Boende och bostäder – En översikt

Här hittar du kunskap om civilsamhället kopplat till boendefrågor, exempelvis forskning om boendeinflytande, bostadskooperativ och engagemang mot hemlöshet.

Forskningsöversikt Referenser
Uppdaterat 2017-03-23

Senaste artiklar

...

Mest lästa artiklar

...

Sidkarta

...

Titel Författare Årtal
De frivilliga organisationernas roll för de hemlösa Nordfeldt, Marie 2000
Deconstructing coincidence: How middle-class households use various forms of capital to find a home Boterman, Willem R. 2012
Demokrati och ekonomi i bostadsrätt Bengtsson, Bo & Svensson, Stefan K. A. 1995
Demokrati, boinflytande och socialt kapital - de lokala hyresgästföreningarnas tre roller Bengtsson, Bo & Svensson, K. A. Stefan 2000
Egalitarianism and community in Danish housing cooperatives: Proper forms of sharing and being together Bruun, Maja Hojer 2011
Enabling housing cooperatives: Policy lessons from Sweden, India and the United States Ganapati, Sukumar 2010
Energy efficiency in tenant-owners' residences: The process of going from objective to implementation Palm, Jenny 2013
Eriksbo: lokalt engagemang och bebyggelseförändringar i ett av miljonprogrammets bostadsområden i Göteborg Modh, Birgit 1996
Ett stegvis knåpande och lappande: staten, partisystemet och plan- och byggregleringen Vedung, Evert 1998
Fackliga marknadsval. Byggnadsarbetareförbundets agerande på bostadsbyggnadsmarknaden åren kring 1970 Gråbacke, Carina 1999
Forskning om boendeinflytande: en litteraturöversikt Uggla, Cathrine 1993
Frivilliga organisationers insatser för hemlösa Nordfeldt, Marie 1994
Gräsrot, språkrör och träffpunkt: lokal organisering och demokrati i boendet Bengtsson, Bo & Berger, Tommy 2005
Hemlösa och deras sociala nätverk: Convictus Bryggan Citys gäster, deras nätverk, problem, behov och resurser Storbjörk, Jessica 2007
Hemlöshet i välfärdsstaden: En studie av relationerna mellan socialtjänst och frivilliga organisationer i Stockholm och Göteborg Nordfeldt, Marie 1999
How divergent housing institutions evolve: A comparison of Swedish tenant co‐operatives and Finnish shareholders' housing companies Ruonavaara, Hannu 2005
Hyresboendets roller: lokal organisering och boinflytande i förändring Bengtsson, Bo, Berger, Tommy & Lind, Jan-Erik 2007
Hyresgästens dilemma: om hållbart samarbete i bostadsområden Bengtsson, Bo, Svensson, Stefan K. A. & Uggla, Cathrine 2000
Hyresgäster i nätverk: makt och demokrati i stadsdelsförnyelse Hertting, Nils 2014
Kristna frivilliga organisationer och hemlöshet: relik eller nisch i det generella välfärdssystemet? Olsson, Lars-Erik 2007
Lokal kontroll och kollektivt handlande: En utvärdering av självförvaltning i Bostads AB Poseidon i Göteborg Bengtsson, Bo, Berger, Tommy, Fransson, Niklas, Jan-Erik & Modh, Birgit 2003
Migration and homelessness: The social networks of homeless Poles in Oslo Mostowska, Magdalena 2013
Natthärbärget som vandrande lösning Knutagård, Marcus & Nordfeldt, Marie 2007
Not the middle way but both ways: cooperative housing in Sweden Bengtsson, Bo 1992
Organizing homeless people: Exploring the emergence of a user organization in Denmark Anker, Jørgen 2008
Politik som intressekamp: parlamentariskt beslutsfattande och organiserade intressen i Sverige Hermansson, Jörgen 1993
Prosperous ambivalence: housing cooperatives in Sweden Bengtsson, Bo 1993
Senior housing in Sweden - A question of class differences and collective aging: An interview study in rental apartments and housing cooperatives Nilsson Motevasel, Ingrid 2006
Solving the tenants’ dilemma: Collective action and norms of co-operation in housing. Bengtsson, Bo 2001
Squatting, social movements, and mass media Carle, Jan 1991
Tenants' dilemma - On collective action in housing Bengtsson, Bo 1998
The politics of cooperative housing in Norway and Sweden 1960-1990 (1945-2013): The Swedish deregulation of 1968 and the Norwegian liberalization of the 1980s Sørvoll, Jardar 2013
Är bostadskorporatism möjlig? Om hyresgästerna och bostadspolitiken i Sverige Bengtsson, Bo 2002

Det civila samhället och boende – en forskningsöversikt

Författare: Julia Grosse
Utgivningsår: 2014
Denna kunskapsöversikt kartlägger svensk och nordisk forskning om det civila samhället i relation till boende och bostäder. Det civila samhället förstås här som ”en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen” (En politik för det civila samhället 2009, s. 1). Aktivitet i det civila samhället kan ta sig många organisatoriska former. Exempel på sådana former kan vara ideella föreningar, stiftelser, registrerade trossamfund och informella sociala nätverk. Begreppen boende och bostäder används i vid bemärkelse och inkluderar allt från frågor om bostadsförsörjning på den politiska arenan till individers engagemang i sina bostäder och i sitt bostadsområde. Även frågor med koppling till hemlöshet tas upp i översikten.

Boendet i Sverige

I Sverige domineras bostadsmarknaden av tre upplåtelseformer, äganderätten, hyresrätten och bostadsrätten. Bostadssektorns civilsamhälle är i sin tur i hög grad strukturerat utifrån de dessa olika former. Ett exempel på detta är Hyresgästföreningen som 2006 organiserade cirka 38 procent av hushållen i hyresrätt (Bengtsson, Berger & Lind 2007).

År 2013 utgjorde äganderätter 42 procent, hyresrätter 35 procent och bostadsrätter 23 procent av bostadsbeståndet i Sverige (SCB 2014). Andelen kooperativa hyresrätter är mycket liten.

Från att det historiskt sett främst varit hyresgäster i allmännyttan som varit medlemmar i hyresgästorganisationer har det på senare år skett en utjämning mot att allt fler boende i privatägda bostäder blivit medlemmar samtidigt som andelen boende i allmännyttan som är medlemmar har minskat (Bengtsson m.fl. 2007). Elva procent av befolkningen uppgav 2014 att de utfört frivilligt arbete i en förening för boende (hyresgästförening, bostadsrättsförening, villaägarförening, småhusförening, m.fl.) (Svedberg 2014).

Bostadspolitiken och bostadsmarknaden i Norden

I samtliga länder i Norden bor den största delen av befolkningen i bostäder som de snarare äger än hyr även om det finns en del upplåtelseformer, främst kooperativa, som rör sig i gränslandet mellan ägande och hyrande, exempelvis bostadsrätten i Sverige.

I Sverige har bostadspolitiken främst förverkligats genom hyresboendet. Den viktigaste bostadssociala organisationsformen är kommunalt ägda, men juridiskt fristående, allmännyttiga bostadsföretag. Sverige har ett generellt, till skillnad från ett behovsprövat, system för bostadsförsörjningen. Hyreskorporatismen[1] med hyresgäströrelsens traditionellt starka inflytande på hyressättningen i både det allmännyttiga och det privatägda hyresbeståndet beskrivs som unik i jämförelse med andra länder. Vid sidan om hyresboendet finns en stor kooperativ bostadssektor, närmare bestämt bostadsrätten, som framför allt historiskt spelat en viktig social roll.

Bostadspolitiken Danmark har i huvudsak riktats mot hyresboendet, framförallt genom juridiskt fristående föreningar med offentligt stöd som kan översättas till allmänna bostadssällskap och som tillämpar lokalt självstyre för hyresgästerna. Även Danmark har en generell modell, det vill säga utan behovsprövning. Kommunerna kan dock disponera en andel hyresrätter till social anvisning. Relativt få personer bor i så kallade andelslägenheter som kan jämföras med den svenska bostadsrättsformen.

Samma mönster finner vi i Norge där den sociala bostadspolitiken har förknippats med individuellt och kooperativt ägande. De kommunalt ägda hyresbostäderna utgör en mycket liten del av bostadsbeståndet där kommunerna haft rätt att anvisa en andel lediga kooperativa bostäder efter sociala kriterier, något som dock urholkats mer och mer på senare tid. I övrigt är även det systemet generellt.

I Finland är det bostadssociala systemet istället selektivt. Man har inte haft någon tydlig inriktning på bestämda upplåtelseformer, utan utgått från den statliga bostadslångivningen. Den sociala sektorn med behovsprövning och kostnadskontroll omfattar både hyresbostäder och ägda bostäder, de senare ofta i form av bostadsaktiebolag (motsvarande ägarlägenheter i flerfamiljshus) som har vissa kollektiva inslag.

Island tillämpar ett selektivt system för social bostadsförsörjning som är helt inriktat på äganderätten som upplåtelseform (Bengtsson 2013).

