Boende och bostäderRapport

Solving the tenants’ dilemma: Collective action and norms of co-operation in housing.

Housing, Theory & Society, 17

Denna studie vill dels besvara frågan i vilken omfattning och under vilka omständigheter samarbete i bostadsområden institutionaliseras, dels karakterisera de sociala normer eller andra egenskaper som gör samarbetet hållbart och institutionaliseringen av det kollektiva handlandet möjligt.

Bengtsson har en spelteoretisk utgångspunkt när han undersöker de mekanismer som gör att människor väljer att engagera sig i kollektiva aktiviteter i sitt boende. Studien bygger på ett kvalitativt material där sammantaget 26 bostadsmiljöer har undersökts med hjälp av dokumentgranskningar och intervjuer. Även om flertalet var traditionella hyresrätter och bostadsrätter i flerbostadshus ingick även andra boendeformer som kollektivboende och ekoby. Studien har en både historisk och longitudinell ansats då undersökningen utgår från tidigare studerade områden utifrån Ugglas litteraturöversikt. Författaren utgår från Mancur Olsons teori om ”fripassagerare” enligt vilken kollektiva handlingar inte borde uppstå eller leva vidare om de inte upplevs som gynnsamma av varje enskild rationell aktör. Kollektivt handlande förstås som att människor ställer kollektiva tillgångar frivilligt till förfogande. Det innebär också att människor måste samarbeta för att skapa dessa kollektiva tillgångar, samtidigt som att det går inte att utesluta någon från att konsumera dem. Huvudproblem med teorin sägs vara dess anspråk på universalitet.

Studien fördjupar sig särskilt i åtta boendemiljöer där forskarteamet sett att det kollektiva handlande blivit institutionaliserat. Den kritiska fasen verkar vara etablerings-/konsolideringsfasen när mer eller mindre organiserade aktiviteter ska övergå till rutiner men då dessa samarbetsnormer ännu inte delas av tillräckligt många. I detta skede verkar boendekollektivet vara som mest beroende av eldsjälar som sprider entusiasm och utför ”kollektiva” aktiviteter nästan ensamma.

De sociala normer som krävs för att institutionalisera samarbetet bland personer som delar bostadsområde visar sig skilja mellan olika boendeformer. Vanligast är dock det som Bengtsson kallar för lokal utilitarism eller normer om lokal nytta. I dessa fall betraktade de boende samarbete vid gemensamma aktiviteter inte som en absolut skyldighet, men inte heller som oviktigt. Utöver det krävdes tre villkor: 1) de kollektiva vinsterna måste överstiga de kollektiva kostnaderna, vilket bedöms av individen själv, 2) det finns för få deltagare utan den enskildes eller någon annans bidrag, vilket bedöms av andra, 3) individen måste ha tid och förmåga att bidra, vilket bedöms av individen själv, möjligen i samråd med tidigare aktivister. På så sätt lever det kollektiva handlandet vidare i en kombination av kontinuitet och förnyelse. Alternativa förklaringar till upprätthållandet av kollektivt handlande som selektiva incitament och självförverkligande visade sig inte vara avgörande. Spatial koncentration, hanterbar storlek på gruppen och långsiktiga kontakter pekas ut som andra möjliga framgångsfaktorer för att ett samarbete ska fungera på sikt.

En längre version av denna studie finns i Bengtsson, B., Svensson, K. A. S., & Uggla, C. (2000). Hyresgästens dilemma: om hållbart samarbete i bostadsområden. Gävle: Meyer.

Boende och bostäder
Referenser
Artikel
Bok
Uppsats
Avhandling
Kapitel
Rapport

Senaste artiklar

...

Mest lästa artiklar

...

Sidkarta

...

Upptäck det civila samhället