Folkbildningsrådet.

Sundgren, Gunnar (1998b). Folkbildningsforskning - en kunskapsöversikt. Kommenterad bibliografi. Del 2. Stockholm: Folkbildningsrådet.

Sundgren, G. (1999). Folkbildning – från jämlikhet till frihet? I Civilsamhället. SOU 1999:84.

Sundgren, G. (2003). Folkbildningens särart som fenomen och problem. I A. Andersén, A. Lundin & G. Sundgren. (Red.), Folkbildningens särart? Offentlighet, forskning och folkbildares självförståelse. SOU 2003:94.

Svedberg, L. & von Essen, J. (2015). Mer engagemang? Folkbildningen i det svenska civilsamhället. Folkbildningsrådet.

Svedberg, L. & Trägårdh, L. (Red.) (2006). Det civila samhället som forskningsfält: nya avhandlingar i ett nytt sekel. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Gidlunds förlag.

Wijkström, F. (2010). Civilsamhällets många ansikten: en samling essäer, 19952010. Stockholm: Economic Research Institute, Stockholm School of Economics (EFI); European Civil Society Press.

Wijkström, F. (2012) (Red.), Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel. European Civil Society Press.

Åberg, P. (2008). Translating Popular Education: Civil Society Cooperation between Sweden and Estonia. Stockholm: Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Åberg, P. (2013). Managing Expectations, Demands and Myths: Swedish Study Associations Caught Between Civil Society, the State and the Market. Voluntas. Sep 2013, Vol. 24 Issue 3, p 537‒558. 

Åberg, P. & von Essen J. (2012). Tradition, resurs eller nödvändighet ? Om relationerna mellan folkhögskolor och deras huvudmän. Folkbildningsrådet utvärderar. No 2 2012. 

[1] Inte bara folkbildningen har beskrivits som ett socialt och kulturellt fält, utan även folkbildningsforskningen (Lundin 2008). Sedan fältet växte fram under 1970-talet så har det expanderat kraftigt och även skiftat karaktär. Från att det i huvudsak var folkbildande praktiker som forskade om folkbildning så har området blivit alltmer akademiskt orienterat. Vilket yttrat sig i att forskare sökt sig till bredare teoretiska diskussioner, till exempel vuxnas lärande eller civilsamhälle. En ökad internationell publicering syns, även om den är relativt liten än så länge. Här i översikten lyfts ett utsnitt av folkbildningsforskningen ut, där det finns en anknytning till civilsamhället.

[2] På grund av forskarens bakgrund och översiktens fokus så beskrivs inte civilsamhällesforskningen som helhet. För den intresserade läsaren hänvisas till översikter, till exempel Svedberg och Trägårdh (2006). Där beskrivs forskning med fokus på politiska, sociala och ekonomiska frågor.

[3] Flera samarbetsprojekt redovisas i översikten. Under 2015 hade Mimer ett nationellt program för folkbildningsforskningens årliga konferens med temat folkbildning och civilsamhälle. Den genomfördes i samarbete mellan flera forskningsmiljöer inom dessa områden.

[4] Närmare beskrivning av sökord och sökmetoder finns i bilaga 2.

[5] Min tolkning av von Essen & Sundgren (2012b).

[6] Min reflektion är att det sett ur ett fältperspektiv är lite av en obesvarad fråga om ett starkt fält är öppet eller mer likriktat (jfr Lundin 2008). De likriktande processerna anses bero på att folkbildningen är utmanad och hanterar motstridiga logiker. En alternativ tolkning är att folkbildningen är ”sig själv nog” och framgångsrikt hanterar utmaningar – genom att införliva dem i den egna logiken.

[7] I min egen avhandling, som är en fältstudie, har jag argumenterat för att utmaningar mot folkbildningen införlivas, som en del av fältets logik (Lundin 2008). Där utmaningar tas upp och anpassas efter fältets värderingar eller doxa, som ett sätt att göra en dygd av nödvändigheten. Detta kan möjligen jämföras med de likriktande eller disciplinerande processer inom folkbildningen flera forskare beskriver och som vi strax ska återkomma till (Harding 2012, Laginder, Nordvall & Crowther 2013, Larsson 2005).

[8] Nordvall (2008) vill även problematisera tidigare dikotomier mellan nya och gamla rörelser. Enligt Nordvall finns det snarare ett samarbete dem emellan än täta vattenskott, till exempel så är arbetarrörelsen en pådrivande och understödjande aktör till nya rörelser. De som deltar i sociala forum är även flitiga deltagare i studiecirklar och folkhögskolekurser. I politiska partier, liksom i studieförbund och folkhögskolor kan, enligt Nordvall, en förnyad radikalism ta form. Dock finns inga garantier för att mothegemonin fortsätter att fungera som sådan, det vill säga att den inte institutionaliseras och professionaliseras och på så sätt mister sin udd (jfr Harding 2012).  

[9] Andra delar kan ha andra syften, till exempel individuella, kompensatoriska eller behörighetsgivande.

[10] Även forskaren Laila Niklasson (2007) har studerat folkbildningens betydelse i ett medborgerligt och lokalt perspektiv, men då ur ett mer teoretiskt perspektiv.

[11] Här framgår att det är fråga om en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Inom det civila samhället verkar bland annat ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund, men även nätverk, tillfälliga sammanslutningar och andra aktörer (prop. 2009/10:55).

[12] Med civil menas kollektiv handling för att utmana samhällsordningen.

[13] Samtidigt som forskare varnar för att dra alltför skarpa gränser mellan institutionaliserad och icke-institutionaliserad folkbildning samt mellan gamla och nya sociala rörelser (Nordvall 2008). På samma sätt är det vanskligt att dra alltför skarpa gränser mellan staten och autonoma gräsrotsrörelser (Crowther 2013).

[14] Till exempel nämner Larsson en förankring genom studiecirkelformen, traditionen och arvet samt den frihetlighet som finns i studiecirkelns innehåll och former.

Artikeln som pdf: 
Folkbildning
Publicerad:
2014-11-18 13:58 av julia