Så trots att de nordiska länderna på många sätt liknar varandra och har ett intensivt och regelbundet erfarenhetsutbyte uppvisar de stora institutionella skillnader i bostadspolitikens utformning och bostadsmarknadens sätt att fungera (Bengtsson 2013).

Tillvägagångssätt och disposition

Forskningsöversikten bygger på systematiska sökningar i relevanta litteraturdatabaser, främst i de svenska forskningsbibliotekens gemensamma katalog Libris, via den svenska söktjänsten Swepub samt ett antal söktjänster som fångar upp merparten av den litteratur som publiceras i internationella vetenskapliga tidskrifter, nämligen databaserna Academic Search Premier, Social services abstracts och Sociological abstracts.

Sökfrågorna har formulerats både med hjälp av indexerade ämnesord och med hjälp av nyckelord i titel och sammanfattning (abstract) på svenska respektive engelska. Utöver specifika kända företeelser som rör civilsamhället i relation till boende har söksträngarna även kombinerat temana civilsamhälle med boende. Exempel på sökord: på kända fenomen är hyresgästförening, bostadskooperation och härbärge. Exempel på sökord som ringar in civilsamhället allmänt är frivilligsektor, ideell och förening. Exempel på sökord som ringar in boende allmänt är byggnader, bostadsförsörjning och lägenhet (se bilaga i PDF-versionen av denna översikt för en utförlig dokumentation).

För att komplettera sökningen granskades också referenslistorna i samtliga publikationer som lästes i fulltext. Dessa sökningar resulterade i sammantaget 600 träffar efter att ha sorterat bort dubbletter. Efter en första manuell sortering kvarstod 51 publikationer som alla, förutom två publikationer som inte gick att få tag på, lästes i fulltext. Av de genomlästa texterna inkluderades 33 i översikten. Skäl för att exkludera studier var att publikationen enbart avsåg juridiska eller ekonomiska villkor i teknisk bemärkelse för exempelvis hyresgäst- eller bostadsrättsföreningar, att en beskrivning inte hade vetenskaplig karaktär eller att en studie av hemlösa huvudsakligen fokuserade på socialt arbete i sig istället för på hur avsaknaden av bostad kan vara en uppgift som ideella organisationer tar sig an. Vidare har en avgränsning gjorts till att studier äldre än 25 år inte tagits med.

I nästa steg summerades samtliga inkluderade publikationer separat och innehållet i dessa sammanfattningar kodades utifrån ett antal teman med hjälp av en programvara för kvalitativ analys (Nvivo). Kodningsenheterna skapades utifrån de kategorier som återkom i de olika texterna. Med utgångspunkt i kopplingarna mellan det civila samhället och boende och bostäder organiserades materialet i fyra övergripande teman som också utgör översiktens kapitelindelning:

  • Sociala nätverks betydelse för att få tillgång till boende.

  • Civilsamhällets betydelse för bostadsförsörjningen i ett historiskt perspektiv.

  • De boendes organisering – hyresgästföreningar och bostadsrättsföreningar.

  • Frivilligorganisationer som verkar mot hemlöshet.

Förutom Cathrine Ugglas (1993) litteraturöversikt över utvärderingar av boendeinflytande är samtliga undersökningar primärstudier. Ibland baserar sig flera publikationer på samma studie och ibland använder författare material som även ingår i en annan studie tillsammans med nytt material.

De sociala nätverkens betydelse

Det första temat fokuserar på informella kontakter mellan människor som kan användas för att nå gemensamma mål, närmare bestämt att skaffa bostad eller för att förbättra sin boendesituation.

Att olika sorters resurser kan vara nödvändiga för att förbättra sin boendesituation menar till exempel Willem Boterman (2012) som genomfört en kvalitativ studie om unga personer som tillhör medelklassen i Köpenhamn och i Amsterdam. Dessa resurser kan givetvis vara av ekonomiskt slag, men även olika sociala beteenden, både strategiska och taktiska, kan vara minst lika viktiga. I fallet med andelslägenheter i Köpenhamn kan sådant kulturellt och socialt kapital innebära att känna till sådana bostadsområden som man har råd med, men där priserna väntas stiga framöver.

Genom att tillhöra samma sociala kategori som sina potentiella grannar är det också lättare att komma in i andelsföreningar, dels för att bli invald som ny medlem, dels för att kunna förhandla om priset och bli accepterad som köpare av personer med samma socioekonomiska bakgrund. Liknande mekanismer visade sig ha betydelse för att få tillgång till subventionerade hyresrätter och lämpliga ägarlägenheter i Amsterdam. I de fall då bostadsmarknaden är starkt formellt reglerad kan alltså socialt kapital och vissa former av kulturellt kapital vara helt avgörande för att göra bostadskarriär.

Mer eller mindre lösa nätverk kan även ha betydelse för personer som befinner sig längre bort från bostadsmarknaden som Magdalena Mostowska (2013) visar. Mostowska har studerat relationerna mellan hemlösa polacker i Oslo. Hennes forskning visar att en relativt liten grupp människor formar ett ganska tätt nätverk som består av både dem som tillhör en mer traditionell kategori uteliggare och av dem som ibland finns på den vanliga arbetsmarknaden och ibland i en mer marginaliserad position. Enbart en mindre grupp har, om än svaga, band till andra nätverk och personer som har vanliga arbeten och bostäder. De nätverk som etablerats mellan de hemlösa kan ibland även ge tillfälligt tak över huvudet, särskilt när de exempelvis inte har tillgång till norska eller internet. De hemlösa kan också använda sina kontakter för att delta i den informella ekonomin. Det ständiga utbytet av information och ömsesidiga tjänster kan därför göra det svårt att skilja mellan ömsesidig hjälp och vänskap. Även Jessica Storbjörk (2007) som kartlagt det sociala livet på ett daghärbärge beskriver en solidaritetskänsla som finns mellan de personer som ofta vistas på ungefär samma härbärgen i olika frivilligorganisationers regi.

Ett annat sätt att skaffa sig tillgång till boende är genom att ockupera byggnader, något som har studerats av Jan Carle (1991). Han tolkar husockupationer som ett uttryck för det moderna samhällets sociala rörelser utifrån Meluccis teoribildning. Det empiriska materialet till hans kvalitativa studie är mediernas skildring av ockupationen av fastigheten Tullen i Göteborg 1990. Själva husockupationen förstår Carle inte som en i första hand politisk utan som en kommunikativ handling, vilket innebär att ockupanterna vill skapa en dialog för att nå ett bestämt politiskt mål.

Men ockupationen fyller även andra, inte lika uppenbara, funktioner som att stärka sammanhållningen i en grupp och att skapa en personlig identitet hos individen. Husockupationen kan då ses som en konflikt där skillnader mellan individers möjligheter blir tydliga. Dessa skillnader kan beskrivas i termer av kvantitet (obalanser i tillgång till och efterfrågan av boende som drabbar vissa grupper), kvalitet (rätten att få bo på ett visst sätt och ha en viss livsstil) och styrning (bostadsförsörjningens beslutsprocesser och makten över boendet och dess villkor).

Civilsamhället och bostadsförsörjningen i ett historiskt perspektiv

Flera författare behandlar bostadsmarknadens historiska utveckling, antingen som huvudsakligt tema eller som kontext för att förstå nutida fenomen.

Framväxten av både hyresrätter och bostadsrätter i Sverige har sitt ursprung i arbetarrörelsen. Båda formerna utvecklades till följd av bostadsbristen i samband med världskrigen. I Sverige har kampen för tillgång till lämpliga boenden för alla befolkningsskikt haft en tydlig karaktär av social rörelse som gått hand i hand med den socialdemokratiska rörelsen. Rörelsen har fått stöd från regeringen och lokala myndigheter samtidigt som den beskrivits som en bostadskorporatistisk företeelse (Bengtsson 1993, 2002; Ruonavaara 2005).

Hyresgästföreningarnas historia

Den svenska hyresgäströrelsen kan ses som exceptionell i sin organisatoriska styrka och centraliserade uppbyggnad. Den första hyresgästföreningen bildades 1917 och fem år senare tillkom dess första samordningsorgan. År 1964 inleddes en kraftig centralisering av organisationen som tog sig uttryck i en allt större koncentration där mindre enheter slogs ihop till större. Beslutsfattandet skedde i allt större utsträckning centralt, byråkratiseringen ökade med fler anställda och experter samtidigt som rörelsen institutionaliserades genom att integreras i den offentliga bostadspolitiken. Reellt hade sammanslutningen monopol på att företräda hyresgästernas intressen vid förhandlingar om hyror och andra hyresvillkor och den utgjorde en självklar och självmedveten aktör i samband med att bostadspolitik debatterades och genomfördes.

Under andra hälften av 1960-talet inleddes den formella uppbyggnaden av en kontaktkommittéorganisation. Kontaktkommittéerna skulle bli den centrala organisationens länk ut till medlemmar och övriga hyresgäster. Under ett par årtionden bildades omkring 3 000 lokala enheter vars ledamöter så småningom valdes av hyresgästerna i området. Tre fjärdedelar av kontaktkommittéerna fanns i det allmännyttiga beståndet. Kontaktkommittéernas uppgifter vidgades alltmer och blev bland annat till viktiga organ för lokala fritids- och kulturaktiviteter och för boendeinflytandet. Trots denna utveckling förblev kommittéernas ställning formellt svag.

Från 1992 skulle alla kontaktkommittéer ombildas till lokala hyresgästföreningar med en tydligare formell ställning, ökade befogenheter och direktinflytande för medlemmarna. De lokala hyresgästföreningarna antog egna stadgar och fick ett självständigt ansvar för medlemmar och boendefrågor inom sitt verksamhetsområde.

I samband med den kraftiga ekonomiska lågkonjunkturen och omfattande fastighets- och bankkrisen under 1990-talets första hälft blev hyresgästorganisationen också tvungen att utföra sina uppgifter mer verkningsfullt och kostnadseffektivt, vilket ledde till förändringar på alla nivåer. År 2000 omvandlades hyresgästorganisationen till en enda juridisk person med namnet Hyresgästföreningen.

Den lokala hyresgästföreningens ställning som grundorganisation och självständigt organisationsled upphävdes till förmån för en mer flexibel lokal organisering av medlemmar och andra hyresgäster. Storföreningarna ersattes med regioner och avdelningar med hyresgästföreningar på kommun- eller stadsdelsnivå med ansvar för medlemsservice, förhandlingar och bostadspolitik. Därmed förändrades den lokala hyresgästföreningens parlamentariska ställning formellt, men alla lokala hyresgästföreningar kunde i övrigt fortsätta som tidigare. Reformen öppnade också för möjligheten att bilda alternativa lokala enheter med mindre formalisering. Idag finns en stor variation i fråga om storlek, uppbyggnad och inriktning bland dessa lokala enheter. En del är helt självständiga i förhållande till den nationella hyresgästorganisationen, medan andra upprätthålls enbart genom aktivt stöd från högre nivåer inom organisationen.

Sedan organisationsreformen 2000 har antalet lokala hyresgästföreningar minskat med en fjärdedel, men de flesta som är kvar tycks ha samma nivå på verksamheten som före reformen. Den viktigaste förändringen mellan 1997 och 2005 utöver minskningen av antalet lokala hyresrättsföreningar menar forskarna är det försvagade formella boinflytandet i allmännyttan (Bengtsson m.fl. 2007).

Bostadsrättsföreningarnas historia

Upplåtelseformen bostadsrätt som en form av boendekooperativ har en lång historia i Sverige och landets socialdemokratiska välfärdsregim har varit en viktig faktor i den historiska utvecklingen (Bengtsson 1993; Ganapati 2010; Ruonavaara 2005). Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB) grundades 1916 och den första kooperativa hyresgästföreningen bildades 1917. Efter det växte flera byggföretag med rötter i arbetarrörelsen fram som så småningom ingick i ett enda fackföreningsägt bolag på 1970-talet.

HSB (ursprungligen Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening) grundades 1923 och riksorganisationen 1924 med idén om ett kooperativt ägande i form av bostadsrätter. I takt med att antalet HSB-föreningar ökade minskade betydelsen av andra hyreskooperativ. HSB tillhörde också de krafter som var mest pådrivande i utvecklingen av boenden som skulle vara tillgängliga för många och samtidigt hålla bra standard.

Byggherreföretaget Riksbyggen grundades 1940 av fackföreningarna som en åtgärd att bekämpa arbetslöshet bland byggarbetare efter andra världskriget. Även om Riksbyggen inte är kooperativt i traditionell bemärkelse förvaltas de flesta fastigheterna inom företaget som bostadsrättshus. Efter andra världskriget byggde HSB och Riksbyggen många fastigheter som blev till allmännytta och låg därmed under kommunens kontroll även om de förvaltades av organisationerna.

Under åren för miljonprogrammet (1965‒1974) fick en stor andel av de nyproducerade bostäderna kooperativ form. Antalet HSB-föreningar ökade ytterligare och de professionaliserades alltmer. Antalet bostadsrätter ökade även under 1980-talet, men det rörde sig ändå inte om volymer som går att jämföra med utbyggnaden under miljonprogramstiden. Utvecklingen gick mot långa köer för att få bostadsrätt och mot ökade priser, men fick ett skarpt avbrott i och med 1990-talets ekonomiska kris (Bengtsson 1993).

Framväxten av bostadsrättssystemet beskrivs som en självklar och integrerad process inom ramen för det svenska kooperativa systemet. Även om de organisationer som drivit bostadsrättsrörelsen tidvis haft nära kopplingar till statens boendepolitik, till exempel under mellankrigstiden, har de ändå kunnat bevara sin självständighet (Ganapati 2010). Sukumar Ganapati talar om en inbäddad autonomi för att beskriva den genom historien synergistiska relationen mellan ideell och offentlig sektor på bostadsområdet. Konkret manifesterade detta sig genom:

en boendepolitik som inrättade allmännyttiga bostadsbolag i kommunerna och där HSB och Riksbyggen kunde expandera då kommunerna själva inte kunde hantera den stora efterfrågan.
att dessa bostadsbolag fick bättre villkor jämfört med privata företag i form av subventionerade krediter.
miljonprogrammet där andelen bostadsrätter omfattade cirka en tredjedel.

Ytterligare en analys av byggfackens, i synnerhet Byggnadsarbetareförbundets, agerande på bostadsbyggnadsmarknaden åren kring 1970, har gjorts av Carina Gråbacke (1999).

Med tiden blev relationen mellan bostadsrättsföreningarna och staten svagare. Från och med 1969 kunde man sälja sin bostadsrätt till marknadspris, vilket medförde att mindre vikt lades vid den sociala aspekten (se Bengtsson 1992). Ännu fler ekonomiska liberaliseringar i Sverige har försvagat banden mellan bostadsrättsföreningar och stat ytterligare. Utvecklingen kan på så vis beskrivas som en förflyttning mot mindre inbäddning och mot mer autonomi.

En historisk jämförelse av avregleringen 1969 i Sverige och liberaliseringsreformen på 1980-talet i Norge som båda ledde till att bostadsrätter kunde säljas till marknadspriser återfinns i Jardar Sørvolls avhandling (2013). Han återskapar och förklarar dessa processer utifrån de olika perspektiven hos politiska eliter, bostadsrättsägare, kooperativa organisationer och marknadsintressen och ifrågasätter bland annat Stefan Svenssons och Bo Bengtssons berättelse om en tyst revolution, det vill säga en stor förändring utan någon nämnvärd offentlig debatt och politiska strider när det gäller svenska förhållanden. Likväl lyfter flera författare fram Sveriges utveckling som unik, vilket blir särskilt tydligt i den direkta jämförelsen med Finland (Ruonavaara 2005) och med Indien och USA (Ganapati 2010).

I Finland liknar boendekooperativen (bostadsaktiebolagen) svenska bostadsrättsarrangemang i en del avseenden. Ägaren behöver dock inte bo i huset utan privatpersoner eller företag kan äga och samtidigt ha beslutsmakt i aktiebolaget. I Finland finns inte heller någon jämförbar historisk koppling till välfärdsstaten, utan där blev denna form av ägandelägenheter snart föremål för spekulationer. I samband med avregleringen i Sverige börjar situationen likna den finska, trots att upplåtelseformerna är framväxta i olika sociala kontexter.

Vid en jämförelse liknar de svenska och finska bostadsrättsformerna varandra i att ha kommit till som en följd av bostadsbrist och dåliga boendevillkor och båda var urbana fenomen. Båda formaliserades genom lagstiftning efter mycket experimenterande. Efter kriget styrdes de kooperativa boendeformerna mycket från offentlig sida, men i Sverige var den sociala aspekten i boendet mycket mer uttalad. I båda länderna hade båda formerna tydlig arbetarklasskaraktär. På så sätt kan man förstå dessa organisationer som boendeformer för ömsesidig hjälp för och av dem som kan hjälpa sig själva. Denna karaktär gick dock i Finland snabbt förlorad där kommersiella bolag idag dominerar bostadsmarknaden. Någon liknande utveckling har inte skett i Sverige trots att individer givetvis kan spekulera i fastigheter. Även i Finland fanns en svag koppling till arbetares ömsesidiga hjälp men kan inte direkt beskrivas som en bostadsrörelse. I Sverige fanns hela tiden starka organisationer på lokal, regional och nationell nivå. HSB hade tydliga drag av att vara en social rörelse med tydlig vision om vad den goda bostaden innebär och de deltog aktivt i att forma bostadspolitiken (Ruonavaara 2005).

Även Danmark har en liknande historia. Andelsrörelsen och andelsföreningar började utvecklas i slutet av 1800-talet samtidigt som folkhögskolerörelsen. Dessa folkrörelser har grundläggande betydelse för det moderna danska samhället och den moderna danska välfärdsstaten. Överlag har det varit mycket lite statlig inblandning i bostadsrättsföreningarna. De flesta av dagens privata kommersiella kooperativ grundades från och med 1975. Det skedde även en omvandling från non-profitorganisationer till privata, där idag en mindre andel har icke-kommersiell karaktär. Bostadsmarknaden fungerar i övrigt på ett liknande sätt som i Sverige där man kan sälja sin andel med vinst. Sedan 2005 har priserna på kooperativa bostäder dock blivit nästan lika höga som på privatägda boenden och säljs genom mäklare samtidigt som prissättningen ändå bestäms gemensamt i föreningen. Som orsak till denna prisutveckling utpekas den liberal-konservativa regeringens ekonomiska politik med skattelättnader, låga räntor med mera (Hojer Bruun 2011).

I Danmark, Finland och Sverige har den kooperativa bostadsrörelsens alltså många beröringspunkter historiskt samtidigt som deras samtida utveckling liknar varandra i en rörelse bort från gemenskapstanken mot mer marknadsmässiga uttryck. Även om ambitionen var att erbjuda bostäder med bra standard till alla samhällsklasser i Sverige har utvecklingen alltmer förskjutits till att personer med arbetarklassbakgrund oftare bor i hyresrätter medan personer ur medelklassen oftare är medlemmar i bostadsrättsföreningar (Bengtsson 1992; Nilsson Motevasel 2006; Ruonavaara 2005).

Generellt sett har dock den enorma populariteten hos kooperativa bostadslösningar i Sverige, och möjligen Norge, beskrivits som ett internationellt undantag som inte låter sig förklaras på något enkelt sätt. Bengtsson (1992) gör ett försök när han skriver att den stora andelen bostadsrätter i Sverige troligen hänger samman med ömsesidigt förstärkande processer. Till dessa interna och externa villkor hör etableringen av boendekonceptet av stora alltmer professionella organisationer, men inte minst det politiska stödet historiskt och avsaknaden av konkurrens från andra boendeformer.[2]

De politiska partiernas inflytande

Som vi sett behandlar en del studier det täta samarbetet mellan det civila samhället, i form av boendets intresseorganisationer, och politiska partier i regeringsställning, närmare bestämt socialdemokraterna. Däremot återspeglar forskningen inte något större generellt intresse för de politiska partiernas agendor och ageranden när det gäller boendefrågor.

Det finns dock några undantag som Evert Vedungs (1998) studie om statens politik när det gäller bebyggelse och markanvändning i Sveriges tätorter mellan 1945 och 1996. Under denna period har kommunerna genom staten kunnat skjuta fram sina positioner samtidigt som de enskilda markägarnas minskat sitt inflytande över marken. Denna process kan karakteriseras som att socialdemokraterna nästan alltid lyckats få alla partier utom moderaterna med på sin linje i de fall då inte samtliga partier varit eniga.

Även Jörgen Hermansson (1993) skildrar mer ingående hur de politiska partierna påverkat utformningen av bostadspolitiken i Sverige. Den främst socialdemokratiskt präglade bostadspolitiken tolkas här i termer av socialistisk planhushållning. På ett mycket detaljerat sätt redogörs för de politiska partiernas, men även andra aktörers, positioner och ageranden i bostadspolitiska frågor samt konfliktmönster i bostadspolitiken (se Sørvoll 2013).

De boendes organisering

Forskargruppen kring Bo Bengtsson vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) som är knutet till Uppsala universitet dominerar den svenska forskningen om civilsamhället i relation till boende och bostäder. I praktiken rör det sig om teman som de boendes organisering i hyresgästföreningar och bostadsrättsföreningar, oftast med en statsvetenskaplig ansats. Om det inte specificeras närmare använder sig forskargruppen av en rad olika metoder, ofta i samma studie. Data kan komma från enkäter med representativa urval, men även från mer kvalitativa material som mötesprotokoll eller informantintervjuer.

Deltagande och representation i föreningar och styrelser

Medan medlemskap i bostadsrättsföreningen är tvingande när man köper en bostadsrätt är det inte lika givet att man blir medlem i sin lokala hyresgästförening när man undertecknar ett hyreskontrakt. Det vanligaste sättet att delta i sin lokala hyresgästförening eller i sin bostadsrättsförening är genom att närvara på ett årsmöte.

Bo Bengtsson, Tommy Berger och Jan-Erik Lind (2007) har intresserat sig för nya, alternativa, former av organisationer för hyresgäster som kan tänkas fylla det tomrum som uppstått i samband med minskningen av antalet lokala hyresgästföreningar sedan millennieskiftet. För att få hyresgäster att vilja engagera sig kan det vara nödvändigt att sänka tröskeln till sådana områdesgrupper genom ökad öppenhet, enklare arbetsformer och mindre formaliserade rutiner. Det verkar som om man på vissa håll i Sverige till viss del lyckats med att nå nya kategorier hyresgäster. Den mest utbredda formen är boendemedverkan (ofta benämnt självförvaltning). Andra alternativa former är gårdsföreningar, klubbar, kvartersråd och så kallat vitaliserat boinflytande.

Även de alternativa formerna är med undantag för kvartersråden avtalsmässigt och organisatoriskt knutna till hyresgäströrelsen. Överlag pekar forskarna på stora likheter med konventionella former. Skillnaderna består i att dessa nya former i större utsträckning fungerar som sociala träffpunkter samtidigt som de ofta har svagare formella kanaler för inflytande.

Deltagandets omfattning

I de flesta av boendets organisationer är graden av aktivitet måttlig, ibland till och med låg, både i termer av antal deltagare och i termer av intensitet. Det visar en omfattande kvalitativ studie av gemensamma aktiviteter i 26 boenden av olika slag. Lägst är engagemanget vid formella möten, medan det är högre vid städdagar och andra arbetsinsatser. Undantag tycks vara kollektivboenden och ekobyar, där det kollektiva handladet utgör själva essensen av dessa boendeformer (Bengtsson 2001; Bengtsson, Svensson & Uggla 2000; se Uggla 1993). En större andel av medlemmarna i bostadsrättsföreningar än i hyresgästföreningar deltar i styrelsemöten (Bengtsson 1993).

I de flesta fall tas beslut indirekt genom representanter förutom i ovanliga boendeformer som ekobyar där alla medlemmar är involverade. Det är mycket ovanligt att styrelsens legitimitet ifrågasätts inom boendeföreningarna. I både hyresgästföreningar och bostadsrättsföreningar visar sig det kollektiva inflytandet ofta i konsultationer, förhandlingar och konflikthantering med hyresvärdar, kommuner och andra externa aktörer. I hyresgästföreningar var hyresvärdarnas attityd helt avgörande för om ett lokalt kollektivt handlande skulle utvecklas (Bengtsson 2001; Bengtsson m.fl. 2000).

Som möjliga framgångsfaktorer för de boendes deltagande och kollektiva handlande lyfts rumslig koncentration, lagom stora grupper och långsiktiga kontakter fram (Bengtsson 2001; Bengtsson m.fl. 2000; Uggla 1993).

Den genomsnittliga lokala hyresgästföreningen verkar i ett allmännyttigt hyreshus där ungefär hälften av de boende är medlemmar i den nationella organisationen Hyresgästföreningen. Vanligtvis är organisationens möten även öppna för icke-medlemmar. Överlag är deltagandet förhållandevis lågt, även om det är proportionellt sett större i mindre fastigheter (Bengtsson & Berger 2005).

I en studie av deltagandet i årsmöten i HSB-bostadsrättsföreningar vid fyra olika tidpunkter mellan 1958 och 1983 konstateras ett sjunkande deltagande (Bengtsson 1993). I enlighet med det ovan nämnda mönstret deltar även här generellt en större andel medlemmar i de mindre föreningarna vid årsstämmor, vilket också skulle kunna förklara det övergripande mönstret om att en större andel deltog tidigare då HSB-föreningarna ofta var mindre.

Omvänt innebär större bostadsrättsföreningar större chans att medlemmarna kan engagera sig på andra sätt än i styrelsen eller valberedningen där det vanligaste var studie- och fritidskommittéer (se Bengtsson & Svensson 1995).

Bostadsrättsföreningsmedlemmarnas närvaro vid årsstämmor är relativt högt jämfört med annan föreningsverksamhet. Likväl är deltagandet i stor utsträckning passivt. Inte ens kontroversiella frågor verkar engagera särskilt många medlemmar (Bengtsson & Svensson 1995).

Representativitet

Styrelserna i hyresgästföreningarna har totalt sett en jämn könsfördelning, samtidigt visar det sig vara ganska vanligt med enkönade styrelser (Bengtsson 1993; Bengtsson & Berger 2005; Bengtsson m.fl. 2007). Om man ser till de alternativa organisationsformerna ser man en tydlig kvinnodominans i gårdsföreningarna (Bengtsson m.fl. 2007). I bostadsrättsföreningarnas styrelser dominerar däremot män i medelåldern (Bengtsson 1993, 2001; Bengtsson, Berger, Fransson, Lind & Modh 2003; Bengtsson & Svensson 1995). Dessa skillnader mellan hyresgästföreningar och bostadsrättsföreningar föreslås delvis kunna förklaras med olika hushållssammansättningar i de två upplåtelseformerna (Bengtsson 1993).

Personer med utländsk bakgrund är starkt underrepresenterade i hyresgästföreningar, även i invandrartäta bostadsområden (Bengtsson 2001; Bengtsson & Berger 2005; Bengtsson m.fl. 2000). Samtidigt visar en utvärdering av ett lokalt självförvaltningsprojekt att personer med utländsk bakgrund har mycket att vinna på att engagera sig då de som gjorde detta kände sig mycket tryggare i sitt bostadsområde än andra (Bengtsson m.fl. 2003). Möjliga orsaker till det låga deltagande bland personer med icke-svensk bakgrund kan vara att de lokala hyresgästföreningarna sällan har kontakt med lokala invandrarorganisationer (Bengtsson & Berger 2005), men även fördomar mot personer med utländsk bakgrund som inte antas förstå sig på svenskt föreningsarbete (Bengtsson m.fl. 2007).

Omsättningen på ledamöter i hyresgästföreningarna är stor (Bengtsson & Berger 2005). Samtidigt är många styrelseledamöter i lokala hyresgästföreningar även aktiva i andra föreningar, främst fackföreningar och konsumentkooperativ, men kan också ha politiska uppdrag, företrädesvis för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Trots styrelseledamöternas engagemang i andra föreningar är samverkan med föreningslivet i övrigt mindre omfattande än den med andra enheter inom hyresgäströrelsen (Bengtsson & Berger 2005).

Demokrati och boinflytande

De boendes möjlighet till makt och inflytande omtalas oftast som demokrati när det gäller bostadsrättsföreningar och som bo(ende)inflytande när det gäller lokala hyresgästföreningar (se Bengtsson m.fl. 2007; Bengtsson & Svensson 1995; Modh 1996).

Uggla (1993) har i en systematisk kartläggning sammanställt samtliga 25 fallstudier under en tjugoårsperiod som handlar om boinflytande och dess presumtiva effekter i olika boendeformer i ett fyrtiotal bostadsområden. I de flesta fall rör det sig om traditionella hyresrätts- och bostadsrättsområden. Det var vanligt med förbättringar i den fysiska miljön. Ofta har utvärderarna inte kunnat mäta direkta sociala effekter, utan menar snarare att goda förutsättningar har uppnåtts genom att ha egna lokaler eller att de som engagerat sig lärt känna varandra och övriga boende mer. Vid övergång till bostadsrätt förbättrades i allmänhet det sociala klimatet bland de nyblivna bostadsrättsinnehavarna, men ofta på bekostnad av försämrade relationer till hyresgästerna i de fall sådana förekom.

Ekonomiska effekter visade sig också vara svåra att mäta. Istället antas besparingar av arbetskostnader ha skett till följd av de boendes egna arbetsinsatser. Organisatoriska effekter av boinflytande handlade ofta om förändrade arbetsvillkor för de anställda inom bostadsföretaget när de boende tar över en del av deras uppgifter. I hyresrättsområden hade områdeskommittéer, kvartersråd eller kontaktkommittéer fått utökad besluts- eller samrådsrätt i och med att områdesbudgetar upprättats.

Den formella demokratin i en bostadsrättsförening kan sägas bygga på en kombination av direkt och representativ demokrati. För att mäta den reella demokratin föreslår Bo Bengtsson och Stefan Svensson (1995) mått som deltagande, konkurrens och representativitet och ger mot denna bakgrund ett inte alltför positivt omdöme om den faktiska graden av demokrati. Även om en relativt stor andel föreningsmedlemmar deltar i årsstämmor är deltagandet i styrelsemöten, som tidigare nämnts, generellt snarare måttligt, med undantag för de minsta föreningarna.

Den stora majoriteten medlemmar deltar inte i beslutsfattandet och bland dem som deltar är många tysta på mötena (se Bengtsson 1993). Det visar sig inte heller vara vanligt med öppen konkurrens om styrelseuppdragen. Detsamma gäller de lokala hyresgästföreningarna (Bengtsson & Berger 2005; Bengtsson m.fl. 2007). Ibland förekommer latenta konkurrenssituationer och tillgången på kandidater beskrivs som varken särskilt god eller särskilt dålig. Omsättningen på ordförande och andra styrelseposter är ändå hög.

Som tidigare nämnts är kvinnor starkt underrepresenterade i styrelserna och generellt dominerar personer i medelåldern. En förklaring till detta kan vara att styrelserna prioriterar ekonomifrågor högre än sådana som är relaterade till demokrati (Bengtsson & Svensson 1995). Denna prioritering kommer även till uttryck i en fallstudie om hur HSB:s nationella hållbarhetspolicy tar sig uttryck på region-, bostadsrättsförenings- och individnivå (Palm 2013). Styrelsen i den ena, nyare, bostadsrättsföreningen som hade haft en oförändrad energiförbrukning sedan den grundades motiverade sin passivitet med att man behövt prioritera ekonomiska aspekter som att amortera lån och välja billiga elavtal framför energieffektiva lösningar.

Bengtsson, Berger, Fransson, Lind och Modh (Bengtsson m.fl. 2003) har även genomfört en omfattande utvärdering av bostadsbolagets Poseidons självförvaltningsprojekt i Göteborg med fokus på dels kontroll och inflytande, dels på samarbete och kollektivt handlande. Några av förutsättningarna för att de boende ska kunna få ett reellt inflytande trots ett minimum av formell reglering var:

  • en positiv inställning från bostadsföretaget och dess lokalt anställda
  • en decentraliserad förvaltningsorganisation med betydande beslutsbefogenheter för de områdesanställda
  • att hyresgäster investerar tid och lokal kunskap
  • att det inte råder några större intressemotsättningar mellan bostadsbolag och hyresgäster.

Forskarna drar slutsatsen att samarbete och kollektivt handlande verkar kunna fungera även utan traditionella föreningsdemokratiska beslutsformer, bland annat genom utilitaristiskt[3] färgade samarbetsnormer som gäller just det egna bostadsområdet. I synnerhet gemensamt arbete med utemiljön bidrog till en gemensam områdeskänsla, vilket i sin tur är en viktig förutsättning för ett uthålligt och institutionaliserat kollektivt handlande (se Modh 1996). Ekonomiska incitament tycks däremot spela en underordnad roll.

Däremot kan ekonomiska incitament ha betydelse för hur det enskilda hushållet agerar när det inte syns som Jenny Palms (2013) studie visar. I de båda bostadsrättsföreningar som hon har undersökt verkar kollektiva elavtal och elmätningar i syfte att få lägre pris per förbrukad enhet ha lett till att bostadsrättsinnehavarna snarare överanvänder energi genom att till exempel skaffa egna tvättmaskiner än att leva energisnålt i det egna hushållet.

Boendeorganisationers roller och funktioner

De lokala hyresgästföreningarna har tillskrivits rollerna gräsrot, språkrör och social träffpunkt (Bengtsson & Berger 2005; Bengtsson & Svensson 2000). Senare har även rollen som demokratisk samfällighet tillkommit (Bengtsson m.fl. 2007).

Med gräsrot avses att agera som basorganisation inom hyresrättsrörelsen och verka demokratiskt i relation till andra nivåer inom rörelsen. Representanter för den lokala hyresgästföreningen verkar för de lokala medlemmarnas intressen på högre nivåer inom rörelsen, men sprider också information av olika slag uppåt och neråt i organisationen.

Med språkrör avses att föra alla hyresgästernas talan gentemot hyresvärden. Ett annat uttryck för språkrörsfunktionen är att det ofta finns avtal om boinflytande i de flesta lokalområdena och i så gott som samtliga hyresgästföreningar som verkar i bostadsområden som ägs av allmännyttan. De lokala hyresgästföreningarnas styrelser i dessa områden uppfattar sig ha större möjligheter att påverka jämfört med de som verkar i privatägda områden med undantag för hyresförhandlingar där hyresgästföreningar i privatägda områden deltar mer och upplever sig ha större inflytande.

Med social träffpunkt avses att underlätta sociala utbyten mellan de boende genom att initiera och stötta möjligheten till fritidsaktiviteter. Tidigare genomfördes en stor del av dessa aktiviteter inom ramen för studiecirklar. Denna form har med tiden, i allt större utsträckning, ersatts av andra aktiviteter som fester, familjearrangemang och olika typer av barn- eller ungdomsverksamhet (Bengtsson & Berger 2005).

Utöver de roller som nämnts har Nils Hertting (2006) lyft fram Hyresgästföreningens funktion som samverkanspart i kontakt med bostadsbolagen och lokala myndigheter. Rollerna verkar förstärka varandra, men framför allt verkar det finnas ett starkt positivt samband mellan det demokratiska deltagandet och övriga roller och funktioner (Bengtsson & Berger 2005).

En analys av rollernas förändring i samband med reformeringen av hyresgäströrelsen vid millennieskiftet visar att gräsrotsrollen fortfarande fungerar väl, till exempel i form av de lokala hyresgästföreningarnas samarbete med högre nivåer inom organisationen, även om det är mindre intensivt än tidigare. I rollen som språkrör har majoriteten fortfarande boinflytandeavtal med värden och många har även ekonomiskt inflytande. Beträffande träffpunktsrollen har de lokala hyresgästföreningarna fortsatt ansvar för fritids- och kulturaktiviteter i sina områden (Bengtsson m.fl. 2007).

Bengtsson, Berger och Lind (2007) har även tittat på andra former för att organisera hyresgäster än de traditionella hyresgästföreningarna. Dessa alternativ visar sig ha stora likheter med konventionella former, men rollerna kan se något olika ut. Träffpunktsrollen är högre prioriterad, sammanslutningarna har inte samma formella möjligheter som språkrör och funktionen som gräsrot tillmäts inte samma vikt. I rollen som demokratisk samfällighet är den formella demokratin ofta mindre utvecklad, vilket kompenseras med informella och samtalsinriktade lösningar.

Som vi sett handlar samtliga analyser av olika boendeföreningars roller och funktioner nästan uteslutande om hyresgästföreningar. I den mån organisationer för kooperativa boendeformer (det vill säga bostadsrättsrörelsen) nämns är det utifrån deras historiska betydelse som förtrupp för att uppnå en bra boendestandard för människor i alla befolkningsskikt. Vissa kooperativa boendeorganisationer kan även tillskrivas en ny roll som avantgarde genom deras ambitioner att fylla nischer som ekologiska boendealternativ eller boenden som riktar sig till speciella grupper (Bengtsson 1993).

Att skapa och upprätthålla engagemang

Forskargruppen kring Bo Bengtsson (Bengtsson 1998, 2001; Bengtsson m.fl. 2000) har ställt sig frågan varför det verkar vara förhållandevis lätt att upprätthålla ett gemensamt engagemang jämfört med att initiera det. Hur kommer det sig att samarbete eller kollektivt handlande – för att använda deras uttryck – fungerar när det väl kommit till stånd, även då vinsterna för var och en inte alla gånger är helt uppenbara? Sett genom ett raster av rationell handlingsteori är svaret institutionalisering. Empirin kommer från en studie av ett tjugotal boenden organiserade i olika upplåtelse- och boendeformer där några följts under en längre tid. I den stora majoriteten av de undersökta boendena har institutionalisering underlättats genom att

  • det nästan alltid funnits en större grupp andra boende som backat upp ett mindre antal eldsjälar som antingen ingått i en styrelse eller som agerat mer informellt.
  • det har varit en viss omsättning av aktiva personer.
  • man har ansträngt sig för att hitta ersättare för dem som velat sluta både genom att aktivt fråga nya kandidater och genom långsiktiga aktiviteter för att fostra nya aktiva medlemmar som vill ta på sig förtroendeuppdrag.
  • gruppen återupptagit sitt samarbete efter krissituationer som att styrelsen avgått, en ombildning skett eller större ombyggnationer initierats.

En viktig social norm som krävs för att åstadkomma denna institutionalisering benämns som ”normen om lokal nytta” (lokal utilitarism). Denna norm grundar sig i att bostadsrättsinnehavarna betraktar det kollektiva handlandet som en tillräckligt viktig skyldighet, om än inte som en absolut. Även om inte alla gör det samtidigt, gör i alla fall några individer detta vid varje given tidpunkt. En förutsättning för att denna norm om lokal nytta ska uppstå är för det första att de kollektiva vinsterna överstiger de kollektiva kostnaderna, för det andra att det finns för få deltagare utan den enskildas eller någon annans bidrag, och för det tredje att individen har tid och förmåga att bidra. I bostadsområden som präglas av normen om lokal nytta kännetecknas det kollektiva handlandet av såväl kontinuitet som förnyelse. Enbart i livsstilsboenden som ekobyar och kollektivboenden är det vanliga reciprocitetsnormer[4] som bättre verkar förklara att människor samarbetar för gemensamma intressen. Med enbart förväntad ömsesidighet som drivkraft nås visserligen i regel högre aktivitetsnivåer, men dessa är osäkrare än i bostadsområden där människor drivs av normen om lokal nytta.

Det går inte att se några tydliga samband mellan bostadsområdens fysiska gestaltning och en institutionalisering av deltagandet. Inte heller tycks storlek, socioekonomisk status, social homogenitet och stabilitet eller organisatoriska lösningar påverka institutionaliseringen på något avgörande sätt (Bengtsson 2001; Bengtsson m.fl. 2000). Uppnådd institutionalisering kan aldrig tas för given. Drastiska förändringar som ändrad boendesammansättning, försämrade samarbetsvillkor med hyresvärden och försvagad legitimitet, särskilt i kombination, kan leda till en nedåtgående spiral av avinstitutionalisering (Bengtsson m.fl. 2007).

När Bengtsson, Berger och Lind (2007) undersöker vilka hyresgästföreningar som avvecklats under den undersökta 15-årsperioden visar det sig att de aktuella organisationerna haft en genomgående lägre aktivitetsnivå i alla sina roller och funktioner. De flesta fanns även i privatägda områden. Ägarformen i sig tycks dock inte ha varit avgörande, snarare ägarskiften i kombination med ett svagare stöd från Hyresgästföreningen.

Men även yttre faktorer på en mer övergripande nivå kan tänkas påverka stabiliteten i en fungerande gemenskapstanke och i förlängningen ett kollektivt handlande. I en etnografisk studie undersöker Maja Hojer Bruun (2011) gemenskapstanken och viljan att bidra till kollektiva handlingar i danska bostadsrättsföreningar. Hon menar att prisökningen på bostadsrätter i samband med avregleringen 2005 har förändrat synen på denna boendeform som icke-vinstsyftande och som främst driven av ett gemenskapsideal. Innan handeln med bostadsrätter blev marknadsmässig i Danmark bestod utmaningarna istället i till exempel vänskapskorruption och andra tekniker för att stänga ute personer man inte ville skulle bosätta sig i den egna fastigheten. Idag tjänar istället de flesta bostadsrättsföreningarna i första hand de enskilda hushållens intressen, vilket Hojjer Bruun menar kan ses som en spegling av samhället i stort.

Frivilligorganisationer som verkar mot hemlöshet

Från att ha talat om forskning som rör civilsamhället i relation till olika boendeformer fokuserar vi i detta avsnitt på studier som handlar om civilsamhällets roll när människor saknar någonstans att bo. Nästan samtliga undersökningar som identifierats inom detta område bygger på någon form av fallstudie.

Frivilligorganisationer som hemlöshetsexperter

Mycket av arbetet för och med hemlösa personer i Sverige drivs av ideella organisationer. Att frivilligorganisationerna har en så dominerande ställning på hemlöshetsarenan förklarar Marcus Knutagård och Marie Nordfeldt (2007) med spårbundenhet, det vill säga historiska skäl. Den kompetens och handlingsberedskap som från början fanns inom välgörenhetsorganisationernas fattigvårdsverksamhet har kommit att bli en del av dagens frivilligorganisationer som särskilt inriktar sig på att hjälpa hemlösa. Fast frivilligorganisationerna har varit verksamma parallellt med socialtjänsten under många år har de också sett till att fylla en särskild nisch i det generella välfärdssystemet, dels genom att agera serviceleverantör till kommunerna, dels genom att erbjuda insatser som socialtjänsten inte alls eller bara delvis gör. Genom att erbjuda soppkök, härbärgen och egna boendetrappor förverkligar många frivilligorganisationer något som närmast kan beskrivas som en affärsidé (Knutagard & Nordfeldt 2007; Olsson 2007).

Utöver det faktum att en stor andel av de olika tillfälliga boendena för hemlösa drivs av ideella aktörer kan man notera att den stora majoriteten av dessa frivilligorganisationer är kristna. Organisationernas kristna grund kan vara mer eller mindre tydlig i deras ideologi och målsättning och detsamma kan sägas om hur den praktiseras i den dagliga verksamheten. Forskningen visar att de olika organisationerna präglas av en relativt likartad ideologisk grundsyn där verksamheten bygger på en kristen eller humanistisk människosyn och som bland annat visar sig i att de betonar frivilligheten i kontakten med dem, att de ger utrymme för existentiella frågor och att de försöker ha en helhetssyn på människan. Även om den övergripande målsättningen i de flesta fall går ut på att hjälpa människor att förbättra sin livssituation, varierar ambitionsnivån från att hjälpa den enskilda att klara dagen till att ge dem som söker sig till verksamheten ett helt förändrat liv (Nordfeldt 1994; Olsson 2007).

En dansk fallstudie belyser uppkomsten och etableringen av en specifik organisation för och av hemlösa i Danmark, Sand. Empirin utgörs av deltagande observationer och intervjuer med aktivister under tre års tid (Anker 2008). Exempel på faktorer och processer som Jørgen Anker menar har underlättat Sands tillkomst är ett förnyat ideologiskt intresse för brukarmedverkan inom den sociala sektorn under 1980- och 1990-talen samtidigt som intresset för frågor kring hemlöshet har ökat. Till det kom att ett antal engagerade socialarbetare och ledare för hemlöshetsinstitutioner inspirerade och stödde uppkomsten av organisationen. Denna möjlighetsstruktur utnyttjades sedan av driftiga personer bland de hemlösa för att skapa organisationen.

Frivilligorganisationernas roller och funktion

Så länge det funnits en uttalad civilsamhällesforskning i Sverige har det förts en diskussion om vilka roller och funktioner frivilligorganisationerna har i förhållande till den offentliga sektorn, särskilt på välfärdsområdet (se Lundström & Wijkström 1995; Socialtjänstkommittén 1993; Wijkström & Einarsson 2006). Hemlöshetsområdet är inget undantag.

I en kartläggning av frivilligorganisationer som arbetar med hemlösa i fem svenska städer beskriver Nordfeldt (1994) kontakter och relationer mellan socialtjänsten och frivilligorganisationerna ur de ideella organisationernas perspektiv. Gentemot de hemlösa menar hon att frivilligorganisationerna fyller roller och funktioner som

  • kompletterande socialt nätverk genom att organisationen tillhandahåller hjälp till personer som av olika anledningar inte vill eller vågar ta kontakt med kommunala myndigheter
  • förmedlande länk mellan utsatta individer och kommunala myndigheter för den som har bristande kunskap eller kännedom om sina rättigheter
  • ombudsman som för individers talan eller hjälper dem att föra sin egen talan
  • viloplats som är jämförelsevis kravlös och med möjlighet att vara anonym
  • möjlighet till sociala kontakter
  • företrädare för grupper som har svårt att driva sina intressen i samhället.

De tre rollerna som kompletterande socialt nätverk, förmedlande länk och arena för sociala kontakter lyfter också Storbjörk (2007) fram i sin fallstudie av den religiöst och politiskt fristående frivilligorganisationen Convictus Bryggan. Dessutom hävdar hon att organisationen ofta fungerar som ersättare till socialtjänsten i allmänhet och missbruksvården i synnerhet genom att även ta emot de mest marginaliserade individerna som ofta även använder droger av olika slag.

Om man istället ser till frivilligorganisationernas betydelse för samhället i stort menar Nordfeldt (1994) att de intar roller och funktioner som

  • avantgarde genom att upptäcka och påvisa nya problemområden och grupper som far illa i samhället
  • opinionsbildare i form av påtryckargrupp för att försvara svaga gruppers intressen i politiken
  • stabilisator i samhället genom att fungera som ett extra socialt nätverk till de grupper som behöver det.

Ytterligare en funktion som Nordfeldt menar att frivilligorganisationerna på välfärdsområdet har är att genom sina verksamheter komplettera och avlasta offentliga verksamheter som vänder sig mot samma målgrupper. På detta sätt kan frivilligorganisationernas verksamheter ibland möjliggöra besparingar i kommunernas utgifter.

Förändringar av roller och funktioner

En annan studie som undersöker frivilligorganisationernas roll i relation till det offentliga och hur denna roll har förändrats är Marie Nordfeldts avhandling (1999, 2000). I denna studie jämförs roller och funktioner i åtta frivilligorganisationer som arbetar med hemlösa i Göteborg och Stockholm över tid.

Nordfeldt beskriver hur frivilligorganisationerna har fått ökad uppmärksamhet och höjd status på det socialpolitiska området i takt med den tilltagande decentraliseringen och privatiseringen av den offentliga sektorn under 1990-talet. Med denna utveckling ökade risken för en otydlig ansvarsfördelning mellan aktörerna, vilket i sin tur medförde en större risk för brukare att hamna mellan stolarna. När frivilligorganisationerna skapade sig en nisch på hemlöshetsområdet kunde den offentliga sektorn också lättare minska sina insatser för denna utsatta grupp (se Olsson 2007). I Stockholm befästes denna nisch ytterligare till följd av otydligheter i ansvarsfördelningen mellan olika aktörer, främst offentliga sådana. Förändrade ekonomiska villkor för frivilligorganisationerna som kortsiktiga ramavtal och en högre grad av egenfinansiering än tidigare gör att kostnader för den sociala välfärden som under 1990-talet flyttas över från stat till kommun slutligen riskerar att vältras över till frivilligsektorn. Genom kommunernas upphandlingssystem förläggs dessutom det ekonomiska risktagandet i allt större utsträckning till frivilligorganisationerna. Nordfeldt talar om en ambivalens bland frivilligorganisationerna, å ena sidan eftersträvar de ett nära samarbete med kommunerna, inte minst för sin finansierings skull, å andra sidan vill de inte att kommunerna ska minska sitt eget ansvarstagande.

Frivilligorganisationerna ser sig enligt studien ofta både som opinionsbildare och som ”vakthundar” ‒ roller som riskerar att tappas bort i en alltför nära allians med offentlig sektor. Nordfeldt identifierar också en stark och utbredd föreställning om att frivilligorganisationerna skulle ha lämpligare egenskaper för att ta hand om de hemlösa än de offentliga aktörerna, vilket möjligen skyndar på de nämnda övervältringsprocesserna. Hon drar slutsatsen att frivilligorganisationerna fyller en funktion som komplementära välfärdsförstärkare på kort sikt, men att de på lång sikt riskerar att förlora sin roll som avantgarde och röst för de svaga genom att möjliggöra att den offentliga sektorn drar sig tillbaka.

Även Lars-Erik Olsson (2007) har studerat hur olika aktörer, både offentliga och civilsamhälleliga, arbetar med bostadslösa personer i olika städer. Vid en övergripande organisationssociologisk analys verkar arbetsdelningen vara mer utpräglad i större städer än i orter med färre invånare. Ofta är det kommunen som tar kontakt med frivilligorganisationerna, men även det omvända förekommer. Oavsett vilket är frivilligorganisationerna beroende av myndigheternas organisatoriska gränsdragning, det vill säga vilka hjälpinsatser för hemlösa socialtjänsten uppfattar som sin uppgift. Frivilligorganisationerna har då kommit att, i första hand, betraktas som lågtröskelalternativ med fokus på mer eller mindre akuta insatser som härbärgesverksamhet och korttidsboenden.

Den offentliga sektorns användning av frivilligorganisationernas tjänster har därför också omtalats som en ”vandrande” lösning. Med det menas att kommunerna under lång tid försökt lösa bostadslöshetsproblem på till synes enkla sätt samtidigt som dessa tillfälliga lösningar ofta motverkar övergripande politiska förändringar (Knutagard & Nordfeldt 2007; Olsson 2007).

Avslutande reflektioner

Med tanke på att det civila samhället i relation till boende och bostäder kan ses som ett relativt snävt forskningsämne framstår den svenska och nordiska forskningen inom området ändå som tämligen omfattande. En anledning till detta kan vara att de vanligaste upplåtelseformerna i Sverige, hyresrätt och bostadsrätt, kan medföra eller kräver medlemskap i civilsamhälleliga organisationer. Enbart det att så stor del av befolkningen är medlemmar i hyresgästföreningar och bostadsrättsföreningar motiverar det omfattande, främst statsvetenskapliga, forskningsintresset.

Vi ser också att forskningen om det civila samhället på boendeområdet, med undantag för de studier som handlar om hemlöshetsorganisationer, inte explicit placerar sig själv inom civilsamhällesforskningen. Visserligen diskuteras frågor som demokrati och makt, relationer till olika aktörer i samhället och de civilsamhälleliga organisationernas position i välfärdssystemet i stort. Men detta görs i stort utan att förhålla sig till annan forskning om medborgarnas organisering i den ideella sektorn.

På hemlöshetsområdet däremot är det vanligare att forskarna gör kopplingar till en mer generell diskurs kring socialt arbete i ideella organisationers regi och dess position i samhället, något som kan förklaras av att flera av forskarna hör till en av de institutioner som har längst tradition av mångvetenskaplig civilsamhällesforskning.

Den forskning som undersöker de boendes organisering berör nästan enbart upplåtelseformerna hyresrätt och bostadsrätt. Andra former där människor agerar tillsammans för gemensamma intressen som i anslutning till kooperativa hyresrätter har inte undersökts närmare, vilket antagligen främst har med att göra att denna upplåtelseform är relativt ovanlig. Men inte heller samfällighetsföreningar, som personer som bor i egnahem eller ägarlägenheter skulle kunna vara engagerade i, tycks ha varit av intresse för forskare i Sverige.

Vi har i översikten redovisat en hel del forskning som rör boendeinflytande i och genom föreningar som organiserar hyresgäster och bostadrättinnehavare. Det mesta av denna forskning rör dock processer på lokal nivå. Ett något förvånande resultat av vår kartläggning är att det tycks finnas ganska lite forskning om intresseorganisationernas inblandning i den nationella bostadspolitikens utformning. Vi har även funnit relativt få studier som undersöker hur bostadpolitiska ställningstaganden tagit form inom de politiska partierna och inom politiken i stort.

Metodmässigt dominerar olika typer av fallstudier som bygger på kvalitativa metoder och material som informant- eller djupintervjuer, dokumentstudier eller olika former av observationer i fält. Det är endast forskargruppen vid Institutet för bostads- och urbanforskning i Uppsala som även har använt sig av kvantitativa material som enkäter med representativa eller strategiska urval. I de studier som beskriver den historiska utvecklingen används empirin mest för att exemplifiera olika iakttagelser.

Utifrån denna översikt ser vi gärna se studier som kan bidra till att öka kunskapen om kollektiva gemenskaper som förekommer i anknytning till andra upplåtelseformer än hyresrätt eller bostadsrätt men som ändå innebär att människor fattar gemensamma beslut och verkar för gemensamma mål. Det skulle också vara önskvärt med fler studier av hur intresseorganisationer medverkat i utformningen av den nationella bostadspolitiken såväl i ett nutida som i ett mer historiskt perspektiv.

Referenser

Anker, J. (2008). Organizing homeless people: Exploring the emergence of a user organization in Denmark. Critical Social Policy, 28(1), 27-50.

Bengtsson, B. (1992). Not the middle way but both ways : cooperative housing in Sweden. Gävle: National Swedish Institute for Building Research.

Bengtsson, B. (1993). Prosperous ambivalence: housing cooperatives in Sweden. Gävle: Statens institut för byggnadsforskning.

Bengtsson, B. (1998). Tenants' Dilemma- On Collective Action in Housing. Housing studies, 13(1), 99-120.

Bengtsson, B. (2001). Solving the Tenants’ Dilemma: Collective Action and Norms of Co-operation in Housing. Housing, Theory & Society, 17(4), 175-187.

Bengtsson, B. (2002). Är bostadskorporatism möjlig? Om hyresgästerna och bostadspolitiken i Sverige. Uppsats presenterad vid NOPSA, XIII Nordiske Statskundskabskongres, Aalborg.

Bengtsson, B. (Red.). (2013). Varför så olika?: nordisk bostadspolitik i jämförande historiskt ljus (2. omarb. uppl.). Malmö: Égalité.

Bengtsson, B. & Berger, T. (2005). Gräsrot, språkrör och träffpunkt: lokal organisering och demokrati i boendet. Gävle: Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Bengtsson, B., Berger, T., Fransson, N., Lind, J.-E. & Modh, B. (2003). Lokal kontroll och kollektivt handlande: En utvärdering av självförvaltning i Bostads AB Poseidon i Göteborg. Gävle: Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Bengtsson, B., Berger, T. & Lind, J.-E. (2007). Hyresboendets roller: lokal organisering och boinflytande i förändring. Gävle: Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Bengtsson, B. & Svensson, K. A. S. (1995). Demokrati och ekonomi i bostadsrätt. Gävle: Meyer.

Bengtsson, B. & Svensson, K. A. S. (2000). Demokrati, boinflytande och socialt kapital - de lokala hyresgästföreningarnas tre roller. Gävle: Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Bengtsson, B., Svensson, K. A. S. & Uggla, C. (2000). Hyresgästens dilemma: om hållbart samarbete i bostadsområden. Gävle: Meyer.

Boterman, W. R. (2012). Deconstructing Coincidence: How Middle-Class Households use Various Forms of Capital to Find a Home. Housing, Theory & Society, 29(3), 321-338.

Carle, J. (1991). Squatting, Social Movements, and Mass Media. Sociologisk Forskning, 28(3), 42-66.

En politik för det civila samhället. (2009). Stockholm: Regeringen.

Ganapati, S. (2010). Enabling Housing Cooperatives: Policy Lessons from Sweden, India and the United States. International Journal of Urban and Regional Research, 34(2), 365-380.

Gråbacke, C. (1999). Fackliga marknadsval. Byggnadsarbetareförbundets agerande på bostadsbyggnadsmarknaden åren kring 1970: Göteborgs universitet.

Hermansson, J. (1993). Politik som intressekamp: parlamentariskt beslutsfattande och organiserade intressen i Sverige. Stockholm: Norstedts juridik.

Hertting, N. (2006). Hyresgäster i nätverk: makt och demokrati i stadsdelsförnyelse. Gävle: Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Hojer Bruun, M. (2011). Egalitarianism and Community in Danish Housing Cooperatives: Proper Forms of Sharing and Being Together. Social Analysis, 55(2), 62-83.

Knutagard, M. & Nordfeldt, M. (2007). Natthärbärget som vandrande lösning. Sociologisk Forskning, 44(4), 31-57.

Lundström, T. & Wijkström, F. (1995). Från röst till service?: den svenska ideella sektorn i förändring. Sköndal: Sköndalsinstitutet.

Modh, B. (1996). Eriksbo: lokalt engagemang och bebyggelseförändringar i ett av miljonprogrammets bostadsområden i Göteborg. Göteborg: Chalmers tekniska högskola.

Mostowska, M. (2013). Migration and Homelessness: The Social Networks of Homeless Poles in Oslo. Journal of Ethnic & Migration Studies, 39(7), 1125-1140.

Nilsson Motevasel, I. (2006). Senior Housing in Sweden-A Question of Class Differences and Collective Aging: An Interview Study in Rental Apartments and Housing Cooperatives. Journal of Housing for the Elderly, 20(3), 77-93.

Nordfeldt, M. (1994). Frivilliga organisationers insatser för hemlösa. Sköndal: Sköndalsinstitutet.

Nordfeldt, M. (1999). Hemlöshet i välfärdsstaden: en studie av relationerna mellan socialtjänst och frivilliga organisationer i Stockholm och Göteborg. (Diss.), Uppsala: Uppsala universitet.

Nordfeldt, M. (2000). De frivilliga organisationernas roll för de hemlösa. I W. Runquist & H. Swärd (Red.), Hemlöshet : om olika perspektiv och förklaringsmodeller (s. 151-168). Stockholm: Carlsson.

Olsson, L.-E. (2007). Kristna frivilliga organisationer och hemlöshet: relik eller nisch i det generella välfärdssystemet? I C. Hansen Löfstrand & M. Nordfeldt (Red.), Bostadslös!: lokal politik och praktik (s. 246-266). Malmö: Gleerup.

Palm, J. (2013). Energy Efficiency in Tenant–Owners' Residences: The Process of Going from Objective to Implementation. Housing studies, 28(1), 57-73.

Ruonavaara, H. (2005). How Divergent Housing Institutions Evolve: A Comparison of Swedish Tenant Co‐operatives and Finnish Shareholders' Housing Companies. Housing, Theory & Society, 22(4), 213-236.

SCB. (2014). Antal lägenheter efter region, hustyp, upplåtelseform och år.   Nedladdat 20140612, from http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BO__BO0104__BO0...

Socialtjänstkommittén. (1993). Frivilligt socialt arbete: kartläggning och kunskapsöversikt : rapport. Stockholm: Fritze.

Storbjörk, J. (2007). Hemlösa och deras sociala nätverk: Convictus Bryggan Citys gäster, deras nätverk, problem, behov och resurser. Stockholm: Mobilisering mot narkotika.

Svedberg, L. (2014). [Personlig kommunikation, 20141002].

Sørvoll, J. (2013). The Politics of Cooperative Housing in Norway and Sweden 1960-1990 (1945-2013): The Swedish Deregulation of 1968 and the Norwegian Liberalization of the 1980s. (Diss.), Oslo: Oslo universitet.

Uggla, C. (1993). Forskning om boendeinflytande: en litteraturöversikt. Gävle: Statens institut för byggnadsforskning.

Vedung, E. (1998). Ett stegvis knåpande och lappande: staten, partisystemet och plan- och byggregleringen. Gävle: Institutet för bostadsforskning.

Wijkström, F. & Einarsson, T. (2006). Från nationalstat till näringsliv?: det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet (EFI), Handelshögskolan i Stockholm.

Noter

[1] Det täta samarbetet mellan politiska beslutsfattare och intresseorganisationer som kan leda till att parterna påverkar varandra.

[2] Äganderätt för lägenheter i flerbostadshus infördes först 2009.

[3] Konsekvensetiskt orienterat sätt att sträva efter största möjliga nytta.

[4] En uppfattning om att det är rätt att sträva efter att båda ge och ta emot i likvärdig omfattning.

Boende och bostäder
Publicerad:
2014-10-14 14:27 av daniel